Carlos José Castilho - Den olycklige turknutten
Historien om niofingrade Carlos José Castilho, VM-målvakt i fyra slutspel, är något utöver det vanliga.
Den 27 november 1927 föddes i Rio de Janeiro en spelare som skulle bli en av de märkligaste karaktärerna i den brasilianska fotbollshistorien. Detta var Carlos José Castilho, och han skulle inleda sin målvaktskarriär i den mindre klubben Olaria innan han flyttade till Fluminense 1946, då nitton år gammal. Där kom han att bli en av klubbens största legendarer med sina 699 matcher, vilket än idag är klubbrekord. Castilho var färgblind och trodde sig gynnas av att de gulaktiga bollarna för honom såg ut som röda, men han hade däremot problem med att se de vita om nätterna.
Castilho var uttagen till VM på hemmaplan 1950 men fick aldrig spela. Två år senare var han förstamålvakt när brassarna för första gången vann en viktig titel utanför landets gränser, de Pan-amerikanska mästerskapen 1952, och han deltog även i Copa América året därpå. 1954 fick Castilho chansen i VM i Schweiz och spelade samtliga tre matcher, men Brasilien åkte ur redan i kvartsfinalen mot Ungern.
Straffar var något av en specialitet för Castilho och under säsongen 1952 räddade han sex stycken. Han var dessutom berömd för sin tur då stolparna och ribban ofta var på hans sida. Därför kallades han han Leiteria (sv. Tursam man), och även São Castilho (sv. Den store Castilho). Den mest uppmärksammade händelsen i karriären är hämtad från en match år 1957 då han bröt sitt vänstra lillfinger. Läkarna ordinerade en behandling som skulle ta omkring två månader att genomföra innan han skulle kunna spela igen. Castilho hade inte tid med det. Fotbollen var hans liv och han var stor publikfavorit bland fansen på Maracanã. Istället valde han att amputera halva fingret och två veckor senare var han tillbaka i spel.
Vid VM 1958 och 1962 var Castilho återigen uttagen i truppen men fick sitta på bänken bakom suveräna Gilmar. 1964 lämnade han Fluminense och avrundade karriären i Paysandu. Tio år senare var han tillbaka som tränare i Vitória, och senare ledde han även Operário och Internacional, innan han tog över Santos 1984-1986. Det var med Santos han vann sin enda stora titel som tränare, delstatsmästerskapet 1984. Som spelare vann han, förutom de båda världsmästerskapen 1958 och 1962, även Copa Rio Internacional, som var förlagan till klubblags-VM, år 1952, samt fyra delstatsmästerskap (1946, 1951, 1959, 1964) och två Rio-São Paulo-mästerskap (1955, 1960).
Castilho var deprimerad efter att han lagt av med fotbollen och han saknade den ära och berömmelse som följde med framgångarna på planen. Den 2 februari 1987 besökte han sin ex-fru i Rio de Janeiro och, utan varken förklaring eller avskedsbrev, kastade han sig ut genom lägenhetsfönstret mot en säker död. Bara några dagar tidigare hade han tackat ja till ett tränarjobb i Saudiarabien, men han hann aldrig börja. Carlos José Castilho blev 59 år.
