Historien om det Brasilianska landslaget!
Genom åren har den brasilianska fotbollen fått miljontals fans världen över på grund av deras offensiva och tekniska fotboll. Jogo Bonito (det vackra spelet), i Sverige ofta kallat "sambafotboll" har blivit synonymt med otrolig teknik, klacksparkar och fantastiska frisparkar. Många av de främsta fotbollsspelarna genom tiderna har kommit från Brasilien, däribland den spelare som enligt många experter är den bäste fotbollsspelarna av dem alla - Edson Arentes Do Nascimento, mer känd under artistnamnet Pelé.
Brasilien är världens mest framgångsrika fotbollslandslag med fem VM-titlar. Man är det enda land som deltagit i samtliga VM-turneringar (18 st). Brasilien är det landslag som Sverige mött flest gånger i VM-sammanhang. I det Sydamerikanska mästerskapet Copa América har Brasilien 8 segrar, senast 2007. Något överraskande har man aldrig vunnit OS-guld, utan har där som bäst två silvermedaljer (1984 och 1988).
Fotbollen är nationalsporten i Brasilien och den lämnar knappast någon brasilianare oberörd, fattig som rik. Och intresset för landslaget saknar troligen motstycke i något annat land (vilket säger en hel del) och anses vara en av orsakarna till landslagets enorma framgångar genom åren. Den genomsnittlige fotbollssupportern i Brasilien är "kräsen". Man nöjer sig inte bara med segrar utan man vill också se offensivt och tekniskt spel. Hellre jogo bonito och förlust än en vinst med 1-0 och defensivt spel! Denna inställning anses ha hämmat landslaget under 1970-talet och 1980-talet när taktiken började få allt större betydelse och VM-segrarna uteblev. Man vann faktiskt inte ett enda VM-guld på 24 år 1970-1994. I början av 1990-talet började spela mer "Europeiskt", vilket inte varit särskilt populärt hos många brasilianare.
Brasilien fortsätter visserligen att producera världsspelare på löpande band men bakom den vackra fasaden har den inhemska fotbollen stora problem.
Den bristfälliga organisationen av den inhemska fotbollen är ett problem som präglat brasiliansk fotboll från barndomen ända in i nutid med ett otal regionala och lokala serier vid sidan av den nationella ligan som startade först på 70-talet. Samtidigt med den bristfälliga organisationen har man väldiga problem med korruption från ledningen i det nationella förbundet (CBF) ner till småklubbarna. Klubbarna styrs i regel av mäktiga politiska pampar, Cartolas som utnyttjar klubbarna för sina egna syften och som ofta har en allt annan än fläckfri bakgrund. Även högsta ledningen i förbundet med ordföranden Ricardo Teixeira i spetsen har genom åren varit indraget i rad oegentligheter av framförallt ekonomisk natur. Till exempel ska motsvarande flera hundra milj. kr ha försvunnit "spårlöst" ur förbundets kassa.
Seriösa försök görs att rensa upp i korruptionsträsket men många, till exempel författaren Fredrik Ekelund menar i sin bok Sambafotboll att korruptionen i fotbollen bara är en spegelbild av det brasilianska samhället i stort. I ett land som är genomsyrat av korruption, extremt hög brottslighet och väldiga sociala klyftor är det naivt och tro att fotbollen skulle vara en "skyddad ö". Följaktligen är det väldigt svårt att verkligen komma tillrätta med problemen.
Många brasilianare är också oroliga för att ekonomiska intressen får allt för stort inflytande över fotbollen. Kritikerna menar till exempel att förbundet "sålt den brasilianska fotbollssjälen" till sin huvudsponsor, skojätten NIKE. Eftersom de stora talangerna numer alltid lämnar landet tidigt för proffsspel i Europa är många brasilianare också oroliga för att standarden på landslaget kommer att sjunka efterhand.
Fotbollen importerades till Brasilien i slutet av 1800-talet via framförallt brittiska sjömän. Den man som fått äran att först ha infört fotbollen i Brasilien hette Charles Miller. Från början var sporten ett rent överklassnöje och den stora majoriteten fattiga (varav många var slavättlingar eller mulatter) var utestängda. Det skulle dröja flera decennier innan svarta och mulatter blev accepterade av den rikare delen av befolkningen. Den första riktigt stora stjärnan i Brasilien Arthur Friedenreich (stjärna på 1910- och 20-talet) var visserligen mulatt men det var många från samhällets övre skikt som inte var förtjusta i detta. Det är de svarta och mulatterna som anses ha bidragit mest till lekfullheten och tekniken i det som vi kallar sambafotboll.
