Utmaningen: "Finland, Finland!"
3/17 avklarat. Säsongens tredje hemmamatch på Westfalenstadion var nära att bli utmaningens slut när biljetterna till matchen inte längre var en självklarhet. Bara en svartgul hjärta kunde försäkra fortsättningen av den galna säsongen.
Det som inte fick hända, att Frau BVBs förbarmighet skulle ta slut, blev verklighet den 23 augusti 2013, på dagen när biljetterna till matchen mot HSV släpptes till medlemmar. Tre dagar senare olyckan var total när hela internet- och telefonsystemet på jobbet slocknade prick 8.30, tiden för starten på den allmänna biljettförsäljningen. Plötsligt stod jag där, utan biljetter till den tredje matchen av de 17 som säsongens utmaning består av.
Men när jag satt på flyget brottandes med en helt ny typ av utmaning: korvköttbullar, var jag inte orolig längre. Jag skulle finnas på stadion tack vare två storartade Borussen som gav sitt säsongskort för mitt förfogande för att hålla utmaningen i livet. Ni kan föreställa er hur glad den av dessa två som inte var tvungen att jobba denna underbara fotbollsdag var över sitt val efter matchen. Förmodligen hade han förra årets HSV-spöke fortfarande i minnet när han för äran av vår vänskaps "årsdag" (BVB-årberäkning baseras så klart på vilken match man träffades på och för mig och min numera nära vän var detta det nu bortglömda 4-1-tragediet från förra säsongen) gav bort sin möjlighet att närvara på läktaren.
Men vad är det som kom att göra det största intrycket på mig när jag bevittnade mitt livets första sexmålare på plats? Var det killen jag träffade som hade varit klasskamrat med Erdal Keser, Aki Watzke som nästan snubblade på mig på vägen ut ur hotellet, eller möjligen Marcos osjälviskhet som gav Lewandowski hans säsongs första spelmål, kanske var det Echte Liebe-dalahästen som jag hade en ära att hålla i på vägen till flygplatsen, eller att sjunga ”Spitzenreiter” tillsammans med Gula Väggen? Men oavsett hur imponerande var och en av dessa händelser är, finns det ingeting som slår de underbara människorna i Dortmund.
När jag väl lyckades komma igenom den igensmockade norra ingången till stadion, leta rätt på min block på sydväst och höll på knöla mig förbi irriterade fotbollssupporter till min plats allra längst in på raden hörde jag plötsligt någon ropa ”Finland, Finland!” Ryktet om att jag skulle sitta på just den platsen denna dag hade spridit sig. Jag träffades av en rad kramande och leende Borussen som med nyfikenhet väntade på sin fjärran gäst. Aldrig någonsin förut har jag varit så hjärtlig välkomnad på läktaren av världens underbaraste stadion.
När kvinnan bredvid mig efter vi hade tillsammans från våra lungors styrka sjungit ”Heja BVB” meddelade att vi absolut måste fotograferas tillsammans som ett minne påmindes jag ännu en gång hur de vanliga Borussen fortfarande, efter 2 ligatitlar i rad och CL-final i nacken inte har vant sig vid det internationella intresset som växer som det knakar utanför deras älskade hemstads och landets gränser.Den glädjen som lagets supportar förmedlar varje gång de möter en galen finska med ett mål att närvara på säsongens alla hemmamatcher ger mig energi att brottas med ombokningar av flyg på grund av opassande matchtider, biljettångest, alldeless för tidiga måndagmorgnar på vägen till kontoret direkt från tyskland och oändiga mängder av gröt som passar för en plånbok ägnat åt flyg- och matchbiljetter.
Och som vi alla vet tog inte kramandet slut denna kväll efter hälsningsfraserna. De två första hemma matcherna har kantats av Ultras protester, missade målchanser och rädda medsupportar. Allt detta var som bortblåst när Dortmund anfallet äntligen visade vad de är kapabla av på en något bättre dag på jobbet. Jag har ingen aning om vad som egentligen hände på planet, vem som gjorde vad, hur och när. Mitt i ölduschen och jublandet överhettade min hjärna av all spännig och aktion. Det finns inga ord som kan beskriva hur jag kände mig när matchen var över, men denna bild sammanfattar det rätt så bra:
3/17 avklarat, utmaningen fortsätter!
Tidigare i serien: 1/17, 2/17