El Gráfico-minnen: 40 år sedan Argentina och Maradona vann U20-VM
Med Luis Menotti som tränare för laget och med en handfull av landets främsta talanger åkte det argentinska U20-landslaget till Japan för att försöka vinna sitt första VM-guld för ungdomslandslag någonsin.
Ni vet nog alla vem Luis César Menotti är och han behöver ingen vidare presentation. Men för att fräscha upp ert minne en aning kan jag säga att det var han som ledde Argentina till deras första VM-guld någonsin när dom vann hemma-VM 1978. Därför har ni nu räknat ut att det var året efter som världsmästerskapet för U20-landslag tog plats i Japan. Under VM 1978 hade detta lag fungerat som motståndare på träningarna till A-landslaget.
Inför mästerskapet i Japan 1979, träningsspelade ungdomarna mot diverse motstånd. Laget hade sats ihop av Duchini men Menotti hade lovat att vara med under hela resan och coacha laget. I november vann man mot New York Cosmos med 2–1 i en träningsmatch efter att Maradona och Barrera gjort målen. Efter matchen bytte Maradona matchtröja med Franz Beckenbauer och föga anade nog den tyske mittbacksgeneralen vad den tröjan skulle komma att bli värd. Att Maradona lämnades utanför truppen till VM 1978 smärtade honom djupt men revanschen skulle komma och den skulle komma i Japan.
Laget var fullproppat med talang och även om inte alla blev världsklasspelare efteråt fanns det ändå flera spelare som kom att ha stor inverkan på den inhemska fotbollen i landet. Argentina hade hamnat i samma grupp som Indonesien, Jugoslavien och Polen. Den första matchen spelades mot Indonesien i den lilla staden Omiya. Såhär sa Maradona om laget som han spelade med under detta U20-mästerskap.
”Det här var det överlägset bästa laget som jag spelade med under hela min karriär. Där fanns så otroligt mycket talang bland dessa pojkar och vi hade extremt roligt tillsammans under dom veckorna som vi spenderade i Japan. Efter mina döttrars födslar var detta mästerskap den största glädjen i mitt liv. Om du frågar vilken argentinare som helst om vad deras åsikt om detta lag är, kommer du förmodligen få höra att det var ett helt fantastiskt gäng. Vi fick ett helt land att gå upp klockan fyra på natten för att se våra matcher”.
I premiärmatchen mot Indonesien valde Menotti att formera sitt lag enligt följande: Sergio Garcia: Juan Simon, Hugo Alves, Abelardo Carabelli, Ruben Rossi: Juan Barbas, Osvaldo Rinaldi, Diego Maradona: Osvaldo Escudero, Ramón Diaz, Gabriel Calderon.
Indonesien blev en munsbit för Argentina och slutsiffrorna skrevs till 5–0 efter tre mål av Ramón Diaz och två av Diego Maradona. Den andra gruppspelsmatchen var mot Jugoslavien och där blev det jämnare när Osvaldo Escudero gjorde matchens enda mål i början av den andra halvleken. Argentina avslutade sedan med att köra över Polen med hela 4–1 efter att Maradona återigen hamnat i målprotokollet. Lagkaptenen själv kände att laget hade spelat bra under gruppspelet.
”Vi spelade en fantastisk fotboll och gick enkelt vidare ifrån gruppspelet. Jag var lagkapten för laget och jag älskade varje minut av det. Varje gång som jag pratade med min flickvän Claudia i telefon sa hon att när jag spelade med kaptensbindeln på armen höll jag alltid den armen lite högre än den andra. Hon kallade mig ’den store kaptenen”.
Argentina var onekligen det överlägset bästa laget under gruppspelet och med sina tio mål framåt och bara ett bakåt hade man få övermän såhär långt in i turneringen. Men trots det fanns det andra lag i turneringen som imponerat i gruppspelet. Uruguay hade gått rent och bl.a. slagit dom regerande mästarna Sovjet med 1–0. Båda dessa nationer skulle komma att korsa Argentinas väg mot VM-guldet.
Men först stod Algeriet för motståndet i kvartsfinalen. Det afrikanska laget hade överraskat under gruppspelet och kommit tvåa i Grupp A bakom Spanien, men före både Mexiko och värdnationen Japan. Mot Argentina hade man dock ingenting att hämta. Maradona och hans lagkamrater hade lekstuga och vann med hela 5–0 efter att Ramón Diaz gjort hattrick för andra gången i mästerskapet. Maradona blev utbytt i den andra halvleken för att vilas till matcher längre fram och började storgråta på bänken. Menotti visste dock vad han gjorde och ville inte riskera att hans viktigaste spelare skulle skada sig mot ett gäng ursinniga algerier när matchen redan var vunnen. Men Maradona ville inte vila. Han ville spela samtliga minuter under mästerskapet och ta revansch för att inte ha blivit uttagen till VM 1978.