Det nationella förbundet CBF grundades 1914 och blev medlem i FIFA 1923. 1919 vann det Sydamerikanska mästerskapet för första gången, och Friedenrich var den stora stjärnan.
Professionell fotboll introducerades i början av 1930-talet. Redan nu var stora klassiska klubbar som Flamengo, Corinthians, Fluminense, Vasco Da Gama, Botafogo med flera väl etablerade. Den nationella fotbollen har som nämnts ovan alltid präglats av dålig organisation. Det kan tyckas nästan otroligt att ett land där fotbollen är så oerhört viktig inte införde en nationell liga förrän på 1970-talet. Och fram till 1930-talet fanns det också flera konkurrerande förbund under CBF, vilket fick till följd att Brasilien inte skickade sitt bästa lag till de två första VM-turneringarna 1930 och 1934. Resultatet blev att man åkte ut direkt.
1938 skickade man för första gången bästa möjliga lag till VM som avgjordes i Frankrike. Det räckte fram till semifinal där det blev förlust mot blivande mästarna Italien. Den stora stjärnan i Brasilien var Leônidas da Silva ("den svarta diamanten") som vann skytteligan på 8 mål och blev den förste brasilian som blev stor stjärna utomlands. Leônidas blev också den förste som gjorde 4 mål i en VM-match (seger med 6-5 mot Polen). I semifinalen vilades emellertid Leônidas vilket (särskilt i efterhand) fick hård kritik.
12 år senare skulle det fjärde VM-slutspelet avgöras i Brasilien och förväntningarna på landslaget var enorma. När laguttagningen gjordes inför turneringen var den då 36-årige Leônidas petad. Många ansåg att han fortfarande var landets bästa spelare och själv var han mycket besviken.
När irritationen över petningen av Leonidas väl lagt sig tvivlade ändå ingen brasilian på vem som skulle vinna VM och med spelare som Zizinho, Ademir med flera såg det onekligen ljust ut. Och mycket riktigt gick det mesta på räls. Sverige fick till exempel stryk med 7-1. I sista matchen (denna turnering spelades ingen "riktig" final) mötte man Uruguay och det räckte med oavgjort för att säkra guldet. Men inför 200 000 åskådare på den gigantiska Maracanãstadion i Rio De Janeiro skedde det otänkbara. Uruguay vann med 2-1 trots att Brasilien tagit ledningen genom Friaça. I Brasilien rådde landssorg efter matchen och förlusten anses av brasilianare än idag vara den värsta någonsin för seleção. I efterhand har det kommit fram att förberedelserna inför Uruguaymatchen var miserabla, vilket säkerligen bidrog till utgången.
VM Historia
1954 nådde Brasilien kvartsfinal där man förlorade mot Europas då bästa landslag, det obesegrade Ungern, som senare i turneringen sensationellt skulle förlora finalen mot Västtyskland.
Inför VM i Sverige 1958 förberedde man sig mycket mer noggrant än tidigare. Ingenting lämnades åt slumpen av tränaren Vicente Feola. Till exempel fick varje spelare genomgå psykologiska test för att se om de klarade av pressen och hade vinnarinstinkt - nu skulle man äntligen vinna! Två av de spelare som enligt testet inte ansågs vara mogna för VM-spel var inga mindre än Pelé och Garrincha. Trots det kom de med i truppen men ingen av dem var ordinarie i turneringens inledning.
1958 fanns det verkligen inget som kunde stoppa Brasilien som stormade fram mot finalen där man vann mot Sverige med 5 - 2. Innan dess hade man i semifinalen spelat ut Frankrike totalt (seger med 5-2) och kärleken till den brasilianska fotbollen från resten av världen hade fötts. Numer legendariska spelare som Garrincha, Didi och Nilton Santos hade blivit superkändisar i fotbollsvärlden och slutligen hade den då bara 17-årige Pelé fått sitt stora internationella genombrott med bla 2 mål i finalen.
