Ännu en smärtsam förlust
Argentina förlorade finalen mot Brasilien. Baptista gjorde mål på matchens första skott. Några minuter senare sköt Riquelme i stolpen och innan första halvlek var slut hade Ayala gjort självmål när han skulle rensa undan ett inlägg. Vad finns det att säga? Argentina var återigen sämst när det gällde och det ända jag känner är uppgivenhet.
Lagen kom till start med de förväntade elvorna och Brasilien tog ledningen redan i den fjärde minuten när Baptista fick skjuta strax innanför straffområdeslinjen. Redan innan skottet var avlossat skrek jag framför teven på Ayala (som om han skulle höra mig) att han skulle stöta och inte låta brassen skjuta. Bara några minuter senare, efter fint förspel av Messi och Veron, får Riquelme bra skottläge men vänsterskottet träffar stolpen. Argentina hade bollinnehavet men skapade inte särskilt vassa chanser. Brasilien kontrade sedan in 2-0 efter inlägg av inbytte Dani Alves. Ayala slänger sig för att täcka skottet men styr olyckligt in den i eget mål. Argentina kommer ut med samma lag i andra halvlek men skapar inte mycket mer då heller. I ytterligare en kontring avgörs matchen när Dani Alves placerar in 3-0 och de sista 20 minuterna spelas bara av. Man kunde tro att det var en träningsmatch där brassarna agerade försvarare och argentinarna i sakta tempo skulle se hur många passar i rad man kunde slå bollen innan man antingen spelade bort den eller sprang in i försvaret.
Vad ska man säga? Jag känner bara uppgivenhet och jag kan tänka mig att spelarna gör detsamma. Det syntes direkt att det här inte skulle bli någon promenad i parken fram till pokalen. Men varför kan Argentina inte slå Brasilien när det verkligen gäller och varför kan den här upplagan av Argentina inte vinna en turnering? Brassarna som förlorade premiären mot Mexiko och i semifinalen var mycket nära att åka ut mot Uruguay saknade stora stjärnor och hade sin kapten avstängd. Ett bättre läge att vinna en turnering kunde argentinarna inte ens bett om. Det är så man undrar om djävulen själv sänt ut några demoner och beordrat dem att beblanda sig med de argentinska spelarna. Brassarna såg avslappnade och bekväma ut. Som om de tyckte det var roligt att spela lite boll sådär på söndagskvällen. Argentinarna gjorde det inte. De såg ut som om de var medvetna om att det för majoriteten av startelvan var den sista stora finalen de medverkade i och den sista chansen att få revansch mot Brasilien i en stor match. Det var det förmodligen också och nu är den chansen förbrukad. Dock ska vi inte ta ut alltför mycket i förskott. Det sägs ofta om många lag att det är ”sista chansen” men likt förbannat dyker samma spelare upp några år senare. Sedan vet jag inte om några spelare uttryckligen har meddelat att det var deras sista framträdanden, men även det har vi fått erfara inte är någon garanti för att det faktiskt blir så.
Livet är inte alltid roligt. Alla världens fotbollssupportrar är mycket väl medvetna om denna slitna klyscha. Vissa lag och länder får erfara det mer än andra. Ofta inom idrotten sägs det att det bara är segrar som räknas. Om det är så vet jag faktiskt inte för de lag jag håller på brukar sällan vinna, så jag kan inte påstå att jag har så stor erfarenhet av det här med att vinna. Hur det känns att följa, skriva om, och bekosta dyra biljetter på lag och länder som förlora de stora matcherna – det vet jag däremot allt om. Men jag älskar det ändå. Jag älskar att se dem spela och att sitta förväntansfull i soffan och följa spelare som jag känner starkt för. Lidelsen är en del av spelet. För spelare och supportrar till lag som Brasilien, Milan och Manchester United är fotbollslivet väldigt enkelt. De vinner sina ligor i snitt vartannat vart tredje år och VM varannan var tredje gång. För dessa supportrar måste fotbollslivet vara väldigt enkelt. (Juste, Brasilien vinner Copa America mellan varven också). För oss andra är det inte alltid lika roligt men vi älskar det lik förbannat. Är det kanske någon form av dolt njutande i lidandet? Är det någon undermedveten drivkraft av att se hur många besvikelser man kan hantera innan man läggs in på något dårhus som gör att man fortsätter följa sina förlorande lag år ut och år in? Jag vet inte, men jag vet att älskar man fotboll så går det inte att sluta, det sista som överger människan är ju som bekant hoppet. I mediaplayern rullar Nazareths ”Love Hurts” – och gudarna ska veta att Fotboll hurts too.
Nu återstår inte mycket än att avrunda det här. Jag vill tacka Alfio Basile för att han tog med de spelare han gjorde och lät dem spela en till turnering tillsammans. Jag vill tacka spelarna för att de förgyllt mina sommarnätter och för alla de mål och fina matcher de har bjudit oss på de senaste veckorna. Jag hoppas att Basile blir kvar och att majoriteten av spelarna fortsätter i landslaget. Förhoppningsvis får vi se samma manskap tåga in i VM i Sydafrika 2010.
Tack för mig
