Krönika: Colombias fotbollsframtid i fara
Gabriel Briseño på Colombias största tidning El Tiempo skrev i helgen en väldigt lång artikel (kan nära på liknas vid en avhandling) om den colombianska fotbollen och dess brister på i stort sett allting.
Vi som följde den internationella fotbollen under 90-talet lärde känna ett väldigt bra, namnkunnigt och framför allt profilstarkt Colombia. Med killar som Valderrama, Higuita, Asprilla och Oscar Cordoba, för att nämna några, spelade sig Colombia för första gången in i världsfotbollen. 5-0 segern borta mot Argentina i VM-kvalet 1993 är en historisk händelse, förvisso en negativ sådan, även hos den tvåfaldiga världsmästarnationen.
I dag är läget helt annorlunda. Oscar Cordoba är målvakt i Millonarios och Rene Higuita är detsamma i Deportivo Pereira men annars finns det inte många spår kvar av den gamla härliga eran. I dagens colombianska fotboll finns det gott om duktiga spelare, men lagen är dessvärre inget vidare, tränarna ifrågasätts och landslaget är inne i den värsta formsvackan sen jag vet inte när.
Det Briseños artikel går ut på, som för övrigt kan läsas i sin helhet här, är den stora bristen på talanger och det undermåliga spelet i ligan. Målsnittet i ligan är det sämsta på 16 år och det görs i snitt (helgens omgång inte inkluderad, även om den knappast hade bidragit i positiv bemärkelse), 2.24 mål per match. Det vanligaste resultatet är 1-0 och det näst vanligaste är 1-1.
Jag kan inte annat än hålla med. Sedan jag kom till Colombia har jag sett sex ligamatcher och tre VM-kvalmatcher (den i Brasilien inkluderad). Tre har slutat 0-0, fyra har slutat 1-0 (elr 0-1), en har slutat 1-1 och endast vid ett tillfälle har jag bjudits på något som kan kallas för en målrik match. Det var i Medellin när hemmalaget slog Once Caldas med 3-2.
Landslaget har under VM-kvalet gjort fyra mål på tio matcher, och då har två av dem kommit på frispark från en numera petad högerback. Som jämförelse kan man ta Bolivia på näst sista plats som har gjort 13 på lika många matcher. Så vad beror denna måltorka på? Svårt att svara på givetvis.
Mannen med hårsvallet - Carlos el Pibe Valderrama
Gamle storspelaren Carlos Valderrama kommenterar det hela och säger att ”ligan är ojämn och det finns inget lag som är bättre än de andra. De ser hela tiden lag som vinner ena veckan och sedan förlorar veckan därpå. Det är inte som innan då lagen kunde delas in i olika kategorier. Vi saknar talanger och spelare som kan göra det lilla extra”
För mig som kommit utifrån och endast sett ligan live under hösten är det dock oerhört uppenbart under matcherna vad felet är. Laget med tio utespelare är indelat i de som anfaller – och de som försvarar. Offensiva ytterbackar existerar inte i ordboken och det är så man får gnugga sig i ögonen när man ser två innermittfältare gå när det egna laget har kontring och jagar ett mål. De två anfallarna får helt enkelt försöka lösa det hela själva, i bästa fall understödda av en yttermittfältare. Om båda yttrarna är på plats är det uppseendeväckande.
Samtliga lag verkar dessutom spela en väldigt gammalmodig form av 4-4-2 och när jag var på Millonarios match mot Once Caldas i helgen var det helt förfärligt att se hur Millos backlinje gick tillsammans som i en marsch när laget anföll. Man hade kunnat dra en linje med en linjal, så utstuderat låg de fyra i linje.
Givetvis är detta i grund och botten tränarnas fel. Jag kan inte tänka mig att fotbollsproffs på denna nivå kan ha undgått att den moderna fotbollen innehåller offensiva ytterbackar och positionsbyten. Om inte annat borde de väl ha märkt det själva när de i VM-kvalmatcher ställts mot exempelvis Javier Zanetti och Roberto Carlos. Att tränarna antingen har undgått det eller bara ger blanka fan i att spela med en offensivare uppställning hindrar utvecklingen inom den colombianska fotbollen.
Är det något den colombianska fotbollen dock har producerat de senaste åren så är det backar. Främst mittbackar. Ivan Ramiro Cordoba, Amaranto Perea och Aquivaldo Mosquera spelar alla fotboll i toppklubbar i Europa. Lägg därtill Mario Yepes (Chievo), Christan Zapata (Udinese), Nelson Rivas (räcker inte riktigt till i konkurrensen i Inter) och Camilo Zuñiga i Siena – och man får ett intryck av att det finns en bra kultur av att odla försvarare.
Atletico Madrids Luis Amaranto Perea
Tyvärr verkar det dock inte som att ytterbackarna tillåts att följa med i offensiven och när inte heller anfallarna eller de offensiva mittfältarna är kapabla att själva skapa något kreativt blir matcherna således fattiga på både mål och målchanser. Det finns ingen ny Valderrama på mitten, ingen ny Valencia, Asprilla eller Aristizabal där framme. Kanske är det inte svårare än så. Carlos Valderrama verkar ha slagit huvudet på spiken.
Colombia får oerhört svår att ta sig vidare till VM. Ligan leds av lilla Deportes Tolima och andraplacerade Medellin har på sexton matcher åtta segrar, två oavgjorda och sex förluster. Cali som ligger en poäng bakom har på sina sexton förlorat sju stycken, alltså nästan hälften. Ska man ha chans på ligatiteln med ett sådan facit? Givetvis inte. Tabellraderna skvallrar bara om den oerhörda bristen på kvalitet och bredd som råder. Vinna ena veckan, förlora nästa. Med det är man alltså ett topplag.
Att även publiksnittet sjunker är således ingenting att höja på ögonbrynen åt. I dagsläget är det drygt 9000 åskådare per match i ligan. Även om Colombia har många fattiga människor är det inte dyrt att gå på fotboll och landet har 45 miljoner invånare. Bara i Bogota bor det drygt åtta miljoner men inte ens när Millonarios och Santa Fe drabbar samman i ett derby fyller man el Campin som tar in 45.000. I senaste landskampen mot Paraguay gapade många stolar tomma och det om något är ett bevis på hur svalt intresset är för tillfället.
Finns det således någon slutsats? Att Colombia är en liten fotbollsnation blir förmodligen svårt att ändra på. Även om jag tycker att landet har kapacitet för att kunna kvalificera sig för VM-slutspelen så är det i dagsläget väldigt långt ifrån. Hur man har gjort i lilla Paraguay, med drygt sex miljoner invånare, vet jag inte men deras landslag har blivit ett av kontinentens bästa och stabilaste, trots att spelarmaterialet inte alls är särskilt imponerande.
Jag är övertygad om att bristen på utbildade tränare är svaret på frågan. Tränare finns, men få verkar ha anammat den nya och moderna fotbollen. Antingen måste det ske en radikal förändring inom utbildningssystemet eller så måste det tas in fler utländska tränare. Annars är risken stor att Colombia istället för att närma sig de bästa lagen i Sydamerika ansluter till de sämre. De som aldrig tar sig till VM och snällt tittar på när de stora nationerna vinner matcher. Och detta vore givetvis mycket tråkigt. Speciellt som det faktiskt finns väldigt många duktiga spelare.
Att det sedan blir svårt att få fram en ny Higuita eller Valderrama är en annan sak. Dessa herrar var nämligen unika i de flesta avseenden.
