Slutet på början
Hyllningarna efter nattens finalseger är översvallande, men segern i Confederations Cup är bara en liten del i det omfattande projektet som går ut på att vinna VM-guld nästa sommar.
Inför årets Confederations Cup fanns det, med rätta, en hel del tvivel kring var det brasilianska landslaget egentligen stod. Före segern i träningslandskampen mot Frankrike hade man inte besegrat en annan världsmästarnation sedan matchen mot England i november 2009. Laget hade inga som helst problem att dominera mot nationer som låg strax utanför den absoluta toppen, som Japan, USA och Sverige, men däremot blev det mycket svårare när man ställdes mot exempelvis Tyskland och Argentina. Även det brasilianska folket hade börjat tvivla på sitt lag som kändes lika ofärdigt som delar av den infrastruktur som ska utgöra grund för värdskapet nästa sommar.
Folket vändes dock snabbt över på landslagets sida. Det dröjde egentligen bara tre minuter, då Neymar gjorde 1-0 på Japan, och sedan dess hade man helhjärtat stöd från läktarplats. Media var emellertid inte lika lättflirtade. Det var först när Italien besegrades med 4-2 i den tredje matchen som de flesta kritiker tystades. Brassarna slog en världsmästarnation i en tävlingsmatch igen, och dessutom på ett överlägset vis.
Vi som följt den brasilianska fotbollens utveckling de senaste åren kände redan inför turneringen till att Neymar inte bara är fantastisk på Youtube. Han är dominant i landslaget och har burit Santos på sina axlar under ett par års tid. Vi hade sett Paulinho vinna matcher på mittfältet. Vi visste att Fred kan göra mål på i princip vad som helst och, framförallt, att han är känd för att kliva fram när det verkligen gäller. Några av oss hade även följt Jôs framfart i Atlético Mineiro och anat att han var på väg tillbaka. Bortsett från Bayern Münchens mittback Dante är dessa fyra herrar de som gjort mål för Brasilien i årets Confederations Cup. Samtliga fyra har spelat i inhemska klubbar den gångna säsongen, en indikation på vilken kvalité den sydamerikanska klubbfotbollen håller.
Men världen visste inte. De flesta här i Sverige hade inte sett en hel match med varken Neymar eller Paulinho, men de bägge skulle bli två av de starkaste förgrundsfigurerna i laget som inatt alltså besegrade de regerande världsmästarna Spanien med hela 3-0 i finalen av Confederations Cup. Den viktigaste pjäsen av dem alla fanns dock inte på planen. Utan förbundskaptenen Luiz Felipe Scolari skulle det ha kunnat bli ett fiasko. I vintras tog han över ett lag som befunnit sig i status quo i två års tid under Mano Menezes. Sedan dess har utvecklingen gått framåt i rasande takt och de delar som såg osäkra och spretiga ut har börjat lödas fast till en enhet.
Man ska dock komma ihåg att lagbygget på intet sätt är färdigt ännu. Mycket kan förändras på ett år och det troliga är att åtminstone fem eller sex poster i truppen kommer ha bytts ut innan den slutgiltiga VM-truppen tas ut i maj. Det finns ännu en del frågor som kan innehålla spännande svar. Kommer Ramires kunna återta sin plats på det defensiva innermittfältet? Får vi se något mer av Ronaldinho eller Kaká? Behåller Júlio César positionen som nummer ett mellan stolparna? Vad händer med utvecklingen av den nya generationen med Neymar, Oscar, Lucas Moura, Bernard och Fernando? Kommer Leandro Damião tillbaka?
Titeln i Confederations Cup var viktig, men det är fortfarande väldigt långt kvar till VM-guldet. Det är lätt att få hybris efter en sådan seger, men man ska komma ihåg att brassarna tagit hem den turneringen tre gånger i rad utan att vinna VM året därpå. I mitten av augusti fortsätter arbetet då Schweiz väntar i Basel. Detta var slutet på början, nu blir det till att invänta fortsättningen.
