Inte ens när det finns hopp finns det hopp
Brasilien kom till VM i toppform och med ett av de bästa lagen på pappret men även denna gång blev det ett pinsamt urtåg.
Inför VM höjdes det brasilianska laget till skyarna av alla experter. Tite hade kommit in som en Messias och staplade segrarna på varandra. Brassarna hade lekt sig igenom ett kval och bland annat krossat Chile med 3-0 i en för dem betydelselös match men som chilenarna var piskade att vinna. I träningsmatcherna såg laget ut att gå på halvfart för att blixtra till några gånger och vinna enkelt mot etablerat motstånd som Tyskland och Kroatien. Det var som upplagt för ett nytt VM-guld, men så hände något.
Redan i premiären mot Schweiz kunde man se att nervositeten från VM 2014 smugit sig på. Återigen såg det ut som att alla spelare litade till att Neymar skulle rädda kvällen med något mål i andra halvlek. Istället blev det 1-1 och en stundande måstematch mot Costa Rica. Tite och övriga laget gömde sig bakom en misstänkt domarmiss i samband med Zubers schweiziska kvitteringsmål, vilket ledde till att stora delen av matchen mot Costa Rica såg lika anspänd ut. Där blev det till slut seger med 2-0 efter att bägge målen gjorts på tilläggstid.
I den avslutande matchen mot Serbien såg laget ut att vara i samma slag som inför VM och brassarna vann enkelt med 2-0. I åttondelen mot Mexiko hamnade Neymar i fokus. Dels var det många som irriterade sig på hans filmningar, men framförallt klev han fram och avgjorde med att spela fram till ett mål och göra ett själv. Återigen var detta Neymars lag, på gott och ont. I slutändan måhända mestadels ont.
Casemiro var avstängd mot Belgien. Han var nödvändig för att den nästintill vattentäta defensiven skulle hålla ihop. Men han slet mycket i det tysta och Neymar var istället den stjärnan det pratades mest om. Som vanligt. Men Casemiros frånvaro fällde avgörandet sedan ersättaren Fernandinho gjort en usel insats som inkluderade ett självmål mot Belgien. Denna gång lyckades inte Neymar vända på det hela och istället blir han nu en symbol för att brassarna inte lärt sig någonting överhuvudtaget på fyra år. Eller ända sedan kvartsfinalförlusten mot Frankrike 2006, om ni så vill.
Nu står Brasilien åter på ruta ett. Eller kanske ytterligare en ruta längre bak. Denna gång hade man verkligen alla förutsättningar att få ihop ett lag av alla individuella storstjärnor. Tite är en av världens bästa på det. Kanske är det bara Janne Andersson som skulle lyckas bättre på den punkten. Kontentan är i alla fall att det fanns ett riktigt stort hopp inför detta VM och Brasilien sumpade det. En redan ekonomiskt och politiskt hårt ansatt befolkning fick inte chansen att klamra sig fast vid sin fotbollsstolthet den här gången heller.
Efter VM 2014 tänkte jag att det var stor press på Brasilien som värdnation och att det blev avgörande. Jag tänkte att Brasilien nog lär sig av det här. Det trodde jag på fullaste allvar att man gjort inför årets mästerskap. Det var ett blivande mästarlag. Men i Brasilien finns tydligen inte hopp ens när det finns hopp. Krisen är historiskt djup nu. Detta är ett lågvattenmärke. Världens största fotbollsnation genom alla tider håller på att dö.
