Atlas Lions Never Die
1976. Det var senast Marocko fick lyfta den åtråvärda pokalen. Vm slutspelen 86 &98 är ljusglimtar som vi aldrig glömmer. Legender som Zaki,Timoumi och Hadji är för evigt inristade i våra hjärtan. Marocko är ett stolt land med ett patriotiskt folk. Från Tangier till Gouira. Från den lilla skolpojken i Marrakech till fiskaren i Nador. Från skomakaren i Tetouan till taxichauffören i megastaden Casablanca. Mountakhab berör alla.
Från Stockholms förorter till Paris utkanter, från Antweerpen i norra Belgien till spanska Algeciras. Ja ni förstår vad jag menar. Överallt år efter år sitter miljontals optimistiska marockaner med hopp om framgång. ” I är det vår tur” är något man ofta får höra. Förväntningar skruvas upp för att sedan blixtsnabbt i ljusets hastighet slockna lika fort. Nästa år och samma visa igen. Men vad gör det? Vad spelar det för roll?
Marockanernas kärlek till sitt landslag går inte att ta miste på. Så är det bara. Den förblir evig. Det spelar ingen roll hur det går ikväll. Avancemang eller inte. Vi slutar aldrig att hoppas men framförallt att aldrig sluta älska . I skrivande stund bara några få timmar kvar innan avspark och jag vill gärna drömma mig bort. Jag drömmer inte om några VM eller CAF guld utan jag drömmer om en dag då småkids runt om i världen samlar fotbollskort på det Marockanska landslaget. Jag drömmer om en dag då världens vackraste nationalsång nashid al watani spelas runt om i världen. Avancemang eller inte. ATLAS LIONS NEVER DIE.Det är evig kärlek det.