1962 försvarade Brasilien VM-titeln efter finalseger mot Tjeckoslovakien med 3 - 1. De stora segerorganisatörerna var Vavá och Garrincha som gjorde fyra mål var. Pelé tvingades stiga åt sidan efter att blivit skadad under gruppspelet. Annars var stommen från guldlaget 1958 densamma. När Pelé skadade sig frågade sig många hur laget skulle klara sig utan världens bäste? Svaret blev att man klarade sig utmärkt även utan Pelé. Pelés ersättare Amarildo gjorde ingen besviken och högeryttern Garrincha var bättre än någonsin. Guldet försvarades utan större problem.
1966 drabbades Brasilien av ett överraskande bakslag när man åkte ur redan i gruppspelet vid VM i England. Pelé blev återigen skadad, denna gång av en hårdför portugis. Turneringen anses vara det absoluta lågvattenmärket i Brasiliens stolta VM-historia. Man skulle dock komma tillbaka fyra år senare.
Efter fiaskot i VM 1966 sa Pelé att han tänkte sluta i landslaget men ångrade sig snabbt. Inför nästa turnering var man mycket revanschsugna. Egentligen skulle Joao Saldanha varit tränare för Laget men strax före turneringen byttes han ut mot Mario Zagallo som vunnit guld som spelare både 1958 och 62. Saldanha förespråkade typisk "brassefotboll", d v s full fart framåt och stort utrymme för tekniska finesser och annat "finlir" i spelet. Zagallo ändrade emellertid inte på lagets spelidé. Brasilien fick också revansch för fiaskot i England. Turneringen blev Brasiliens från början till slut.
Laget som vann VM i Mexiko 1970 anses vara Brasiliens bästa landslag genom tiderna, ja även det bästa fotbollslaget alla kategorier. Pelé gjorde sitt fjärde VM-slutspel och ledde laget som innehöll andra stjärnor som Carlos Alberto, Tostão, Gerson, Roberto Rivelino och Jairzinho till en fenomenal VM-seger där man besegrade Italien i finalen med 4 -1. Man vann samtliga matcher, bland annat mot de regerande världsmästarna England under gruppspelet. Totalt gjorde man 19 mål på 6 matcher och Jairzinho nätade i samtliga matcher, totalt 7 mål. Pelé blev den förste och hittills ende spelare som blivit världsmästare tre gånger och tränare Zagallo blev den förste som blev mästare både som spelare och tränare. Slutligen fick man behålla Coupe Jules Rimet för gott eftersom man som första land vunnit VM tre gånger.
Brasilien var tillbaka såklart 1974 för man hade ju vunnit förra vm i Mexiko. Nu gällde det en ny vm fast nu var det en lång resa, till Västtyskland. I första matchen bjöd man på "samba" motstånd i Frankfurt men fick i alla fall 0-0 mot Jugoslavien. I nästa match mötte man en av vm:s största oförmåga Skottland i Frankfurt igen där man hade dragit på sig 2 gula kort och att Zagallo bytte ut Leinvinha i 65:e minuten men det blev ändå mållöst. Nu var man tvungen att slå Zaire i Gelsenkirchen - som piskades ju av Jugoslavien med 0-9 och förlorade med Skottland med 0-2. Man kunde vinna den med de klara siffrorna 3-0 efter mål av Jairzinho, Rivelino och Valdomiro. Brasilien tog den andra biljetten till andra gruppspelet där Östtyskland, Holland och rivalen Argentina väntade. Man slog först Östtyskland med 1-0 efter mål av Rivelino. Man slog sedan rivalen Argentina med 2-1 efter mål av Jairzinho och Rivelino. Det blev därmed 0-2 förlust mot Holland i sista matchen. Man tog bronsbiljetten och förlorade med 0-1 mot Polen i bronsmatchen.
Efter två med Brasilianska mått relativt skrala resultat i VM-turneringarna 1974 och 78 kom man återigen med ett nytt superlag till VM i Spanien 1982. Tränaren Telê Santana förespråkade mycket offensiv fotboll och med fantastiska spelare som Zico (den "vite Pelé"), mittfältsgiganterna Sócrates och Falcao, hårdskjutande Éder Aleixo de Assis mfl bjöd man på riktig sambafotboll. Man gick igenom första gruppspelet med målkvoten 10-2 och efter seger med 3-1 mot Maradonas Argentina i den första matchen i andra gruppspelet trodde alla experter att inget lag skulle kunna slå dem.
