Legenden Zico
I och med sommarens fotbolls-VM i Sydafrika så kommer det att bli en del spännande artikelserier med anknytning till mästerskapet. Här får ni stifta närmare bekantskap med Arthur Antunes Coimbra, mer känd som Zico. På Brasiliens lagsida finns även artiklar om Pelé och Garrincha.
Den tredje mars 1953 föddes Arthur Antunes Coimbra i Rio de Janeiro, och närmare bestämt distriktet Quintino. Zico växte upp i en familj som tillhörde den lägre medelklassen, vilket var en förhållandevis trygg uppväxt på den tiden. När han var fjorton år gammal ställde han upp i en uttagning till Flamengos ungdomslag och blev antagen. Från början var det tänkt att han skulle ansöka till en annan Rio-klubb, América, men en radioreporter tyckte att han skulle testa på att spela för Flamengo istället.
I ungdomslaget gjorde Zico 81 mål på 116 matcher och 1971 började han som artonåring känna på spel i det professionella laget. Kommande år togs han upp permanent till Flamengos A-lag. Där skulle han spendera större delen av sin karriär och Zico är kanske den störste legenden i Brasiliens, och Sydamerikas, mest populära fotbollsklubb. Han blev en spelare som var bra på i princip allt, och dessutom var han något av en frisparksexpert.
1976 blev Zico landslagsman och han togs ut i VM två år senare. Där skulle han göra 2-1 i gruppspelsmatchen mot Sverige men sedan få det bortdömt eftersom den walesiske domaren hävdade att han blåst slutsignalen innan bollen gick in. Man kallade honom för ”Den vite Pelé”, men till skillnad från Pelé skulle Zico aldrig få vinna VM som spelare.
Med Flamengo vann han det brasilianska mästerskapet 1980, 1982 och 1983. Dessutom ledda han klubben till seger i Copa Libertadores 1981 och så småningom blev det även seger i den interkontinentala cupen senare samma år. Detta var de största titlarna som Zico tog hem under sin karriär.
Som trettioåring beslutade sig Zico för att ta flyget över Atlanten och bli proffs i Italien. Det blev 212 matcher och 123 mål för Flamengo innan Udinese köpte brassen. Där skulle det bli två säsonger och i den första gjorde Zico nitton mål, ett färre än skytteligavinnaren Michel Platini. Det blev totalt 22 mål på 39 matcher i den italienska ligan innan flyttlasset vände hem till Flamengo igen.
Återkomsten blev dock inte som Zico tänkt sig och han drog tidigt på sig en knäskada. I VM 1986 var han ännu inte helt återhämtad men ställde upp ändå. Där missade han själv, Sókrates och Júlio César varsin straff i kvartsfinalen mot Frankrike, vilket ledde till att brassarna blev utslagna. Zico fortsatte att spela i landslaget fram tills 1988 och totalt gjorde han 52 mål på 72 landskamper vilket ger ett snitt på ungefär 0.75 mål per match.
Året efter det gjorde han sin sista match för sitt älskade Flamengo som 36-åring. Han gjorde där matchens första mål i derbyt mot Fluminense som vanns med 5-0. Detta var hans 508:e mål i hans 731:a match och därmed har han gjort flest mål i någonsin i Rubro-Negro. Detta är alltså om man räknar in matcherna och målen i ungdomslaget. 1987 hade Flamengo vunnit det brasilianska mästerskapet och det blev den sista stora titeln som Zico vann.
Mot slutet av spelarkarriären testade Zico på spel i Japan och Kashima Antlers. Där blev det 36 mål på 46 matcher, samt en seger i J. League, innan han lade av år 1994, 41 år gammal. Fem år senare skulle han inleda sin tränarkarriär i samma klubb. Som spelare korades Zico till bäste sydamerikanske fotbollsspelare 1977, 1981 och 1982.
Efter att ha spelat en del strandfotboll under den andra hälften av 1990-talet inledde alltså Zico sin bana som tränare i Kashima Antlers år 1999 och räddade klubben kvar i den högsta divisionen. Tre år senare valdes han till ny förbundskapten för Japan, där han spenderade en stor del av sin tid under 1900-talets sista årtionde. Bland de japanska fotbollsfansen är han känd som sakkā no kamisama som betyder fotbollsguden.
Zico tog över det japanska landslaget efter att de åkt ur hemma-VM 2002 redan i åttondelen mot Turkiet. 2003 gjorde laget en ganska okej insats i Confederations Cup där man dock inte lyckades avancera från sin grupp som bestod av Frankrike, Colombia och Nya Zeeland.
Året därpå var ryktades det om att han skulle avgå efter en knapp seger mot Oman men han stannade på sin post. Senare samma år vann Japan det asiatiska mästerskapet i Kina.
Zico ledde sitt Japan till VM 2006 där de hamnade i en knivig grupp med Australien, Kroatien och självaste Brasilien. Där blev det först 1-3 mot australiensarna innan den första, och sedermera enda, poängen kom efter 0-0 mot Kroatien. I avslutningsmatchen torskade japanerna med 4-1 mot Brasilien.
Efter VM tog sig Zico tillbaka till klubbfotbollen och skrev på för två år med det turkiska laget Fenerbahce. Där skulle han ta hem både ligan och den turkiska supercupen 2007, samt så tog han sitt lag vidare till kvartsfinal i Champions League 2008, där det dock tog stopp mot Chelsea. Hösten efteråt gick karriären vidare utanför de europeiska gränserna återigen.
Hösten 2008 vann han den uzbekiska dubbeln med Rivaldos Bunyodkor. Våren 2009 åkte Zico till den ryska huvudstaden där han ledde CSKA Moskva till seger i såväl ryska cupen som den ryska supercupen. Därifrån fick han sparken innan Olympiakos anställde honom i mitten av september. Efter endast en vinst på fyra matcher i mitten av januari i år, fick Zico sparken även därifrån och i nuläget är han klubblös.
Zico var en fantastisk fotbollsspelare och har förutsättningarna att bli en bra tränare också om han får rätt omgivning. Han trivdes i Japan och kanske vore det idé för honom att återvända till landslagsfotbollen?
Källor: wikipedia.org, fifa.com
