Marocko en sann kärlek
Oavsett hur det går imorgon kommer vi alltid att stå bakom vårt älskade landslag. För alltid och för evigt,
I skrivande stund så här sent på småtimmarna efter midnatt bara några timmar bort från kvällens drabbning mot Elfenbenskusten är det svårt att sova. Att gå och lägga sig inför tidig uppgång och jobb imorgon är inget alternativ…. Inspelade matcher, intervjuer, gamla reportage. Man bläddrar igenom allt. Allt. Hjärnan går på högvarv. Som en katalysator. Man drömmer sig bort.
Jag minns så väl den där sommaren från 1998. Den sommaren man på riktigt lärde sig att älska fotboll. Det sommarlovet man som liten grabb på riktigt fick sina första idoler. Anledningen till att man överhuvudtaget ägnade de nästkommande 18 åren till fotbollen. Anledningen till att man överhuvudtaget orkade sig igenom långa svenska försäsonger på vintrarna. Allt från IK Tellus, IFK Lidingö till FC Syrianska. Från Richard Engh, till Martin Sundgren till Özcan Melkemichel.
Med Moustapha Hadji, Abdellilah Saber och Salehedinne Bassir. Spelarnas kämparanda, det marockanska folketsglädje, nationalsången, flaggorna och när kommentatorerna på SVT uttalade Ma-roo-ckoo. Det var en obeskrivlig känsla. Som ett glädjerus som aldrig ville ta slut. Som ljuvlig musik för öronen.
Glädjen efter Moustapha Hadjis 1-0 mål i premiären mot Norge men också sorgen efter Youssef Chippos olyckliga självmål under samma 2-2 match.
Den vilda glädjen efter Marockos 3-0 kross mot Skottland för att senare drabbas av sorg och ett brustet hjärta.
Jag glömmer aldrig den dagen, den 23 juni 1998 hur jag som liten 7 åring sprang runt och firade Marockos 3-0 seger hemma hos mormor och morfar. Jag hade redan hunnit måla upp bilder för hur jag stolt skulle äntra klassrummet i Brunnaskolan och möta mina klasskamrater i åk 2 med Moustapha Hadjis nummer 7 på ryggen.
I samma veva, i samma minut, under samma sekvens glömmer jag heller aldrig min 6 år äldre morbrors förtvivlade ögon och ord” Adam, Marocko är ute”
Norge hade slagit Brasilien(!) MED 2-1. OCH Marocko var utslaget.
Och så 0-1 förlusten mot Senegal i det avgörande mötet i VM-kvalet till Sydkorea/Japan VM 2002. Det skulle ju ha varit Moustapha Hadjis VM och inte El Hadji Dioufs!
Finalen 2004 i det afrikanska mästerskapet, Youssef Mokhtaris språngnick och mina rödgrön målade kinder. Det marockanskt dekorerade vardagsrummet. Farsans glädje när vi kvitterar i finalen. Sorgen och tårarna efter 1-2 förlusten mot Tunisien i finalen. De tunisiska hånflinen i skolan.
Det avgörande VM-kvalmötet i kvalet till VM 2006. Tunisien borta. Vinst var det enda som gällde. Talal El Karkouris självmål i 67:e 2-2. BAM BOM och VM var borta.
Ändå står vi här. Efter missade mästerskap. Missade vidareavancemang. Inställda mästerskap. Uteslutningar. Besvikelser. Ebola-epidemin. Ändå står vi här och jag kan inte sova. Kan inte sluta tänka.
Men en sak är säker : Så länge jag lever lovar jag er att stå här. Imorgon. I övermorgon. Nästa vecka och nästa månad.Oavsett hur det går imorgon mot Elfenbenskusten fortsätter vi. Vi fortsätter att älska. Fortsätter att drömma. Fortsätter att skriva. Fortsätter att hoppas.
Eller som en känd författare en gång sa:
Det finns ingen bot för kärleken, annat än att älska mer. Den sanna kärleken liknar cirkeln, och cirkeln har inget slut.
FÖR ALLTID OCH FÖR EVIGT: DIMA MAROC DIMA MAROC DIMA MAROC
MOT KVARTSFINAL!