”Jag grät som ett barn i omklädningsrummet när dom andra kom in efter 5–0-segern. Dom förstod inte vad som var felet. Jag berättade att jag inte ville bli utbytt utan ville spela samtliga minuter i mästerskapet. Menotti förklarade för mig att han ville spara mig till matcher längre fram i turneringen. Spara mig? Herregud, jag ville inte vila en enda sekund. Den kvällen struntade jag nästan i att gå ner till middagen på kvällen. Men sen kom jag att tänka på mitt ansvar som lagkapten och gjorde det ändå. Men min ilska och mitt adrenalin försvann inte på flera dagar”.
I semifinalen väntade dom gamla antagonisterna Uruguay. Matchen spelades National Olympic Stadium i Tokyo inför 20-tusen åskådare. Efter en mållös första halvlek tog Argentina över i den andra och återigen var det Maradona och Ramón Diaz som hamnade i målprotokollet. 2–0 blev slutresultatet och nu väntade en sprakande final mot dom regerande världsmästarna Sovjet.
Sovjet hade verkligen inte imponerat i mästerskapet och hade efter gruppspelet hankat sig vidare efter ett straffsparksavgörande mot Paraguay i kvarten och en uddamålsseger mot ett blekt Polen i semifinalen. Finalen började inte alls på bästa sätt för Argentina, trots att man spelmässigt dominerade. Man hade svårt att hitta igenom Sovjets försvarsmur och när Igor Ponomaryov gav ryssarna ledningen i början av den andra halvleken, ja då såg det mörkt ut för Argentina. Som lite kuriosa i sammanhanget kan man nämna att Ponomaryov endast gjorde en A-landskamp för Sovjet men innehar fortfarande rekordet för flest antal satta straffsparkar i rad i den ryska (sovjetiska) högstadivisionen.
Men trots att det såg dystert ut för argentinarna lyckades man att hitta en väg in i final. Inom loppet av åtta minuter gjorde man tre mål och gick ifrån underläge 0–1 till ledning 3–1. Målen gjordes av Hugo Alves, Ramón Diaz och givetvis Diego Maradona. Argentina kunde nu titulera sig som världsmästare för både A-landslag och U20-landslag på samma gång. Maradonas dröm hade därmed också gått i uppfyllelse.
”Även när vi låg under med 1–0 mot Sovjeterna var jag inte orolig. När sedan kvitteringen kom genom Alves, ja då visste jag att vi skulle vinna matchen. Sen kom Ramóns mål och sen mitt. Det var klart, vi var världsmästare, jag kunde inte tro mina ögon. Det var en helt makalös känsla”.
Festen fortsatte långt in på småtimmarna på hotellet och avslutades med att alla spelare satt i ett av hotellrummen och drack mate – den traditionella, argentinska drycken.
Vid hemkomsten togs laget emot av militärdiktatorn Jorge Videla och återigen användes, precis som året innan, en idrottslig bedrift som ett politiskt redskap. Men Maradona och flera av spelarna menade att dom inte hade något annat val än att hälsa på diktatorn vid hemkomsten. En annan situation som däremot belyser vad spelarna egentligen kände kring militärregimen är den om Rivers legendariske målvakt Ubaldo Fillol. Han hade nekat en kontraktsförlängning med River eftersom han tyckte att han förtjänade mer pengar. En av ledarna inom militären, som var väldigt intresserad av fotboll – amiralen Lacoste – försökte pressa honom till att förlänga, men Fillol vägrade. Inför en match när amiralen skulle gå runt och hälsa på alla spelare efter nationalsången vägrade Fillol att skaka hans hand. Något som gjorde att Maradona beundrade honom för all framtid.
Segern i mästerskapet blev en språngbräda för många av spelarna i deras karriärer. Detta var början på en framgångsrik karriär för Maradona men även för flera av dom andra, unga och lovande spelarna. Turneringens bäste målskytt blev Ramón Diaz och bortsett ifrån Maradona var han förmodligen den som fick den bästa karriären efter detta mästerskap. I år är det 40 år sedan den där magiska dagen i Japan och det gör givetvis att det firas lite extra hemma i Argentina. Men denna artikel avslutar vi givetvis med några ord ifrån huvudpersonen själv, Diego Armando Maradona.
”Francis Cornejo, tränaren för ungdomslaget i Argentinos, sa en gång till mig. ’Diego, du skulle kunna vara på en galamiddag, iklädd den snyggaste kostymen och dom finaste skorna. Men om en smutsig fotboll hade kommit flygandes mot dig hade du plockat ner den på bröstet, hade den kommit i huvudhöjd hade du nickat den och hade den kommit på fötterna hade du börjat spela’. Och han hade rätt, precis så var det. Det var exakt så jag kände när jag spelade med mina kompisar i det U20-VM:et. Vi var ett gäng pojkar som spelade fotboll, drack mate och hade roligt tillsammans. Det var inte mer komplicerat än sådär…”
