Colón de Santa Fe - från misär till final av Copa Sudamericana
Efter 114 år av besvikelser och lika många bedrövelser ska Colón spela om en av dom ädlaste medaljerna i Sydamerika.
På något sätt är det både signifikativt och lite ironiskt att föreningen som är döpt efter en av dom största erövrarna och upptäckarna någonsin samtidigt inte har vunnit en enda titel under sina 114 år av existens. Istället är Colóns livsresa mer lik en vanlig arbetares ständiga vardag av kamp, besvikelser och lika många bedrövelser.
Föreningen grundades av ett gäng gladlynta ungdomar i början av 1900-talet. En av dessa var djupt försjunken i boken om Cristopher Columbus (Colón på spanska) och därav tillkom namnet på föreningen. Om det exakt gick till på detta sätt eller om det är ytterligare en härlig skröna som spridit sig fortare än böldpesten på 1700-talet det låter jag vara osagt - men jag väljer att tro på det.
Santa Fe är knappast en stad som ligger i topp vad det gäller levnadsstandarden i Argentina. Just nu lever var tredje person i Argentina i fattigdom - värst är det för städerna i den norra delen av landet där Santiago del Estero toppar. Här lever 46% av befolkningen i fattigdom. I Santa Fe är siffran lägre men ligger ändå över genomsnittet med 39,4 %.
Colón har alltid, precis som sina ärkerivaler Unión, slagits för sin överlevnad utan att aldrig ha haft en särskilt fet plånbok. Har någon spelare varit tillräckligt bra för någon större klubb har man aldrig haft varken mandatet eller dom ekonomiska musklerna för att sätta stopp. Santa Fe, liksom Córdoba, har alltid varit städer som varit mer kända för att man fått fram världsklasspelare än man varit på att stapla titlar på hög. Som man säger i Argentina: ”Es un fútbol que genera más cracks que títulos - en fotboll som genererar fler lirare än titlar”.
Det dröjde enda till 60-talet innan Colón fick smaka på dom första upplevelserna kring förstadivisionsfotboll. Men det var knappast någon succé. 60-talet innehåll såväl uppflyttningar som nedflyttningar medan 70-talet var kanske det mest optimistiska årtiondet med en andraplats som bästa resultat. Men 60-talet var inte bara kattskit, den innehöll kanske den mest ikoniska matchen i föreningens historia när man, efter en uppflyttning, tog sig an storlaget Santos ifrån Brasilien med en viss Pelé i laget. Colón vann och därmed fick hemmaplanen smeknamnet ”Elefantkyrkogården”. I den lokala tidningen kunde man läsa följande:
”I den 37:e matchminuten gav Pelé Santos ledningen med 1-0. Men efter bara sex minuter av den andra halvleken kvitterade López. Detta resultat stod sig till den 87:e minuten när Demetrio Gómez tryckte in 2-1 som blev slutresultatet”.
När 80-talet tog sin början var Colón fast i gamla vanor igen och när laget åkte ur 1981 skulle det ta 14 år innan man tog sig tillbaks till Primera igen. 2013 var klubben så nära botten som man kunde komma. Efter en otroligt tung säsong som innehöll flera tränarbyte slutade det hela med nedflyttning. Mycket av dom ekonomiska problemen låg rotade i en skuld som man hade till det mexikanska laget América för en fem år tidigare transfer. Föreningen fick sex poängs avdrag och klubben hade under en period svårt att betala ut löner till sina spelare. Inför en match mot Atletico de Rafaela vägrade spelarna att komma ut på planen eftersom dom inte fått lön på flera månader. Man sålde av stora delar av den åldersstigna truppen och med endast 30 inspelade poäng var nedflyttningen oundviklig. Hoppet fanns där dock, enda fram till den avgörande kvalmatchen, och återigen var det Rafaela som stod för motståndet. 20.000 supportrar hade rest till Rosario för att stötta sitt lag till fortsatt spel i Primera. Men Rafaela vann med 1-0 och efter 19 år i högstadivisionen fick Colón inrikta sig på spel i divisionen under.
2014 var man tillbaks i Primera efter att rekordmånga lag blivit uppflyttade. Det är knappast någon överdrift att konstatera att Colón aldrig varit ett lag som skördat framgångar i den inhemska ligan. Nu har man chansen att äntligen få rycka på axlarna åt detta och titulera sig mästare av Copa Sudamericana.
På lördag reser uppskattningsvis 30-tusen Colón-supportrar till Paraguays huvudstad Asuncion för att bevittna sin första Copa-final någonsin. I semifinalen mot den brasilianska storklubben Atlético Mineiro reste ett följe på flera tusen till Brasilien mitt i veckan och det blev ett drama som nästan kom att ta dö på flera av supportrarna.
Matchen gick till straffar där Colón tillslut vann efter att den uruguayanska målvakten Leonardo Burián blivit stor hjälte i straffläggningen. På läktaren grät folk, gamla som unga kramades och skrek ut sin glädje. Mitt i allt stod den här farbrorn och skrek bredvid sitt barnbarn. Han hade i 78-årspresent önskat sig en resa till Brasilien för att se semifinalen. Detta var ett ögonblick han hade väntat på i hela sitt liv.
Spelaren som kanske definiera detta lag mer än någon annan är Luis Rodriguez - kallad Pulga. Trots att han inte varit särskilt länge i Colón har han redan vuxit ut till en spelare som publiken tagit till sig. Han är en jordnära spelare av folket som alltid hållit en låg profil och har alltid spelat för föreningar långtifrån storstadspulsen i Buenos Aires. Han är en ”Portero” enda inne i benmärgen. En frejdig, spelskicklig spelare som alltid ger allt för sitt lag och kan bjuda på något oväntat i alla lägen. När han spelade i Atlético Tucumán valde han att bo i en liten by med endast tusen invånare. Mest för att han inte orkade med storstadspulsen och för att i byn var det ingen som behandlade honom annorlunda bara för att han spelade fotboll.
På något vis spelar inte Colón enbart för sina egna supportrar, någonstans tror jag att samtliga klubbar utanför Buenos Aires-området håller en tumme för dom på fredag. Alla vet hur det känns och är att stå i skuggan av storklubbarna ifrån huvudstaden. Colón ska jaga bort alla spöken ifrån förr, leta fram sina infödda portero-hjärtan och bärga sin första stora titel någonsin. Alla år av översvämningar på hemmaplanen, ekonomiska svårigheter och ett land som kanske egentligen glömt bort att dom existerade. På lördag är det nittio minuter som står mellan dom och en av dom ädlaste medaljerna man kan vinna i Sydamerika. Det kan inte bli mycket mer spännande än såhär.
Fotnot: Matchen spelas på lördag med avspark klockan 21:30, svensk tid.
