Brasilien i VM 1974: Strax utanför pallen i Västtyskland
Brasilien hade haft sin storhetstid under de senaste fyra VM-turneringarna men när mästerskapet arrangerades av Västtyskland 1974 började en tung tid för det brasilianska landslaget, mycket till följd av att storstjärnor som Pelé lagt av.
VM i Västtyskland 1974 skulle bli ett av de världsmästerskap som spelats i sämst väder. Till råka på allt så var det få delar av läktarna som var skyddade från regnet. Eftersom Brasilien erövrat Jules Rimets trofé för gott fyra år tidigare så fick vi se en helt ny pokal som var designad av italienaren Silvio Gazzaniga.
Brassarna var direktkvalificerade till turneringen i egenskap av regerande mästare. Några stora länder som däremot inte lyckades kvalificera sig var bland annat England och Frankrike. Fyra nationer deltog för första gången. Dessa var Östtyskland, Haiti, Zaire och Australien.
Som vanligt skulle de sexton lagen lottas in i fyra grupper. Däremot hade man gjort en förändring när det gällde den andra omgången där de åtta återstående lagen delades upp i två nya grupper där de båda segrarna kvalificerade sig för final och de båda tvåorna spelade om bronspengen.
Inför lottningen av det första gruppspelet så delade man upp lagen i fyra grupper som baserades på vilken kontinent som nationen låg i. Det blev en västeuropeisk, en östeuropeisk, en sydamerikansk och en grupp med resten av världen. De sydamerikanska lagen var Brasilien, Argentina, Chile och Uruguay. Efter lottningen hamnade brassarna i samma grupp som Jugoslavien, Skottland och Zaire.
Premiären gick den 13 juni mot Jugoslavien på Waldstadion i Frankfurt inför 62 000 åskådare. I och med att världens då bäste spelare någonsin, nämligen Pelé, hade lagt av med fotbollen så var det brasilianska landslaget tvunget att förändras. Mycket på grund av detta så märkte man inte så mycket av den sprudlande anfallsfotboll som brassarna visade upp i Mexiko fyra år tidigare och matchen mot juggarna slutade mållös. Dagen efter besegrade skottarna Zaire med 2-0 efter mål av Leeds-legenderna Peter Lorimer och Joe Jordan.
I de två sista gruppomgångarna spelades bägge matcherna samtidigt. Medan Jugoslavien öste in mål mot Zaire på Parkstadion i Gelsenkirchen den 18 juli där de vann med 9-0, så fortsatte det att gå grus i maskineriet för Brasilien. Efter ännu en mållös match på Waldstadion, den här gången mot Skottland, så började oron sprida sig bland supportrarna. Laget var nu tvunget att vinna den sista matchen mot Zaire.
På Parkstadion den 22 juni lossnade det så äntligen för brassarna. Efter tolv minuter spräckte Jairzinho nollan när han gjorde 1-0. I mitten av andra halvlek ökade Rivelino på till 2-0 och med tio minuter kvar fastställde Valdimiro slutresultatet 3-0. I och med att Skottland och Jugoslavien spelade 1-1 i Frankfurt så var Brasilien vidare som grupptvåa, med ett måls bättre målskillnad än skottarna.
I det andra gruppspelet hamnade Brasilien med anfallsglada gruppsegrarna Holland, överraskningen Östtyskland och ärkerivalerna Argentina. Det var med andra ord upplagt för tre mycket underhållande matcher där två finalplatser låg i potten. Alla lag började om från noll poäng.
Den 26 juni ställdes brassarna mot Östtyskland på Niedersachsenstadion i Hannover. Närmare 60 000 åskådare hade tagit sig till arenan och de fick se mustaschprydde Rivelino göra matchens enda mål efter en timme. Det ska även noteras att Östtyskland inte hade några tillresta supportrar under turneringen på grund av politiska skäl. Samtidigt pulvriserade holländarna Argentina med 4-0 efter bland annat två mål av legendaren Johan Cruyff.
Niedersachsenstadion var värd även för den andra matchen mot Argentina fyra dagar senare. Matchen skulle bli hård och tuff och bitvis ful, som så ofta annars när de två sydamerikanska giganterna möts. Rivelino gav Brasilien ledningen efter trettiotvå minuter men bara tre minuter senare skulle Miguel Ángel Brindisi kvittera. Till slut avgjorde dock Jairzinho med att sätta 2-1 för Brasilien som därmed hade chansen att nå final. Samtidigt vann Holland mot Östtyskland med 2-1 efter mål av Neeskens och Rensenbrink, vilket innebar att det blev en helt avgörande match i sista omgången om vilka som skulle nå finalen.
Trots det ändrade formatet på turneringen så blev det precis som en semifinal i den sista gruppmatchen mellan Holland och Brasilien på Westfalenstadion i Dortmund den 3 juli. Brassarna var trendsättare 1970 med sitt fröjdiga offensiva spel och nu hade holländarna tagit över med sin ”totalfotboll”. Trots detta skulle matchen främst bli ihågkommen för det hårda försvarsspelet från bägge lagen. Efter femtio minuter gjorde Johan Neeskens ledningsmålet för de orangeklädda. Kvarten senare ökade Johan Cruyff på och saken var klar. Innan matchen blåstes av hade dessutom försvararen Luis Perreira fått Brasiliens första röda kort någonsin i ett VM.
Tre dagar senare var det match om tredjepris på Olympiastadion i München. För motståndet stod Polen som överraskat många på vägen dit. I lagets sista gruppmatch, som var lika avgörande som Brasiliens dito, mot värdnationen Västtyskland förlorade man med 0-1 efter mål av Gerd Müller. Tyskarna skulle sedan vinna hela mästerskapet efter en jämn final mot Holland som slutade 2-1. Polackerna knep bronspengen efter mål av Grzegorz Lato, som med sina sju mål blev turneringens skyttekung, med kvarten kvar.
Mário Zagallo hade fått nytt förtroende som förbundskapten för det brasilianska landslaget efter guldet i Mexiko. De två största stjärnorna i truppen var också med fyra år tidigare. Dessa var Jairzinho och Rivelino.
Hela den brasilianska truppen i VM 1974
Målvakter:
(1) Leão, Palmeiras
(12) Renato, Flamengo
(22) Valdir Peres, São Paulo
Försvarare:
(2) Luís Perreira, Palmeiras
(3) Marinho Peres, Santos
(4) Zé Maria, Corinthians
(6) Marinho Chagas, Botafogo
(14) Nelinho, Cruzeiro
(15) Alfredo, Palmeiras
(16) Marco Antônio, Fluminense
Mittfältare:
(5) Piazza, Cruzeiro
(10) Rivelino, Corinthians
(11) Paulo César, Flamengo
(17) Carpegiani, Internacional
(18) Ademir da Guia, Palmeiras
(21) Dirceu, Botafogo
Anfallare:
(7) Jairzinho, Botafogo
(8) Leivinha, Palmeiras
(9) César, Palmeiras
(13) Valdomiro, Internacional
(19) Mirandinha, São Paulo
(20) Edú, Santos
Förbundskapten:
Mário Zagallo
