Vilken tur att vi lever samtidigt, jag och du!
Vi kommer alltid att ha Sevilla
Jag minns inte den första tv-matchen jag såg med Eintracht. Jag minns inte heller den första matchen jag såg på stream. Det jag minns är att jag började följa klubben via notiser. Sedan växte det. Långsamt började jag gräva på streamsidor efter matcher i 2. Bundesliga. Jag minns grävet. Kampen för att se ett lag som ingen annan vill se, följa ett lag som gör att folk rynkar pannan. Utanför etablissemanget, går min egen väg.
När jag var på min första fotbollsresa till Tyskland skulle Eintracht möta Hannover 96 på kvällen. Efter att vi sett Dortmund spöa Mainz med 4-1 så satte vi oss i hotellobbyn, bad receptionen att sätta på Eintracht - Sechsundneunzig (de rynkade på pannan åt min förfrågan, men sa självklart ja) och så satt vi och drack Dortmunder Helles i receptionen på Unique Novum i Dortmund och såg Eintracht Frankfurt förlora mot Hannover. Det var på intet vis en formande upplevelse för mitt supporterskap. Men det är ett minne jag har. Liksom jag minns grävet efter streams eller min första tröja (vit bortatröja från 14/15). Och vad fan är livet om inte en bunt med minnen staplade på varandra?
I mars 2016 var jag på tågluff i Tyskland. Jag åkte bara i Tyskland, för jag ansåg att Tyskland var Europa. På min europeiska tågluff blev det tre fotbollsmatcher. Först snubblade jag över en biljett till Dortmund - Tottenham i Europa League-åttondelen. Men sedan, när jag kommit fram till mitt stopp i Köln, drog jag på min min Frankfurt-hoodie och åkte ut till obygden kring Rheydt för att se min första match live. I ett regnigt Mönchengladbach stod jag strax ovanför bortaklacken. Och jag sjöng med. Och hjärtat sjöng med. Har ni någonsin haft en sådan känsla av att komma hem, när ni minst anat det? Jag hade den känslan när vi flyttade in i vår nuvarande lägenhet, den slog mig precis innanför tröskeln. Den kanske enda gång jag haft den starka känslan innan var när jag stod ovanför bortaklacken i Mönchengladbach. 3-0 blev det, till hemmalaget, och Niko Kovac första match som tränare blev till ett antiklimax.
Jag såg sen även nästa match, hemma mot Hannover 96. Då runtguidad i staden och arenan av familjen Vorbeck i Oberursel, de personer som varit de mest formande för mitt supporterskap. Utan dem hade mitt supporterskap sett helt annorlunda ut, om det är jag övertygad. Att komma till Waldstadion, och Mainhattan, kändes också som att komma hem. men då var det väntat. Ungefär som när man återvänder hem till sin lägenhet efter en riktig skitdag, eller när man stampar innanför dörren hos sina föräldrar och känner dofter från sin barndom.
Jag var med i en journalisttävling 2016. En vän skickade en länk till en tävling där man kunde skicka in en text för att se hur bra man var. Skrev ihop något om Frankfurt och skickade iväg. En vecka senare ringde telefonen och jag var i final. På väg hem från finalen spelade Eintracht Frankfurt andra matchen i nedflyttningsplay-off mot 1. FC Nürnberg. Man vann med 1-0 efter ett självmål/mål från Mijat Gacinovic och det var som om en tyngd lyftes från mina axlar. Inte heller en formativ upplevelse, men ett förlösande minne. Det var under samma tid som Marco Russ diagnosticerats med testikelcancer och Eintracht Frankfurt som klubb skakade i sina grundvalar. 1-0 borta mot Nürnberg är ett av de bästa minnen jag har.
SvenskaFans har fått stå ut med mina ord sedan 2016. Under 6 år har jag försökt propagera för den här klubben och allt den är och allt den ger. Jag har rapporterat, intervjuat, provocerat och gjort dumheter. Allt under Eintracht Frankfurts paraply. Det har också format mitt supporterskap. jag känner mig på något sätt ansvarig för Frankfurt i Sverige. Det är jag inte, I know, men på något vis får man den känslan när man är den enda som skriver om Eintracht i landet lagom. Det känns på något vis som att vi har lyckats nu, som att vår kamp för att uppmuntra det sovande svenska folket till att gripa tag om den tyska fotbollen äntligen har slutat med positiva resultat. Det är såklart inte vår förtjänst, men Eintracht Frankfurts. Spelarna, klubben, fansen. Där ingår vi också, såklart.
En god vän frågade mig härom dagen hur det är att hålla på ett lag som "aldrig vinner". Jag började då jämföra det med religion. Doften av stearinljus tar mig direkt tillbaka till när jag var Ung Ledare åt konfirmander i Vist Kyrka. Dett uns av religiositet jag har kommer från doften av stearinljus. Samma effekt har doften av grillad korv och curry. Då är jag direkt tillbaka utanför Frankfurter Waldstadion, där jag står med en Ebbelwoi i ena handen och en currywurst i andra och pratar med supportrar jag aldrig kommer träffa igen. Det är bara minnen, men de är för livet. Det handlar inte om att vinna, det handlar om en ren sentimental avgrundsdjup känsla som fyller en med glädje, sorg, vemod och önskan. Det säger man, i alla fall, när man inte vinner någonting. Men så kommer en dag som denna. Så kommer en stund som denna. Och då inser man att vinster gör någonting med en.
Många år har gått sedan 1899 när klubben grundades. Många år har gått sedan 1996 när jag föddes. Många år har till och med gått sedan jag började följa klubben 2012. Under långa tider har klubben skapat pessimism och tvingat fram en orubblig kärlek hos sina supportrar. Sedan har man haft vissa perioder med fina resultat och triumfer. Men Frankfurt är ingen van mästare, vi är inte ens vana vid att spela Europa. Vi är en enorm klubb, men vi har vuxit på andra grunder än vinster. Vi har vuxit på minnen, på gemenskap och på det som gör den tyska fotbollen till världens bästa.
Många år har gått, du mitt kära Eintracht. Nu får vi, jag och du, uppleva detta. Det är en sjuhelsikes tur att vi lever just nu, att vi får uppleva detta just nu, att vi får känna triumfens värme skölja över oss just nu. Om jag så finge en dag med Eintracht Frankfurt vore jag glad. Men jag får ett helt liv. Vilken ära!
Så, för Bernd Nickel, för Jürgen Grabowski, för Bruno Pezzey. För Stepi, Peter Fischer, Armin Veh. För Niko Kovac, Adi Hütter, Oliver Glasner. För Fredi Bobic, Bruno Hübner, Markus Krösche. För Ben Manga och Alex Meier. För Charly Körbel, Kevin Trapp och Makoto Hasebe. För alla som gjort Eintracht Frankfurt till vad det är, för alla som bidragit till denna triumf på ett eller annat sätt. Vi har sjungit länge nog om triumfen 1980. Nu har vi någonting nytt att sjunga om. Nya hjältar har skapats, nya idoler och nya stjärnor på en alltmer ljus natthimmel.
Sportgemeinde Eintracht Frankfurt ist Europa Pokal Sieger 2022. Lebbe geht weiter, aber diesen Moment werden wir nie nie nie niemals vergessen.