Gameday i Vietnam
Svartgrå himmel utanför hotellfönstret, palmerna blåser runt som fastspikade plastpåsar och första regndagen på två veckor. It’s gameday, fella! I Toyota V-League, i Da Nang, Vietnam.
Tungt för Da Nang, V-Leauges utländska löner och en tango-mördare
Stadslaget SHB Da Nang F.C har inte börjat bra och sitter fast på näst sista plats i tabellen efter åtta omgångar. Idag möter man åttonde placerade Khan Hoa F.C från turistorten Nha Trang.
SHB i SHB Da Nang F.C är ett sånt där beskt smakande affärsnamn från när klubben köptes upp av Saigon-Hanoi Commercial Joint Stock Bank (SHB) år 2008. Men tack vare deras bankvalv kunde man köpa in Vietnams förre rekordforward (Mål och Matcher) Lê Huynh Ðuc, 43, som tränare och han tog Da Nang till dubbla titlar redan 2009 då laget vann både ligan och cupen, och sen ligan igen 2012.
Då hette lagets och hela ligans bästa målskytt Gastón Merlo. En argentinare med dödlig målkänsla som vann V-Leagues skytteliga tre år i rad. Men hög lön och återkommande skadeproblem gjorde att tango-mördaren, som han kallades av fansen (enligt Google Translate, hoppas såå att det stämmer) inte fick förnyat kontrakt och livet i Da Nang var tvunget att vandra vidare utan stjärnforwarden.
-”SHB kan inte vara beroende av individen”, förklarade tränare Huynh Ðuc på Sir Alex-manér när Merlo lämnade och Da Nang slutade fyra den säsongen, 2014. Och i år har det alltså börjat mycket värre. Men tillåt mig att hoppa lite i texten. Tillbaka till utlänningarna i V-League.
Av de femton främsta målskyttarna den här säsongen är nio av dem från Afrika. En från Jamaica. Det finns även en handfull europeiska lirare i ligan, dels i Da Nang men det tar vi lite längre fram.
Det har till och med spelat svenskar här. Mest nyligen i början på nuvarande säsongen var förre MFF-löftet Darko Lukanovic här och lyckades trycka dit en boll innan han fick kicken för att inte ha mött kraven. Ouch.. Och förra säsongen spelade svenskbekantingen Kabba Samura i Vietnam. Kabba Samura! Den gamla Allsvenska profilen och CM-monstret. Lyckan var total när jag trodde att han fortfarande spelade kvar i djungeln i Gia Lai bara några busstimmar bort. Så var tyvärr inte fallet. Det är ibland lite svårmanövrerat kring informationen om spelarna här i V-League.
Den nuvarande klarast lysande stjärnan av de utländska spelarna heter Samson Kayode Olaleye: en 26:årig forward från Nigeria som har vunnit skytteligan de senaste två säsongerna. Eller heter och heter; hette. Och utländsk och utländsk.. Sedan 2013 har han döpt om sig till Hoàng Vu Samson och skaffat vietnamesiskt pass. Vill man så kan man dra paralleller mellan Samson och nigerianpolacken Emmanuel Olisadebe. Samson kom till sitt nya land blott 19 år gammal, öste in mål från start och växlade nationalitet, precis som Olisadebe. Olikt Olisadebe har Samson inte fått representera sitt nya land ännu. Undertecknad vet ej varför.
V-League är rankad 102:a i världen, snäppet före Malta. Allsvenskan ligger på 45:e plats (siffror från 2013). Generellt sett är det utlänningarna som tjänar mest pengar i ligan. Men det är inga monsterlöner det handlar om. Och under säsongen 2013 när ligan var i ekonomisk kris gick de största stjärnorna, bland annat Gastón Merlo: Tango-mördaren (asså, seriöst <3), med på att halvera sina löner. Den bäst betalda spelaren efter halveringen var just Merlo med en lön på 10.000 USD i månaden. Det låter inte så mycket i fotbollsmått mätt men här i Da Nang kan man på de billigare ställena käka lunch för femton spänn. Ska du ha en öl får du lägga på en femma. Och mitt hotellrum som är helt okej hotell okej och ligger nära stranden kostar drygt en hundring per natt.
Så proffsen klarar sig.