Men så var inte fallet. Mot alla odds lyckades Italien (som besegrat Argentina) att slå Zico o CO med 3-2 i vad som betraktas som den kanske bästa matchen i VM-historien. Brasiliens något naiva inställning till försvarsspelet anses ha varit en av orsakerna till nederlaget. Ett lag som högprioriterade offensiven var sårbara mot de mycket försvarsstarka och kontringskickliga italienarna. Likväl var Italiens seger en stor sensation. Brasilien utslaget, oavgjort hade räckt för att föra Brasilien till semifinal. Men med sitt fantastiska spel anses ändå 1982 års upplaga av Selecao vara ett av de bästa fotbollslag som någonsin funnits. Och hemma i Brasilien är laget ett av de mest älskade någonsin, mycket mer uppskattat än till exempel laget som 12 år senare vann Brasiliens fjärde VM-guld. Man vann visserligen inte ens en medalj men man hade bjudit världen på äkta jogo bonito.
1986 var VM tillbaka i Mexiko och stommen från laget 1982 var i stort sett intakt. Zico hade emellertid varit skadad och kunde inte göra sig själv rättvisa. Man bjöd återigen på mycket bra spel även om man aldrig nådde samma höjder som 1982. Man tog sig emellertid utan nämnvärda problem fram till kvartsfinal där Michel Platinis Frankrike blev för svåra. I en match som enligt många är en av de bästa i VM-historien vann fransmännen efter straffsparksläggning (1-1 full tid) och Brasilien var återigen utslagna. VM-turneringen 1990 blev ett stort misslyckande, utslagna redan i åttondelsfinalen av ärkerivalen Argentina.
1994 tog man sig slutligen tillbaka till fotbollstronen. Brasilien hade nu delvis ändrat sin taktik och blandade in mer taktik och tuffhet tillsammans med tekniken och samban. Klassiska spelartyper som skyttekungen Romario kompanjerades av slitvargar som Dunga och Mauro Silva i 1994 års lag. Man mötte Sverige två gånger under turneringen och ställdes i finalen mot Italien. Finalen blev ett antiklimax och slutade 0 - 0 efter förlängning. Brasilien vann på straffar och var äntligen världsmästare på nytt.
Visserligen var man världsmästare igen för första gången på 24 år men i Brasilien är det minst omtyckta av de lag som vunnit VM. Den primära orsaken till detta är den nya taktiken där finliret till stor del fått stiga åt sidan till förmån för ett välorganiserat försvarsspel och ett väloljat kollektiv där lagkaptenen Dunga symboliserade det "nya" Brasilien. Trots att Romario & Co blev världsmästare är ändå 1982 års lag mycket populärare bland gemene man i Brasilien. Zico & Co hade visserligen inte vunnit VM men de hade bjudit världen på "riktig" Jogo Bonito vilket inte ansågs varit fallet med 1994 års lag.
En utomstående expert skulle kanske istället säga att förändringen av det brasilianska spelet var en anpassning till den verklighet som rådde. Världsfotbollen hade förändrats i en riktning som gjorde att man det inte längre gick att bara inrikta sig på offensiven. Trots fantastiskt spel vann man ju ändå inte 1982 och 1986 vilket säkert var viktiga orsaker till nytänkandet. Likväl ser fortfarande många brasilianare hellre att man bjuder på frejdig anfallsfotboll och förlorar med 4-5 än ett defensivt spel där man gnetar till sig en 1-0-seger. Och många i Brasilien är oroade över att man anpassat sig för mycket till det europeiska spelet där man menar att den individuella skickligheten ofta får stå tillbaka för kollektivet.
