Oscar Lindgren Ortiz bloggar om Sydamerika: Feliz cumpleaño
Bloggen bevakar den Sydamerikanska fotbollen och dess landslag, klubblag och spelare.
Bloggen fyller ett år. För exakt ett år sedan satt jag på planet mellan Arlanda och New York. Föga anade jag vilka månader jag hade framför mig. Det här var så mycket mer än bara byta svensk höst mot sydamerikansk hetta.
De första dagarna i Bogota gick jag runt som i trans. Nya intryck, nya vänner och en hel fotbollsvärld låg framför mig och fyllde min kropp med adrenalin. Innan tiden i Bogota var slut hade jag hunnit med en avstickare till Medellin för att följa landslaget inför matcherna mot Paraguay och Brasilien.
Medellin var fint. En ganska modern stad sett med colombiansk standard. Det var här som Pablo Escobar huserade på åttio och början av nittiotalet och satte Colombia ordentligt på världskartan. Tyvärr i ett väldigt negativt sken dock.
Att stå med övriga pressen på Estadio Atanasio Girardot, som ligger vackert insvept nedanför bergen, var en mäktig känsla. Där kom Mario Yepes och Fabian Vargas gående. Kvällen innan hade jag fått tag i Atletico Madrid-försvararen Luis Amaranto Perea på spelarhotellet.
När jag inte var på fotboll hängde jag hemma hos Pelle och hans bilvande fru i ett fint område av Medellin. Världen är bra liten. Pelle, uppvuxen i Orminge, visade mig runt i Medellin och körde mig till flygplatsen. Kombinationen av det fantastiska landskapet och standarden på vägen gjorde att jag sånär missade flighten ”hem” till Bogota. Det hade iof inte gjort så mycket med facit i hand eftersom Mathias som skulle möta mig på El Dorado International Airport hade lyckats mixat ihop dagarna och missat planet.
Till slut kom han ändå fram. Vi strosade runt i Bogota. Mathias är stor som ett hus och bred som en lastbil (efter dagarna på gymmet och i bassängen) och älskade Colombia för ”här kan jag ju äta hur mycket som helst och det kostar typ ingenting”. När man får en trerätters lunch för 20 kr är det minsta problemet man har att hålla sig mätt. I alla fall med en svensk plånbok. Tyvärr är det inte riktigt likadant för lokalbefolkningen.
* * * *
Efter tio dagar i Rio de Janeiro, med cykling på Copacabana, linbana till Pao de Azucar, nattklubbar och ett mållöst VM-kval på Maracana mellan de utbuade femfaldiga världsmästarna och ett tappert kämpande bortalag – var det åter dags för Colombia.
Den tio timmar långa bussfärden mellan Bogota och Cali gjordes samma natt som den amerikanska befolkningen röstade fram Barack Obama till president. ”Un negro en la casa blanca”, stod det på löpsedlarna när jag släpade ut min väska på bussperrongen i den tropiska hettan i min hemstad Cali. Någon timme tidigare hade vi åkt igenom Faustina Asprillas hemstade Tulúa.
I Cali hände mycket. Det sägs att man växer när man reser. Att man lär sig hitta sig själv. Tvingas bekanta sig med sina svagheter och styrkor. Är utlämnad till sitt eget ansvar och sin egen handlingsförmåga. Och visst är det sant. Bara att promenera runt på gator och torg är ett sätt att upptäcka världen. Ett sätt att allmänbilda sig själv. Få saker är så viktiga som minnen.
En lördagsmorgon stod jag i en hotellobby med Rene Higuita. En förmiddag satt jag som gäst i ett fotbollsprogram på TV. En kväll stod jag och samtalade med nigerianske VM-spelaren Daniel Amokachi. Det hela kulminerade i att America de Cali tog sig till final i det colombianska mästerskapet. Den avgörande matchen skulle gå på Pascual Guerrero. Det var som en välregisserad film.
Hela staden gick i rött den veckan. America stod på tolv titlar och på gatorna i kvarteren runt om i Cali satt supportrar och målade in Americas logga med alla stjärnor på, en stjärna för varje titel. Fansen målade det nya emblemet med 13 stjärnor.
Ett år går fort ibland.
* * * *
På lördag är det fullspäckad VM-kvalomgång i Sydamerika. Argentina tar emot Brasilien i Rosario i vad som är en läskigt viktig match för argentinarna.
Colombia tar emot Ecuador i Medellin i vad som är en mycket viktig match för båda två i kampen om att knipa femteplatsen.
Chile kan, bör och lär kvittera ut VM-biljetten hemma i Santiago mot Venezuela. Bortalaget lär dock i alla fall försöka sälja sig dyrt då en trea för dem skulle innebära fortsatt, om än väldigt liten, chans på femteplatsen.
Om Uruguay sköter sina kort rätt i Lima mot jumbon Peru tror jag de kommer stå på femteplatsen efter lördagens match. Jag tror, och hoppas, att Ecuador förlorar mot Colombia och Uruguay bör besegra seriens svagaste lag.
Paraguay har tre förluster och ett kryss på sina fyra senaste och har inte vunnit i VM-kvalet sedan oktober förra året. De tidigare suveränerna ska inte missa VM och lär mer eller mindre säkra platsen till Sydafrika nästa år eftersom man möter svaga Bolivia hemma.
* * * *
En rafflande avslutning väntar gott folk. Skänk en värmande tanke till Viasat som bjuder oss på hela kalaset. Även om det har sin charm att streama matcherna på rojadirecta det med.
