Argentinas 30 största VM-legendarer genom tiderna: Plats 23 - Luis Monti
VM närmar sig med stormsteg och därför så tänkte jag räkna ner till sommarens turnering med diverse artiklar. I denna artikelserie så fokuserar jag på de 30 största VM-legendarerna i Argentina genom tiderna.
Plats 23: Luis Monti.
Att ha spelat VM-final för två olika länder är ganska unikt och något som idag är omöjligt. När Monti gjorde det på 30-talet så var det ett tecken på var någonstans fotbollen hade nått längst och hur framtiden för fotbollen i Europa skulle komma att se ut. Att ha spelat i två raka VM-finaler för två olika länder är han ensam om i historien.
Även om han inte vann VM för Argentina så spelade han en viktig roll i VM 1930. Han var en av Argentinas första mittfältsstjärnor. Att han efter en flytt från San Lorenzo till Juventus valde att representera Italien istället var en stor smäll för Argentina. Med det italienska landslaget fick han spela med bl.a. spelare som Giuseppe Meazza. Att ta ut spelare som inte var födda i Italien men som hade italiensk härkomst var inte populärt hos den breda massan i Italien och förbundskapten Vittorio Pozzo fick mycket kritik för just detta. Han svarade dock att ifall spelarna kunde få italienskt medborgarskap så borde dom även kunna spela för landslaget; ”kan dom dö för Italien, så kan dom också spela för Italien.”
Luis Monti föddes 1901 i Buenos Aires började spela fotboll för Huracán. Efter en ytterst kort period i Boca Juniors så tog karriären fart i San Lorenzo istället. Med San Lorenzo vann han ligan och utvecklades till en av Argentinas bästa spelare. Han var inte bara en bollvinnare utan hade även en säregen blick för spelet och en fin passningsfot. Parallellt med sitt fotbollsspelande så jobbade Monti som kommunalarbetare i Buenos Aires. Men trots två inkomster så var han knappast förmögen. Hans totala lön på knappt 200 dollar var inget man levde något lyxliv på. När sedan Juventus erbjöd honom 5000 dollar i månaden, ett hus och en bil så var det självklart en möjlighet som han inte kunde missa.
Om vi återgår till VM 1930 så spelade han som sagt en mycket viktig roll för Argentina. Det var hans mål i den 81:e minuten mot Frankrike i Argentinas öppningsmatch som skilde lagen åt. I den sista gruppspelsmatchen mot Chile så hamnade han i slagsmål med Arturo Castro som tyckte att Monti tacklat honom onödigt hårt. Hans hårda spel satte inte bara motspelare ur spel, han sägs ha spelat finalen mot Uruguay med en skada. Han ska också ha blivit mordhotad innan matchen. Ett mordhot som realiserades än mer i halvlek. Argentina ledde med 2–1 när Monti fick meddelandet att ifall Argentina inte förlorade matchen så skulle hans fru och dotter mördas. Detta kan kanske förklara Argentinas något till synes oförklarliga genomklappning i andra halvlek. Dödshoten hade satt sina spår, inte bara på Monti och hans medspelare. Domaren, belgaren John Langenus, hade gjort upp en flyktplan. Ifall saker skulle urarta så kunde han ta sig snabbt ombord på Atlantångaren tillbaka till Europa. Polisen var noga vid insläppet och kollade så ingen tog med sig något vapen in.
Argentina förlorade finalen och Monti kunde pusta ut, hans familj var säker. Men trots detta så var han nog innerst inne enormt besviken över att inte ha blivit världsmästare. Trots att det gått över 80 år sedan finalen mot Uruguay så har fortfarande inte Francisco Varallo släppt hur paralyserade Monti och hans medspelare blev av mordhoten.
”Dom(Uruguay) drog nytta av fördelen med att vara hemmanation. Många av våra spelare var rädda för konsekvenserna. Luis Monti var en fantastisk spelare men den dagen var han helt blek. Om en uruguayare ramlade så var han framme och försökte hjälpa honom upp. Han hade mottagit mordhot innan matchen och i halvtid men det var inget jag brydde mig om. Det var flera uruguayare som sa till mig att dom skulle döda mig men inget sånt bekom mig.”
När Monti beslutade sig för att lämna San Lorenzo och Argentina efter VM för att istället söka lyckan i Italien så var det ett tecken god som något. Argentinska ligan var inte tillräckligt attraktiv med sina låga löner och förmåner. Spelarna insåg snabbt sitt värde och tyckte sig se gräset på andra sidan Atlanten som betydligt grönare. Montis övergång till Juventus var bara en i raden av liknande klubbövergångar vid denna tidpunkt. Snart var argentinska klubbar tvungna att förändra tankesättet för att inte riskera att förlora sina bästa spelare. Argentinsk fotboll var efter detta aldrig sig likt igen, amatörligan var ett minne blott.