1998 var man storfavoriter. I första matchen vann man enkelt mot Skottland med bara 2-1(1-1). Skottland gjorde självmål och det fick man tacka för. I nästa match spelade man bort Marocko med 3-0. Afrikanerna klarade inte av "Sambalaget". i Nästa match skrällde man genom att förlora med 1-2(0-0) mot Norge. I 1/8 vann man över Chile med 4-1. I 1/4 var det svår utmaning mot Danmark. Man vann med uddamålet 3-2 i VM.1998s absolut bästa matcher. I Semin mötte man Holland. Man vann med 4-2 på straffar sen Kluivert och Cocu från Holland bränt sina straffar. I finalen förlorade man mot Frankrike med 0-3
Under VM-kvalet till turneringen 2002 hade man stora problem och var länge nära att inte kvalificera sig. Under kvalspelet användes hela tre tränare! Inför turneringens start tillhörde Brasilien faktiskt inte till favoriterna. Väl i slutspelet visade man att tradition väger tungt i VM-sammanhang. Alla pusselbitar föll på plats under ledning av nye tränaren Luiz Felipe Scolari. En skadeförföljd Ronaldo som äntligen var kvitt alla skadebekymmer blommade ut till fixstjärna och skyttekung med 8 mål. I finalen mötte man för första gången i VM Tyskland och vann med 2 - 0 efter två mål av Ronaldo. Lagkaptenen Cafù fick äran att lyfta VM-pokalen. Tack vare vinsten kunde man gå till Confedrations cup 2003. Man hamnade i grupp B med Kamerun, USA och Turkiet. I första matchen mot Kamerun trodde alla att Brasilien skulle lyckas i efter 1:a halvlek. Men i andra halvleken kunde kamurenerna göra ett mål i slutminuterna och då gick det inte så bra för Brasilien. Tabellen såg ut så här efter första matchen.
I andra matchen mötte man USA. Adriano blev hjälte för Brasilien efter ha gjort matchens enda mål. 1-0 blev resultatet. Så tabellen var nu. USA var alltså utslagen och Kamerun vidare. Om brasilien skulle vinna nästa match mot Turkiet skulle man gå vidare. Nästa match mot Turkiet blev väldigt spännande. Efter Adrianos mål i 23:e minuten trodde alla att Brasilien skulle ta tre poäng. Men 53:e minuten kvitterade Turkiets Okdenis Karadenis till 1-1. Ännu värre blev det då Okan Yilmaz gjorde 1-2 till Turkiet i 81:a minuten. Mera värre blev det då Ronaldinho blev utvisad i övertid. Men då räddade Alex ett poäng till Brasilien genom 2-2, men det räckte inte eftersom Brasilien åkte ut.
Inför det 18:e världsmästerskapet var förväntningarna på Selecao skyhöga hos såväl brasilianare som fans runt om i världen. Anförda av megastjärnan Ronaldinho och andra världsspelare som Ronaldo, Kaká, Robinho, Roberto Carlos, Juninho Pernambucano mfl ansågs tränaren Carlos Alberto Parreira av många förfoga över ett, åtminstone på papperet nästan oslagbart lag. Följaktligen var man större favoriter att vinna VM än på mycket länge och laget förväntades bjuda på sambafotboll av högsta klass.
Trots de enorma förväntningarna slutade turneringen i moll. I kvartsfinalen blev Frankrike återigen för svåra som anförda av Zinedine Zidane vann med 1-0 efter att Ronaldinho & Co knappt haft ett skott på mål under hela matchen. Fram tills dess hade man visserligen vunnit alla sina matcher men utan att imponera. Av den utlovade sambafotbollen syntes inte mycket under turneringen och lagets alla stjärnor, inklusive Ronaldinho anses ha underpresterat grovt.
Att åka ut i kvartsfinal med ett lag som i förhand ansågs vara ett av de bästa brasilianska lagen någonsin (vissa hävdade till och med att det var det var lika bra som VM-laget 1970) är naturligtvis en jättebesvikelse för den fotbollstokiga nationen och istället för att bli en av de riktigt klassiska upplagorna av selecao kommer laget antagligen att (åtminstone på hemmaplan) gå till historien som det lag som låg bakom den kanske största motgången för Brasilien sedan förlusten mot Uruguay 1950.
Begreppet sambafotboll används ofta i sammanhang med Brasiliens herrlandslag i fotboll. Att spela sambafotboll menas ungefär att spela vackert, vilket menas med att man med diverse finter och tricks lurar sin motståndare. De flesta Samba spelarna är från Brasilien men på senare år har fler och fler konstnärer dykt upp, det är dock inte så många från Sverige, det närmaste vi kommit en samba spelare är Zlatan Ibrahimovic. Några kända samba spelare är, Ronaldinho, Ronaldo,Robinho, Cristiano Ronaldo, Pelé och Romario. De flesta är som sagt från Brasilien.
