Krönika: Världsmästare i femtio år
Den 29 juni 1958 spelades det VM-final på Råsunda i Solna. Sverige mötte Brasilien i en match som brassarna skulle ta hem med klara 5-2 och därmed säkra sitt första VM-guld någonsin.
När jag igår slog på SVT 2 för att se VM-finalen 1958 i sin helhet så kunde jag inte undgå att fundera på allt som hänt inom fotbollen sedan dess. Det allra första jag upptäckte som hade förändrats var att målvakten fick ta upp ett bakåtpass från en medspelare med händerna för att sedan sparka ut bollen. I dagens fotboll leder detta till ett något så knasigt påhitt som man kallar ”indirekt frispark”. Denna företeelse hade ännu inte uppfunnits på femtiotalet men att döma av finalmatchen så var det ingen som tyckte att det var konstigt eftersom det gått till på detta sätt i alla tider. Man tog heller sig ingen tid att fundera över diverse hörnvarianter utan när det blev hörna så slogs bollen in i straffområdet på ett lika okomplicerat sätt som vid ett inkast. Gula och röda kort fanns inte och avblåsningarna var mycket få, men domaren hade ändå rätt att utvisa en spelare när han hade begått ett allvarligt regelbrott.
När jag suttit och tittat i ungefär halva första halvlek så lägger jag märke till något annat, mycket viktigare, som man inte såg till på planen för femtio år sedan. Det var inga filmningar eller tröjdragningar och man försökte inte lura domaren under matchen. Man visste att det som domaren sa var lag och det vore då oärligt och fult att lägga sig ner i tid och otid för att få fördelar med sig. Dåtidens hjältar var inte de som lyckats falla snyggast i straffområdet utan det var de som lyckades avgöra matcherna på ett sportsligt och ärligt sätt. Sådana hjältar finns det mycket ont om i dagens fotbollsvärld och jag tycker att de saknas. Tröjorna trasades inte sönder av försvarare och det var överhuvudtaget få spelförstörande moment och spelet var då än mer underhållande att bevittna.
Själva VM-finalen var mycket roligare att titta på än vad jag föreställt mig innan. Jag kände ju till slutresultatet och hade sett alla målen innan men matchen var ändå av stort intresse. Det var ett stort historiskt ögonblick för såväl brasilianare som svenskar och finalen var mycket välspelad. När Sverige tog ledningen efter fyra minuters spel så ledde de ju faktiskt en VM-final, troligtvis för enda gången i historien. Sedan gjorde Vavá två nästan identiska mål innan halvtid trots att svenskarna faktiskt spelat bättre. Ute på brassarnas högerkant trollade Garrincha med bollen och med på plan fanns även andra numera kända storheter som Mario Zagallo och Pelé. Tio minuter in i andra halvlek så skulle just Pelé göra ett av sina snyggaste mål någonsin. Han får bollen i straffområdet, slår den över sin svenske bevakare, går runt densamme och klipper till direkt. 3-1 och världens bäste genom alla tider hade presenterat sig inför fullsatta läktare i Stockholm. Det var målet som tog en stor del av luften ur de svenska spelarna och Zagallos 4-1 tretton minuter senare var direkt avgörande. Svenskarna reducerade med tio minuter kvar innan Pelé nickade in slutresultatet 5-2 med matchens sista touch.
Brasilien hade tagit sin första VM-seger och det man framförallt lägger märke till efter slutsignalen är den gråtande Pelé som endast sjutton år gammal bärs på sina lagkamraters axlar. Han kommer från den stunden för alltid vara en odödlig fotbollsspelare och kommas ihåg i alla tider som ärlig och lojal mot såväl medspelare som motståndare. En annan viktig spelare i laget var Garrincha som trots sina stora framgångar inom världens finaste sport skulle dö utfattig och alkoholiserad i sitt hemland. Här nedan är de elva spelare som vann finalen mot Sverige med 5-2 samt en länk till matchen på youtube.
Gilmar - Djalma Santos, Bellini, Orlando, Nílton Santos - Zito, Didi - Garrincha, Vavá, Pelé, Mario Zagallo.
http://www.youtube.com/watch?v=Syncd5yq8o4&feature=related
