Resereportage Sydamerika del 2
River spelar match på Estadio Monumental

Resereportage Sydamerika del 2

Efter sex timmars bussfärd, brasiliansk standard, är jag i Sao Paulo. Staden rymmer 20 miljoner invånare och är allting som Rio inte är. Inga stränder, inga turistsökande gatuförsäljare eller kända statyer. Sao Paulo är industristaden, och en industristad med 20 miljoner invånare liknar snabbt en stor sovort

Som tur är har de ett fotbollslag som inte är ett dussingäng, Sao Paulo FC har fostrat storspelare som Kaká, Cafu, Juninho och Fabiano för att bara nämna några. Richarlyson som satt på samma bänk som Neves mot Sverige spelar även där. Jag tar mig till Morumbi, som arenan heter, med lokalbussen. 

De har såklart flyttat fram matchen några timmar så jag försöker göra mig förståd i korvstånden utanför samtidigt som poliser patrulerar området och fansen börjar strömma in, alla stirrande på den vite turisten. Väl inne så blir jag besviken. Det är Sao paulomästerskapen, en lokal turnering innan serien startar och laget drar ingen storpublik. Nästan 70.000 av arenans platser gapar tomma och vi 10.000 som tagit oss dit står upptryckta på ett övre etage med bra långt ner till bannan. 

Inters Adriano har varit utlånad till laget i någon vecka när jag ser Sao Paulo slå Rio Clara med 3-0, vilket är i underkant av vad det borde stått. Clara hade ingen chans i matchen utan allting handlade om Adriano. Inte för att han spelade bra utanför att publiken sjöng mer om honom än om laget i helhet. Han lunkade på som vi sett honom i Inter, inga snabba omvändningar eller finter, bara lunkande. Ändå prickar han in 1-0 med skallen på hörna en bit in i matchen. Publiken blir vild i det strilande regnet. 

Matchen rullar på och inget oväntat händer, det ser ut som att hemmalaget helst av allt vill bli klara och åka hem. 2-0 står det när matchen går mot sit slut, då prickar Richarlyson in ett långskott likt Sebastian Larssons mot Tottenham och dommaren blåser av.
Jag lämnar snabbt Sao Paulo eftersom det är svårt att hitta något att göra, nästa match är veckor bort och den argentinska serien startar inom en vecka. Jag packar ihopa min ryggsäck för säkert hundrade gången och köper en enkel biljett söderut med samma bussbolag.

Jag hamnar i Buenos Aires, Argentina efter någon veckas turistande i Brasilien. Det är varmt och staden är ganska europeisk. Stora avenyer, caféer och många kan engelska.
Nu står jag utanför La Bombanera. Boca Juniors hemmaarena och insuper stämningen. Tiotusentals strömmar till från alla håll och kanter, allting i gult och blått. Laget kunde i början inte bestämma sig för sina färger. Eftersom Buenos Aires är en hamnstad så valde de sina färger av första ankommande skep, som var svenskt, alltså gulblått. 

Det är öppningsmatch för säsongen och det är packat i korvstånden, vid de falskbiljettförsäljande killarna i gränderna och vid souvenirerna.
Det slutar med att jag kommer till insläppet när matchen har börjat. Den äldre mannen i luckan ber om min biljett, jag ber om att få köpa, han ber igen om min biljett och jag inser att de tagit slut för flera timmar sen. Så nära kom jag öppningsmatchen till ett av världens mest klassiska lag den svettiga dagen i den nergångna statsdelen Boca.

Första matchen jag ser är Racing mot Olimpo. Racing är nykomlingar i serien och delar stadio med Independiente. Jag vet ingenting om laget, inte ens dess färger. Vi köper de billigaste biljetterna och går med strömmen. Jag hamnar såklart bakom de som sköter klacken på ståplats. De grabbarna som inte ser matchen utan ser till att du skriker. Skriker du inte hjälper du inte laget och då har dom ett prolem. Racing spelar illa och släpper in ett billigt mål. 

Publiken fortsätter att sjunga som ingenting hade hänt tills det blir halvlek. Då sätter alla sig ner samtidigt som dommaren sätter pipan till munnen, kvar står en stor vit turist som blir pausens mest utstirrade person. Klackledarna skrattar åt mig samtidigt som mariuanaciggaretten går runt bland dem. Lika snabbt som de satt sig ner ställer de sig upp när dommarna kommer in på plan. Racingpubliken fortsätter att sjunga. Jag faller för laget och sjunger med i något jag inte förstår. Klackledaren stirrar på mig när jag slutar för att spara rösten. Jag sjunger ut igen i svenska jullåtar, något ska man ju sjunga.

Dagen efter är det dags att besöka Estadio Munumental, River Plates hemmaarena. Det är fullsatt och till hälften sittplatser. Jag hamnar på sittplats men hoppas på god stämning ändå. River har två stjärnor. Ariel Ortega är den ena, Falcao från Colombia är den andra. Den första skulle vara ”nya Maradona” VM 1998 men blev utvisad i kvartsfinalen mot Holland för en skallning på Van der Sar och Bergkamp gjorde sitt kanske snyggaste mål i karriären och avgjorde matchen i slutminuterna. Den sistnämnde kommer antagligen till europa inom något år.

River Plate är de lite finares lag i Buenos Aires. De sjungs sällan, apploderas sporadiskt och det finns ingen riktig klack som hålls ihop. River möter San Lorenzo, ett Buenos Aireslag det med. Lorenzo har en liten klack med sig högst uppe på ett etage långt ifrån plan. Så fort de får igång en ramsa som hörs så busvisslas det eller skriks skällsord från den sittande Riverpubliken. Till slut blir det irriterande, istället för att själv sjunga så busvisslar man igen. Matchen slutar lika och Lorenzo verkar vara det nöjdare laget.

Nästa gång jag ser på fotboll är det River igen. Vilket lag de mötte har jag ingen anning om, det enda minne jag har är att det förmodligen var en av de bättre matcherna jag såg. Regnet började ösa ner tidigt i matchen, inget littet lätt svenskt sommarregn utan en öppen himmel som förhindrar alltifrån att spelarna ska komma upp i hyggligt tempo till att slå en tremeters passning. Regnet sipprar ner även från etaget över oss och vi flyttar längre upp. Med tio minuter kvar avbryter dommaren matchen. Innan dess har Ortega skruvat in en frispark, Flacao kommit fri och lobbat över målvakten och ett långskott dundrats in. Det står 3-2 när dommaren ger upp, nu lyckas inte ens enmeterspassningarna. 

I förtvivlan väntar alla på arenan på att regnet ska sluta, men det händer inte. Högtalarna förklarar att de sista minutrarna ska spelas senare, tid och datum kommer senare.
Jag försöker fögäves hitta en taxi utanför. Ingen vill vänta i regnet så alla är upptagna och jag blir arg för att jag inte lagt ut pengar för ett engångsregnställ, istället blir det tåg och senare tunnelbana hem. Nästkommande dag sitter jag på hostellet i väntan på att skorna ska torka men ännu mer på min första Bocamatch, den mot Independiente. 

fortsättning följer

Anders Rothlindgrenortiz2008-06-13 13:20:00
Author

Fler artiklar om Sydamerika