Dagens Da Nang F.C har två utlänningar i truppen, två forwards. Den ena är den storväxta kroaten Ante Pejic, 26, med förlutet i balkanländerna och med sitt CV uppe på Youtube (kanske så han såldes in?). Och så är det Gastón Merlos arvtagare – spanjoren Candelario Gomez, 31, som har spelat ungdomsboll i Barca B och är lagets bäste målskytt den här säsongen med tre fullträffar.
Bland de inhemska spelarna har Da Nang ett par landslagsspelare. Bland annat Vietnams förstemålvakt Nguyen Thanh Bình,27, unge vänsterlöparen Võ Huy Toàn, 22, kaptenen Nguyen Vu Phong, 30, och förre landslagsspelaren och Vietnams meste landslagsman, teknikpassaren Nguyen Minh Phuong, 34.
Vietnams landslag är rankat som nummer fjorton i Asien och har endast haft en spelare ute i de större europeiska ligorna - Lê Công Vinh, 29, mannen som snodde åt sig målrekordet i landslaget (39 stycken). 2009 gjorde han några matcher på lån för portugisiska bottenlaget Leixões och lyckades göra ett mål i cupen.
SÅ. Där var en kortare genomgång av Viet-fotboll. Nu drar vi på match!
Lermatta, rökande militärpoliser och konstmål
Taxin stannar i ösregnet och chauffören pekar på fönsterrutan, ”Cha Lin Stadium”. Jag kliver ut, det doftar grillrök från två plåttunnor vid ingången. Biljetten köper jag av en av de fem sex skalpare som står och ropar bredvid. Mannen jag köper av blir lite väl exalterad och råkar vifta sin cigarett i ansiktet på en kvinna som står bakom och följer transaktionen. 25 spänn kostar biljetten. Sen ser jag arenan. Första intryck: sunkigt och underbart.
Jag går in i betongkatakomberna, förbi militärpoliserna. Har inte sett så här många militärer eller poliser hittills på resan, men det verkar vara meningen i fotboll att det ska finnas en undertryckt aggressivitet, oavsett liga eller publikantal.
Så kommer jag in på arenan. Ahh, gött - gräsmattan är ännu lerigare än mina fördomar (men det har öst ner regn hela dagen). Cha Lin Stadium är en stor stenarena med tak på ena sidan, där jag sitter, och öppet på de andra. Betongen är fuktskadad och svartfläckig. Läktarna ser ut som en dåligt skött gigantisk stentrappa. Det är en stor arena som sagt – 28 000 tar den in, idag är vi väl ungefär tusen. När den var nymålad i blått och orange och med färsk gräsmatta måste den ha sett rätt maffig ut. På motsatt sida takläktaren sitter klacken, drygt 20 pers i regnställ och orangea flaggor - Da Nang F.C spelar i orangea tröjor och kallas för apelsinerna.
"HALLO!? HALLO!?" sprakar speakern och några kobjällror drar igång från klacken.
Bakom mig sitter ett gäng män på rad och gör anteckningar i häften med Vietnamesiska fotbollsförbundets symbol på. Jag hoppas på landslagsscouter.
I övrigt är det inte så annorlunda mot hemma. Men ingen röker, det är nytt för att vara Vietnam. Sen vänder jag mig om och ser att tre militärpoliser sitter med fötterna på sätet framför och bolmar. Då är det nog okej att tända en.
Musik drar igång från högtalarna och fanbärarna marcherar in på planen. Klacken, som växt till ett drygt 60-tal, dinglar med kobjällrorna när spelarna kommer in. Ingen i publiken klappar..?
Före avspark är det jämngrå himmel överallt men Da Nang väljer ändå att byta sidan efter slantsinglingen. Undrar vad de vet, tänker jag.
De båda klackarna, motståndarlagets är lite mindre, har dragit igång en sorts sympatisk musikmatch mellan sig. De har båda varsin "orkester" med trummor, trumpeter och de där bjällrorna och när den ena klacken börjar spela tystnar den andre, och så börjar den andre klacken spela igen efter ett tag och den spelande tystnar. Det är rätt pampiga stycken på bara några instrument. Bland annat Beethovens ”Für Elise”, men kanske framförallt Ricky Martins ”Olé Olé Olé”.
