Legenden Cafu
I och med sommarens fotbolls-VM i Sydafrika så kommer det att bli en del spännande artikelserier med anknytning till mästerskapet. Här får ni stifta närmare bekantskap med Marcos Evangelista de Moraes, mer känd som Cafu. På Brasiliens lagsida finns även artiklar om Pelé, Garrincha och Zico.
Den 7 juni 1970 föddes en av de största brasilianska fotbollsspelarna genom alla tider. Namnet var Marcos Evangelista de Moraes men han skulle bli mer känd för världen som Cafu. Precis som många andra barn som växt upp i favelorna så blev fotboll ett sätt för honom att ta sig fram i livet. I unga år representerade han några mindre klubbar i São Paulo innan han togs in som artonåring i FC São Paulos ungdomslag. Detta inträffade först efter att han ansökt till andra klubbar som Corinthians, Palmeiras, Santos, Atletico Mineiro och Portuguesa.
Våren 1989 plockades Cafu upp till a-laget för första gången men han fick mest sitta på bänken när São Paulo vann det årets upplaga av Campeonato Paulista. Lösningen för att ta en plats i laget blev att gå ner från mittfältet till en offensiv högerbacksposition. Året därpå gjorde han sin landslagsdebut mot Spanien. Sedan dess skulle ytterligare 142 landskamper spelas innan han rundade av sin karriär, vilket är brasilianskt rekord. Cafu togs ut i landslagstruppen som kom tvåa i Copa América i Chile 1991. Samma år tog han hem ligan med São Paulo. 1992 och 1993 vann han Copa Libertadores två år i rad med samma klubb innan han deltog i ett mindre lyckat Copa América i Ecuador 1993.
1994 skulle bli året då Cafu skulle få sitt stora genombrott. Han var mestadels avbytare under VM i USA men kom in och stod för en fullt godkänd insats när han ersatte skadade Jorginho i finalen mot Italien, som brassarna sedermera vann efter straffar. Efter detta var han en given startman i landslaget. Vid årsskiftet utsågs brassen, av den uruguayanska tidningen El País, till årets bästa fotbollsspelare i Sydamerika.
Efter 117 matcher och 7 mål för São Paulo såldes Cafu till Porto Alegre-klubben Juventude i början av år 1995. Han hann dock aldrig debutera där innan proffskarriären inleddes i spanska Real Zaragoza. Han spelade 16 matcher för Blanquillos som skulle gå och vinna Cupvinnarcupfinalen mot Arsenal det året. Cafu ingick dock inte i finaltruppen.
Redan året därpå återvände brassen till sin hemstad och närmare bestämt till Palmeiras, vars ungdomslag han inte platsat i som tonåring. Där vann han Campeonato Paulista 1996 och spelade återigen till sig en plats i Copa América-truppen 1997. Där vann Brasilien i stor stil efter att värdlandet Bolivia besegrats i finalen med 3-1.
Succén i landslaget betalade sig och senare samma år skrev han på för Roma. Denna gång skulle proffsäventyret bli betydligt mer lyckosamt och Cafu skulle bli en av världens bästa spelare. Det var i Roma som han fick sitt smeknamn Il Pendolino, som betyder ungefär ”Expressloket” på italienska. Efter en tung finalförlust i VM i Frankrike 1998 vann han återigen Copa América med landslaget 1999. Sedan blev det dags att bärga karriärens andra ligaseger. Tillsammans med bland andra Gabriel Batistuta tog han, säsongen 2000/2001,
Roma till klubbens andra Scudetto någonsin. Året därpå blev det en andraplats i Serie A innan det var dags för det stora testet för brassen, nämligen att agera lagkapten för ett nederlagstippat landslag i VM i Japan och Sydkorea, sommaren 2002.
Vägen till VM 2002 hade varit minst sagt krokig och Brasilien hade gjort sin kanske sämsta kvalturnering någonsin. Det var inte många experter som trodde på laget inför turneringen, men oj så fel de skulle ha. Även Cafu hade kritiserats speciellt av den avhoppade förbundskaptenen Vanderlei Luxemburgo, men även han skulle få äta upp sina ord.
Brassarna gick obesegrade fram till finalen mot Tyskland. Detta var tredje gången i rad som högerbacken spelade VM-final. Två mål av fenomenet Ronaldo ordnade så att Cafu fick höja bucklan mot Yokohamas natthimmel. Brasilien hade vunnit VM för femte gången.
2003 blev ett mellanår i karriären då Roma fick nöja sig med en andraplats i Coppa Italia som bästa prestation under säsongen. Under sommaren lämnade således brassen huvudstaden, efter 5 mål på 163 matcher för Giallorosso, för en riktig storklubb nämligen AC Milan. Kärleken till Roma bestod dock karriären ut.
Med Milan vann han en ny ligatitel 2004. Året därpå spelade han sin första Champions League final, mot Liverpool i Istanbul. Den matchen vanns av engelsmännen efter en rafflande straffläggning i vad som är känt som ”Undret i Istanbul”. Två år senare tog Cafu och Milan revansch på Liverpool när man vann finalen i Aten.
Cafu avslutade sin aktiva karriär sommaren 2008 efter knappt 450 klubblagsmatcher och 16 mål. I landslaget spelade han 143 matcher och gjorde 5 mål mellan åren 1990-2006.
Om ni har någon brasiliansk legend som ni vill läsa mer om inför sommarens VM-slutspel så lämna gärna förslag i kommentarsfältet nedan. I nuläget är även en artikel om Romario på ingång.
