Utmaningen 17 x Westfalenstadion: Kvinnan bakom mitt BVBliv
Suvis utmaning kom till säsongens nostalgimatch.

Utmaningen 17 x Westfalenstadion: Kvinnan bakom mitt BVBliv

2008 satt jag på Westfalenstadion för första gången. Vägen dit var en vinglig resa genom kontinenter. Helgens motståndare Hannover får mig att hedra min vän som är anledningen till varför jag blev svartgul.

Efter att hela två personer har frågat i kommentarsfälten i mina tidigare inlägg, en publikstorm jämfört med de två och halv personer som läste vad jag skrev innan tiden av svenskafans, är det dags att tackla frågan om varför Borussia Dortmund.

På vägen till flygplatsen, i en taxi med tre tvättäkta BVB-supportar som berättar historier om häftigt gula matchtröjor som fick dem på fall redan på 90-talet eller släktningar som ville spara de kommande generationerna från viruset Herne-West fick jag en rejäl mindervärdeskomplex.

Jag är en tjej som först år 2004 upptäckte sporten som innefattar en boll som ska sparkas till skillnad mot en puck som ska slås eller en ägg som ska bäras. Men det är nog bäst att komma ut ur skåpet så tidigt som möjligt, lite som en ny minister som berättar om sina laster av obetalda tv-avgifter och svarta barnflickor 20 år tidigare.



Året var 1999, jag brydde mig varken om Tyskland eller fotboll och var på väg till ett avlägset land på andra sidan jordklotet. Vägen till Nya Zealand, som skulle göra mig rugbytokig i avsaknad av ishockey förde mig samman med en tjej. En tjej som på första kvällen när hon träffade mig och blev varse om att hon skulle komma spendera de nästkommande 12 månaderna tillsammans med mig stängde sig in i sitt rum och grät. Hon grät för att hon skulle behöva stå ut med en finsk tjej med svart läppstift, alldeless för stor ego och egensydda konstiga kläder. Hade ordet emo funnits på den tiden, hade hon även kunnat placera mig i ett fack.

Den här tjejen kom från Tyskland, och som ni redan kan gissa vid det här laget från en stad som heter Dortmund. Den första gången jag besökte henne i hennes nya hem i den lilla staden på den Nyzeeländska sydön, inte av hennes egen vilja, men för att både mina och hennes tillfälliga familjer försökte underlätta för oss att anpassa oss i vårt nya hemland, fanns det en poster på hennes vägg. Hon var inte en fotbollstjej, men är man från Dortmund och reser som 16-åring till andra sidan världen blir den enklaste kopplingen till hemmet BVB. Så där stod det, en affisch fylld av svartgula spelare, ett lag som hette Borussia Dortmund och som jag personligen aldrig hade hört talas om, trots deras historiska Champions League finalen bara 3 år tidigare.

Det var min första beröring med Dortmund och fotbollslaget BVB. Men det skulle komma dröja ännu 8 år innan skadans alvar skulle visa sitt riktiga ansikte.

Året var 2004, jag flyttade till Sverige med ett ungefär lika brett ordförråd på svenska som jag idag har på tyska, förutom att den enda sången jag kunde var ”Stockholm, Stockholm stad i världen, Stockholm, Stockholm världens stad”. Förvisso började jag gå på ishockey så fort jag flyttade hit, men det visade sig att det fanns en annan sport som svenskarna var besatta av. Nämligen den med bollen som spelades på gräs. Jag drogs med i EM-yran och satt fastklistrat framför tv:n och tittade på match efter match på ett EM som hela Europa kommer ihåg som en av de värsta i EM-historien. Ett EM som man kunde försvara sig en titel på. Personligen ägnade jag all min energi på att följa Källströms aktioner på planet och fruktade att någon skulle råka intervjua honom. För oavsett hur mycket jag än gillade honom på gräset ogillade jag det som jag inte behöver nämna högt här, men som jag är säker att ni alla förstår (förlåt Kim, jag har även varit i Moskva och tittat på dig spela, jag hoppas du kan förlåta mig).



Men att följa det svenska landslaget har knappast gjort någon till en BVB-supporter vågar jag påstå. För min stora glädje finns det människor här i världen som är kapabla att släppa sitt första intryck och ge en person en andra chans. En av dessa människor var den gråtande tjejen från Dortmund. 12 månader visade sig vara en lång tid och hon kom att upptäcka att under den skrämmande ytan fanns en liten vilsen tjej som hon själv. Och när tiden var mogen för oss att återvända hem, hon avhälsad av hälften av vår årskurs, jag av en liten grupp som mestadels bestod av familjemedlemmar tappade vi aldrig kontakten.

Då kom det ödesdigra året som skulle succesivt komma ändra mitt liv för gott. Jag bestämde mig att åka till Dortmund för första gången i mitt liv för att hälsa på min vän. Passande nog hade en väninna till mig från Finland, vars pojkvän hade ett årskort till BVB och pendlade mellan norra Finland och Ruhrpott, sin obligatoriska årliga BVB-visit planerad till samma period. Pojkvännen hade den goda smaken att organisera biljetter till matchen som spelades mot Hannover 96 även för oss oinvigda. Han hoppades förmodligen att jag skulle vara den som svarade på hans flickväns, enligt honom, dumma frågor om offsideregler och frisparkar medan han koncentrerade sig på den faktiska matchen.

Så satt jag där, i Sydvästkurvan och såg det svartgula laget som jag en gång i tiden 1999 hade sett på en affisch på en vägg på andra sidan världen torska 3-1 på hemmaplan framför lite drygt 60 000 åskådare. Efter den dagen har det inte funnits något annat lag, inte tack vare Alexander Frei som såg till att jag för första gången hörde ”Olé, jetz kommt der BVB” men tack vare den fotbollsointresserade Dortmundsbon som har visat mig vad människorna i Ruhrpott är gjorda av.

Hon var med mig när vi bevittnade Dortmund göra precis lika många mål som 2008, men den här gången släppte de inte in några och Westfalenstadion var fullsatt. Matchbilden må många ha haft åsikter om men för mig rent känslomässigt var detta den bästa matchen av säsongen hittills.


 
Har du missat säsongens fyra tidigare matcherna?  1/17, 2/17, 3/17, 4/17

Suvi LappalainenFrau_bvb2013-10-21 07:09:00
Author

Fler artiklar om Dortmund

Vågar någon tro på Dortmund ikväll?