Colombia mot Argentina del 3
Man kan tycka att rivaliteten mellan dem inte borde vara så hård. Länderna ligger på var sin ände av kontinenten och megaklassikern här är ju mellan Brasilien och Argentina. Dessutom borde Colombias största rivaler vara Ecuador och Venezuela, två grannländer som fotbollsmässigt är av samma storlek. Men så är det inte.
Laget fortsätter att attackera men udden saknas. Falcao saknas. Pinto beordrar unge Dairo Moreno att värma upp. Skytteligaledare i den inhemska ligan. Tänk er Lagerbäck kalla Marcus Berg till landslagsamling – och tänk er sedan att han beordrar honom att hoppa in när man jagar en seger. (Lasse måste drabbas av yrsel av bara tanken.) Publiken börjar ropa efter honom ”Dairo, Dairo!” Ut med Tressor Moreno (som en gång i tiden var aktuell för MFF) och in med Dairo Moreno. Laget fortsätter att attackera som om deras liv stod på spel. ”Totono” Grisales är helt klart andra halvleks gigant, som med sin snabbhet och dribblingar hela tiden skakar om den argentinska vänsterkanten. Och med sin inställning får med sina unga medspelare (lagets snittålder ligger på 24). Det argentinska försvaret får det bitvis väldigt svårt. Men de håller ställningarna. Försvarar sig med bravur. Den argentinska stoltheten är enorm och de kämpar som tio lejon. Men det känns som en tidsfråga innan Colombia gör sitt ledningsmål.
Minut 82 och inhopparen och kreatören Macnelly Torres får bollen på mittplan. Framför sej ser han den andre inhopparen: Dairo Moreno. Han skickar upp bollen. Dairo lurar precis den argentinska offsidefällan och är helt ensam med Argentinas målvakt, Getafes erkände duktige målvakt, som dessutom insätt faran och gått ut för att göra sej stor och täcka skottvinkeln. En sekund ser det faktiskt ut som om Moreno blivit helt psykad av Ankan. Istället för att runda målvakten, placera den bredvid honom eller chippa den över honom så spelar han bollen snett framåt till vänster. Han har nämligen sätt att anfallspartnern Wasson Renteria tagit en löpning till vänster om honom. Renteria får bollen en bit ifrån sej till vänster men har fortfarande öppet mål. Abbonanzieri är för länge sedan utspelad. Enda hindret kvar är jagande Barcelonaspelaren Gabi Milito som följt med honom i löpningen och nu vräker sej mot första stolpen i ett desperat försök att täcka bollen när han ser att Renteria gör sitt move. Men det kommer inte ett skott från Renteria, det kommer en passning som går bakom Milito till Dairo Moreno som hoppat över Abbonanzieri och störtat mot andra stolpen och som från en halv meter bara behöver stöta in bollen i mål.
Ravelli sade en gång att total lycka var att rädda straffen mot Rumänien, eller att få barn eller för den delen att göra dom också. Alla fobollsälskare upplever då och då denna totala lycka. Känslan är som en drog. Det är den känslan som får en att släpa sej till betongklumpen Malmö Stadion en sen oktoberkväll. Igår fick jag åter smaka på Total Lycka. Total Lycka är att vända ett underläge mot Argentina på hemmaplan inför 50.000 åskådare. Sekunderna från att Torres friställde Moreno och han kom ensam mot målvakterna kommer jag bara ihåg som en stor tystnad. När jag tänker tillbaka ser jag det i slow-motion. Det kan ha varit så att folk tjöt, skrek och sjöng, men det kommer inte jag ihåg. Bara tystnad. Jag kommer ihåg att jag tyckte att bollen gick för långt till vänster och sen att Renteria missat mål, men när jag plötsligt såg Moreno dyka upp vid andra stolpen och stöta in målet så EXPLODERADE världen för mej. Total Lycka. Helt magiskt. En helt underbar känsla att se 50.000 gulklädda galningar slänga sej fram- och tillbaka. Se hela stadion hoppa. Dansa. Sjunga. ”Si se pudo, si se pudo!” ”Det var möjligt”. Det unga orutinerade laget hade vält en gigant. Brasilien fick veta det i första omgången. Här får du inget gratis. Resterande åtta minuter + tre minuters tillägg ägs av Colombia som fortsatte sin one-touch-passningspel till publikens härliga ”OLÉ!”
Slutsignal och Colombia firade som om det vunnit VM. Fast det är ju inte fy skam att besegra ”världens bästa lag” det heller. Laget sprang runt planen. Journalisterna invaderade gräsmattan och på läktarna dansade man till ritmos latinos.
Att sedan ta sej hem från El Campin efter match är inte det lättaste. Att stoppa en taxi är omöjligt då alla är fullpackade. Ochär man dessutom klädd i landslagströjor lyckas man bara få massa tutningar och hurrarop efter sej. Det fick bli buss. En slags expressbuss som har egen körfil för att inte hamna i Bogotas hemska rusningstrafik. Dock lättare sagt en gjort då de fem första bussarna som kom var så fullpackade med folk att när dörrarna öppnades så var det som en ogenomtränglig mur av människor. Till sist fick vi plats i en av de fullpackade bussarna som skulle ta oss hem. Hela vägen hem ser man folk hänga utanför bilarna med flaggor sjungandes. Dags att fira nu, för imorgon är det åter vardag i Bogota.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att fotbollen skiljer sej enormt ifrån Europa. Visst är fansen hängivna hemma också. Men det är inte samma galna, sjukliga passion. Inte samma hat. På gott och ont. Andres Escobar mördades i Medellin efter sitt självmål mot USA i VM 94. Många fler landslagsmän har blivit mordhotade. Taktiskt sett ligger man långt efter. Här spelar man med hjärtat, snabbheten och tekniken. Tränarna är också av ett annat virke. Hetlevrade och passionerade. Flera gånger ser man Pinto stå vid sidlinjen och diskutera med sina spelare samtidigt som båda kraftigt gestikulerar. Att de dessutom har ett enormt fotbollskunnande och kan sina lag är en självklarhet. Vartenda ett av bytena hade en direkt inverkan på matchen.
Att se Argentina spela var stort. I första halvlek visar de varför FIFA har dom högst upp på sin ranking. Att en så stor spelare som Tevez helt tappa huvudet är oförlåtligt. Med honom på plan hade matchen sett väldigt annorlunda ut. Han kostade sitt Argentina tre poäng. Men resten av laget kämpade tappert och de ska ha en stor eloge för att ha kämpat så väl. Att Argentina är ett av lagen som är direktkvalificerade till Sydafrika tar jag för givet. Nu hoppas jag att mitt Colombia också finns med bland de fyra främsta. Det ser ljust ut. Vi ligger på åtta poäng, en efter Argentina och på samma poäng som Brasilien. För fyra år sedan hade vi en poäng efter de fyra första matcherna. Denna gång har Colombia bjudit upp till dans: Ritmo Latino.
