Jogo bonito
Alla vill se det, alla kräver det och alla älskar det.
Juninho gör 2-1 mot Japan, jag pustar ut trots att jag egentligen inte har varit något vidare orolig. När Ronaldo med sitt 4-1 mål punkterar matchen börjar man dansa med sin Brahma i hand och glömmer de pressade situationer under gruppspelet som alla poängterat de gångna veckorna både i media, på jobbet och på fritiden.
Som brasse måste man konstant leva med ett favoritskap och bära ens Selecão press på ens egna axlar i vått och torrt. Främst då det går mindre bra är man snabb med att få kommentarer från omgivningen. Alla förväntar sig ”jogo bonito” (fint spel) eller som alla idag säger ”joga bonito” (spela fint) efter en viss reklam. Hur är det med det där jogo bonito? Trots 4-1 mot Japan har det inte bjudits på där fina spelet än så länge.
Frågan är när fick vi se ett brasilianskt Jogo Bonito senast?
Jag tillhör de privilegierade som har fått uppleva det riktiga jogo bonito av vårt Seleão i VM 1982. Det landslaget Brasilien tog till Spanien då rankas av brasilianska befolkningen samt vissa fotbollskunnig som ett utav det bästa i världen genom tiderna. Då jämför man med landslagen från 1958, 1962, 1970 och 1994. Med den nuvarande japanska förbundskaptenen Zico som dirigent förlorade Brasilien snöpligt mot ett Italien med en het Paulo Rossi, men dessförinnan hade man besegrat de då regerande världsmästarna Argentina och en instabil Maradonna.
Mellan finalsegern 1970 till finalsegern 1994 hade Brasilien inte haft turen på sin sida att nå en enda final på vägen. Förbannelse skulle brytas när Brasilien anställde Carlos Alberto Parreira som förbundskapten att leda landet till VM i USA 1994. Parreira såg till att föra landet till deras första final och VM-guld på 24 år, han hade levererat ett resultat alla så länge väntat på. Men när segerruset lagt sig hade den kritiska brasilianska befolkning många åsikter och var inte helt nöjda. Det ansåg inte att Brasilien hade spelat den fina fotbollen som krävs hemifrån och haft med för många europeiskspelande spelare som bland annat Dunga. Här har vi grunden eller ett starkt bidragande anledning till att alla idag pratar ”Jogo bonito”.
Personligen känner jag att historian återupprepar sig. Brasilianska fotbollsförbundet anställde återigen Parreira då man efter guldet 2002 insåg att de inte skulle bli en dans på rosor att ta sig till ett VM igen. Landslaget hade dels haft problem i kvalet till 2002 VM och var nu tvungna att kvala till VM som regerande mästare för fösta gången i VM-historian. Parreira levererade resultaten man önskat och de tog sig enklare till VM denna gång och undvek den rostiga kniven på strupen från kvalet 2002. Brasilien har ju aldrig missat ett VM-slutspel.
Förbundskaptenen förfogar idag över ett utav dem starkaste brasilianska manskap genom tiderna i VM sammanhang. Han har hela tiden med hjälp av den gamla vargen ”velho lobo” Zagallo hävdat att Brasiliens målsättning är att spela sig samman i gruppspelet och hitta en sambarytm eller oba-oba som gör att de går långt detta VM. Tiden är kommen och nu bör de ha hittat samban, eller?
Sammanfattningsvis kan man säga att jogo bonito som alla pratar om och hade förväntat sig av Brasilien detta VM, kan jag med viss pessimism nästan lova att vi inte kommer att få se. Starkaste anledningen är man delvis i dagens moderna fotboll inte behöver vara någon toppnation för att göra det svårt för den bästa nationen genom taktisk bra defensiv eller spelförstörelse. Nämner helst inga nationer men nyligen vann en helt otippad nation ett stort mästerskap på ren och skär defensivfotboll, och det säger en del om dagens fotboll.
Den andra anledningen är att Parreira inte är känd för att vilja bjuda på jogo bonito. Han är en professionell tränare med sina riktlinjer klart utstakade och målsättningen klar. Nå final med ett stjärnspäckat lag där alla ska ta ansvar för att inga pinsamheter ska ske på vägen. Med andra ord, vinna på alla sätt och vis.
Trots förlusten för Selecão ano1982 vann det landslaget brasilianska folkets och riktiga fotbollsälskares hjärtan som inget annat förlorande landslag har gjort tidigare eller senare. Med anledning av detta är jag tvungen att säga att det inte spelats någon jogo bonito sedan dess, och ber både Romario, Careca, Rivaldo m.fl om ursäkt.
Jag väntar med spänning på att Selecão ano 2006 motbevisar mig, som man förhoppningsvis blir när man stuckit ut hakan på detta vis. Kanske kan de bjuda på en modern jogo bonito?
