El Gráfico-kalendern: Borocotó – den legendariske journalisten
Under december månad så kör vi här på Superligan-sidan en El Gráfico-kalender där vi delar ett nytt minne från den argentinska fotbollen varje dag fram till julafton. Idag, bakom lucka nummer två, finner vi den legendariske journalisten Borocotó.
Han var visserligen född i Uruguay men det var i Argentina och Buenos Aires som han blev mest uppmärksammad och lämnade efter sig ett stort arv av fotbollskunskap.
Född och uppväxt i Montevideo i början av 1900-talet. Hans fullständiga namn var Ricardo Lorenzo Rodríguez men smeknamnet Borocotó skulle bli hans alias många år senare som journalist. Ganska omgående flyttade han till Buenos Aires och började arbeta på tidningen Editorial Atlántida och det var här som hans alias föddes. Han skrev nämligen, hyfsat omgående, en artikel om en uruguayansk dans som gick i rytmen ”Bo-ro-co-chás-cha” – det gjorde att hans chef föreslog honom att använda den första delen som sitt pseudonym namn.
Efter ett tag började Borocotó att arbeta på El Gráfico – tidningen som kommit ut sedan 1919 och som sedan 1925 blivit en renodlad sporttidning. Här skrev han reportage och krönikor som många ansåg att dom innehöll en speciell känsla och passion. Han hade också en väldigt populär kolumn som kallades för ”Apiladas” där han spånade om den inhemska fotbollen i Argentina. Det var bl.a. han som satte det legendariska epitetet ”La Maquina” på River Plates anfallskedja. Ganska så snabbt blev han ansvarig utgivare för hela tidningen. Som tidigare nämnt var det många som ansåg att sättet han skrev på skilde sig ifrån andra texter om fotboll vid denna tidpunkt. Såhär har David Goldblatt beskrivit det i sin bok ”Bollen är rund”.
”El Gráfico och Borocotó skrev på ett speciellt sätt – texterna hade en speciell ton i sitt språk. Det var ofta texter som tenderade att bli moralistiska, lärorika och moderna. Dom hade ett djupare historiskt perspektiv än ’vanliga’ fotbollstexter. Medan fotbollstidningar i t.ex. England enbart fokuserade på att ge raka matchreferat så ville El Gráfico bidra till en djupare känsla i sina texter”.
I takt med att den inhemska fotbollen växte, försökte man också att distansera sig ifrån dom engelska influenserna och skapa sin ”egen fotboll”. Detta var något som Borocotó uppmärksammade i slutet utav 20-talet.
”Allt eftersom åren har passerat så börjar den engelska spelstilen att försvinna. Den nya stilen distanserar sig från det flegmatiska sättet som präglar engelsk fotboll och släpper istället lös den rastlösa argentinska. Denna stil är väldigt annorlunda mot den brittiska modellen då den släpper fram individualismen och låter inte den tryckas ner utav kollektivet”.
Det var i El Gráfico och genom Borocotós texter som den nya spelstilen fick sitt namn ”porteño” – ordet för en infödd Buenos Aires-människa. Men den kallades ofta också för criollo och (senare även La Nuestra) syftade mycket på att vara lika fri på planen som Gaucho-personen – argentinsk cowboy – var på sin tid. Fotbollen i Argentina och utveckling kring densamme var, på 20- och 30-talet, lika inflytningsrik på samhället som Hollywood var för Los Angeles. Människorna fann en identitet och tillflyktsort i fotbollen. Här kunde man spendera några timmar och glömma bort det tråkiga arbetet i någon utav alla tusentals fabriker som industrialiseringen implementerat.
Skillnaden mellan den argentinska och brittiska modellen blev än mer tydlig när Chelsea turnerade i Argentina under slutet utav 20-talet. Där stötte man på ett All-star lag som besegrade engelsmännen med 3–2. Matchen kunde dock inte spelas klart eftersom engelsmannen Andrew Wilson hade sparkat ner en argentinsk spelare varpå publiken flippade ur. Luis Monti, en viktig spelare i Argentinas landslag under VM 1930 och sedan världsmästare med Italien i VM 34, sparkade en av engelsmännen på pungkulorna samtidigt som publiken vällde in på plan. I argentinska media så användes detta som ett bevis på att engelsk fotboll var så långt ifrån vacker som man kunde komma. Länderna skulle komma att jämföra varandras stilar många gånger till genom åren.
I början utav 30-talet som tryckte Borocotó än mer på att den argentinska varianten hade passerat den engelska i kvalité.
”Vi är övertygad om att vår stil är mer direkt och teknisk än den engelska. Den kanske saknar lite i effektivitet eftersom den är så främjande för individualismen men min övertygelse är att den dels är vackrare och mer publikfriande. Den modellen som vi och Uruguay spelar tar oss inte fram till motståndarens mål genom långa, svepande krossar utan genom korta, effektiva passningar och fina dribblingar”.
Borocotó regisserade även ett antal filmer under sitt liv som fokuserade på den argentinska fotbollen och dess utveckling. På hösten 1948 grundade han också fotbollsklubben Sacachispas Fútbol Club. Det var ett initiativ som han tog tillsammans med Roberto González och Aldo Hugo Vázquez. Lagnamnet togs ifrån filmen ”Pelota de trapo” – där filmens fotbollslag bar samma färger och namn som klubben Borocotó skapade.
Under sommaren 1964 så avled Borocotó vid en ålder utav 62. Han sörjdes, inte bara utav El Gráfico-fanatiker, utan av ett helt land som förlorat mannen som gav fotbollen en plats i en mer kulturell kontext. Många anser att fotbollen gick utför i hela världen efter Borocotós bortgång – fotbollsvärlden förändrades i en snabb takt. Det genuina och barnsligt uttrycksfulla som argentinsk fotboll hade byggt sin identitet på började försvinna i takt med att pengarna strömmade in och spelarna inte längre såg på fotboll som enbart något vackert.
Men oavsett så fyllde Borocotó många kolumner under sin tid som journalist och han gjorde det till glädje för ett folk som fann sin tröst och tillfredställelse i fotbollen.
Tidningsuppslag efter Borocotós bortgång.
