Brasilien i VM 1950: Antiklimax på hemmaplan
Det andra världskriget var över och världen var inte längre hotad av det tredje riket. År 1950 spelades det första världsmästerskapet på tolv år och det var de brasilianska värdarna som skulle spela hem sin första titel, var det tänkt.
Eftersom stora delar av världskriget utspelade sig i Europa så var det svårt att hitta någon europeisk värd för det fjärde världsmästerskapet i fotboll. Istället ansökte Brasilien år 1946 om att arrangera mästerskapet fyra år senare. Den ansökan godtogs. Från början var det meningen att turneringen skulle gå av stapeln 1949 men då intresset var så lågt efter kriget så fick man skjuta det ett år framåt.
Inför mästerskapet hade man byggt två nya arenor i Brasilien. Dels var det en mindre arena som kallades Sete de Setembro i Belo Horizonte, nuvarande hemmaarena för Série B-nykomlingarna América Mineiro. Den arena som drog störst uppmärksamhet till sig var dock Estádio do Maracaña i Rio de Janeiro, som vid det laget var världens största fotbollsarena.
De regerande mästarna från Italien deltog i turneringen trots att landet återhämtade sig från världskriget. Tyskland, Österrike och Japan var inte medlemmar av FIFA och fick inte delta i VM. De brittiska lagen hade gått med i förbundet fyra år före VM och England kvalificerade sig för första gången. Det gjorde även skottarna men de valde att inte delta i slutspelet. Indierna drog sig ur efter kvalet eftersom FIFA inte tillät dem att spela barfota. Även Turkiet drog sig ur. Portugal och Frankrike bjöds in som ersättare men de avböjde och slutligen deltog tretton nationer i mästerskapet, istället för sexton som var tanken från början.
De tretton lagen delades in i fyra grupper, två fyralagsgrupper, en trelagsgrupp och en tvålagsgrupp. Vinnarna skulle gå vidare till en finalgrupp med fyra lag. Brassarna hamnade i grupp 1 med Jugoslavien, Schweiz och Mexiko.
I premiären mot Mexiko spelade brassarna för första gången någonsin i helblått. Mexikanerna hade inte en chans på Maracaña och Brasilien vann med klara 4-0. Samtidigt besegrade Jugoslavien Schweiz med 3-0 och det lutade åt en gruppfinal mellan dessa två premiärsegrare.
Schweiz var tänkt att bli en enkel match på Corinthians hemmaarena Pacaembu. En 2-1-seger i halvtid efter mål av Alfredo och Baltazar bådade gott men brassarna kunde inte hålla resultatet tiden ut. Istället kvitterade Fatton med sitt andra mål och lagen delade på poängen. Samtidigt gick jujgarna som tåget och slog Mexiko med 4-1. Brasilien var nu tvunget att vinna den avslutande matchen mot Jugoslavien.
Ungefär 142 000 åskådare hade tagit sig till Maracaña för att se gruppfinalen där Brasilien var tvungna att ta en seger. Detta var nytt publikrekord i VM med råge. Redan efter tre minuter slog den blivande skyttekungen Ademir till med sitt första mål av åtta i turneringen. Mitt i den andra halvleken gjorde Zizinho 2-0, vilket räckte till avancemang.
I finalgruppen ställdes brassarna mot Sverige, Spanien och Uruguay. 138 000 åskådare såg sitt landslag besegra svenskarna med hela 7-1 i den första matchen. Trots detta skulle Sverige så småningom ta bronset. Samtidigt spelade Uruguay och Spanien 2-2 och det började lukta brasilianskt guld.
Fullpackat och nytt publikrekord igen var det när 152 000 människor såg spanjorerna krossas lika enkelt som svenskarna. Denna gång blev slutresultatet 6-1. Uruguayanerna hade det svårt med Sverige och de var tvungna att vända underläge två gånger innan Míguez avgjorde med sitt 3-2-mål.
VM-finalen stod mellan Brasilien och Uruguay på Maracaña. 199 954 åskådare bevittnade finalen, vilket än idag är världsrekord. Uruguay var tvunget att vinna för att knipa guldet och det var i princip ingen som trodde att de skulle göra. Maracaña var dukat för brasiliansk guldfest och när Friaca gav hemmalaget ledningen i början av andra halvlek exploderade publiken i vild glädjeyra. Då hände det som inte fick hända. Först kvitterade Schiaffino och med tio minuter kvar gjorde Ghiggia 2-1. Guldet till Uruguay och den brasilianska nationen var i chocktillstånd efter århundradets antiklimax.
Spelarna som representerade Brasilien i VM-turneringen på hemmaplan 1950 var hämtade från diverse klubbar i Rio de Janeiro, São Paulo och Porto Alegre. Ademir från Vasco da Gama var den stora anfallsstjärnan men vi minns även försvararen Nilton Santos, som var lite av föregångaren till Roberto Carlos.
Hela den brasilianska truppen i VM 1950
Målvakter:
Barbosa, Vasco da Gama
Castilho, Fluminense
Försvarare:
Augusto, Vasco da Gama
Ely, Vasco da Gama
Juvenal, Flamengo
Nena, Internacional
Nilton Santos, Botafogo
Mittfältare:
Bauer, São Paulo
Bigode, Flamengo
Danilo, Vasco da Gama
Naronha, São Paulo
Rui, São Paulo
Anfallare:
Adãozinho, Internacional
Ademir, Vasco da Gama
Alfredo, Vasco da Gama
Baltazar, Corinthians
Chico, Vasco da Gama
Friaça, São Paulo
Jair, Palmeiras
Maneca, Vasco da Gama
Rodrigues, Fluminense
Zizinho, Bangu
Förbundskapten:
Flávio Costa