Spelet är väl sådär till en början. Ingen av européerna spelar.. Båda lagen har svårt att hitta nåt passningsspel längs lermattan men det är Da Nang som skapar mest framåt genom några inlägg som rör till det i straffområdet. Oftast är det snabbe landslagsyttern som vickar bort sin försvarare och rycker förbi och slår ett inlägg. Köp nån? Åtvid?
Mot slutet av första halvlek skjuts några farliga skott utifrån straffområdet och publiken trivs och hejar och ojar. Oftast är det Da Nangs kapten Nguyen Vu Phong som pangar på.
När Khoan Hoa skapar något är det oftast genom en långboll på den nigerianske forwarden Iheruome (4:a i skytteligan), men bollen är nästan alltid för lång. Han är typ den enda spelaren som ljudligt klagar på domaren och får därmed publiken emot sig. Det blir inte bättre när han i sekvensen efter att ha ramlat och klagat missar en mottagning, får tillbaka bollen och misslyckas med en klack, då skrattas det på läktarna, speciellt från den högljudde enslingen några rader upp.
Men i anfallet trycker Iheruome skrattet i halsen på publiken när han tar emot en långboll med en grym karatespark, överstegar förbi sin försvarare och sånär bänder upp den i krysset. Jag börjar förstå en av anledningarna till varför de afrikanska forwardsen gör så mycket mål. Han, Iheruome, är ett huvud längre och ett par gym-instas starkare än resterande spelare på plan.
Första halvlek slutar 0-0 och spelarna bär själva sina väskor mellan bänken och omklädningsrummet. Det är inget konstigt med det, bara ovant att se. Uppfriskande.
Halvtidspaus på läktaren och en vietnamesisk gumma med ansiktsmask går omkring och säljer baguetter och vatten i plastpåsar med sugrör. Antar att det är på grund av inkastningsrisken med flaskor. Högljudd techno dunkar i högtalarna i paus och folk sitter kvar och pratar. En äldre gubbe försöker spotta mellan sätena men träffar istället sitt barnbarns jacka. Han försöker torka bort det men då vänder sig flickan om. Han ler och låtsas att han klappar henne.
Jag går istället ner i katakomberna för att kolla läget. Här, precis som på gatorna i Da Nang, springer vissa yngre killar efter mig glatt och ropar "You!" med två fingrar i luften: "You, two meters? Two meters??". Orkar inte längre förklara "No, One Ninety Seven", så jag ler och nickar "Yes". Då blir de alltid glada. Ibland vill de ta kort.
Så blåses andra halvlek igång från planen och jag går och sätter mig.
49 min. Hörna. Ooouuuwoooww! Da Nangs lagkapten drar in den sjukaste direkthörnan jag sett!! Hårt skruvat rätt upp i bortre krysset! Sen tar han, med all rätt, ett Bebeto-firande över halva plan med en klase apelsinspelare hängandes i tröjan.
En gubbe utan tänder på raden framför vänder sig mot mig, ler och gör tummen upp. Haha aa jäklar, skrattar jag på svenska och han skrattar tillbaka.
Snart byts det lägen fram och tillbaka där nere. Ett friläge till Khoan, två till Da Nang.
Khoah slänger in sin andra afrikanska forward och det blir rätt tungt däruppe på topp. För tungt för Da Nang och #77 Iheruome nickar in kvitteringen och sitt sjätte mål för säsongen.
Slutet av matchen blir rätt långbolligt och det kontras farligt från Da Nang. På läktarna finns många likheter med hemma. Frustrationen och suckarna och att alla vet vad man borde gjort istället när det inte blir mål.
Matchen slutar 1-1 efter att Khoah misslyckats med att ta till vara på en grov målvaktstabbe från Da Nangs landslagsmålis och sen en bränd nästan-Zlatan-cykelspark från Da Nangs kapten i slutminuten. Men ändå spridda applåder och publikleenden efter slutsignalen. Lika är oftast okej i början av en serie verkar det som.
Snett till vänster om mig ställer sig en herre i skjorta upp och kör lite gympastretching. Och vid utgången ser jag en Dalai Lama-liknande munk som röker en cigg.
Bra avslutning på en bra kväll i V-League.
