El Gráfico-minnen: Clásico Rosarino 1946 – ett innehållsrikt derby i skuggan av toppen
Det var en tid då storklubbarna dominerade den argentinska fotboll, en tid då det var en självklarhet att någon av dom fem största jättarna skulle plocka hem ligatiteln och där dom mindre lagen fick skrapa ihop smulorna som blev över. 1946 var givetvis inget undantag när San Lorenzo plockade hem sin sjätte ligatitel i klubbens historia.
Två lag som hade en bit upp till toppen var Rosario Central och Newell’s Old Boys. Dom två största föreningarna ifrån Argentinas tredje mest befolkade stad fick ofta se sig slagna av jättarna ifrån huvudstaden. Mittenriket verkade tillhöra deras existens och i början av decenniet hade faktiskt Rosario Central varit nere och vänt, en säsong, i andradivisionen. Samma år hade Newell’s tagit sin dittills bästa ligaplacering då man slutade på en tredjeplats och anfallsstjärnan José Cantelli vunnit skytteligan med trettio gjorda mål på lika många matcher. Båda klubbarna hade gjort sina första framträdande i Primera under slutet av 30-talet efter att, i början av deras existenser, enbart ha spelat dom regionala mästerskapen hemma i Rosario.
1946 hade lagen stadgat sig i Argentinas högsta division och det var under detta år som lagen skulle mötas i ett lite speciellt derby. Det var mitt i säsongen, i den 15 omgången, den 18:e augusti, som dom båda möttes på Parque Independencia – numera Estadio Marcelo Bielsa – i Rosario.
Matchen började bäst för bortalaget Central som redan efter mindre än två minuter tog ledningen efter att Federico Geronis dykt upp i mitten och slagit in sin egen retur. Newell’s-spelarna protesterade vilt och ville ha det hela till offside men domaren tyckte annorlunda. Dessvärre för Centrals del kunde dom inte dra fördel av ledningen utan Newell’s åt sig in i matchen och när dessutom målskytten för Central, Geronis, fick syna det röda kortet efter en sen tackling på målvakten Musimessi kröp hemmalaget allt närmre en kvittering.
Detta överläge i antalet spelare varade dock bara till slutet av den första halvleken då även hemmalagets Juan Colman blev utvisad. Annars var spelet under den första delen av matchen ganska ryckigt med många spelavbrott. Detta vittnade bl.a. den långa tilläggstiden på och förutom många frisparkar försvann matchens enda boll flera gånger ut i publikhavet utan att komma tillbaks på några minuter. Det gick tillslut så pass långt att speakern gick ut med en uppmaning om att ge tillbaks bollen omgående i fortsättningen.
Newell’s spelade sedan ut hela sitt register i den andra halvleken och genom två snabba mål av först Alfredo Runzer och sedan Arturo Buján, skickade man sina supportrar i extas och laget till en 2–1-ledning. Just Buján, tillsammans med Ramón Moyano, skapade stora problem för Central och med uppbackning av Ángel Perucca på mitten kunde man styra spelet därifrån och framåt. Perucca var en otroligt spelskicklig spelare som ansågs, vid denna tidpunkt, vara en av ligans främsta mittfältare. När sedan Runzer gjorde sitt andra mål för kvällen, och därmed gav Newell’s en 3–1-ledning, kändes matchen avgjord. Men Central ville annorlunda och trots detta tvåmålsöverläge skulle det bli spännande enda in på mållinjen. Med elva minuter kvar reducerade Central matchen till 2–3 genom Aguirre och var sedan snubblande nära att få in ett kvitteringsmål på slutet.
Men dessvärre för deras del ville inte bollen in i mål. Newell’s vann och gjorde det, om man ser till hela matchen, på ett rättvist sätt. Man hade spelat med en helt annan entusiasm och energi än Central och mycket av bortalagets offensiv försvann när Geronis blev utvisad. Laget fick slita något enormt för att skapa några målchanser och tanken, i inledningen på den andra halvleken, var förmodligen att försöka hålla den 1–0-ledning som man hade. Tack vare segern kunde Newell’s ta ytterligare kliv uppåt i tabellen men när säsongen summerades var det ändå Central som var det bästa laget i Rosario. 1–0-skytten för Central, Geronis, skulle göra ytterligare två mål mot Newell’s senare under samma säsong när Central lyckades vinna årets andra derby med samma siffror som man förlorat det första, 3–2.
Publiken hade bjudits på anfallsfotboll, högt tempo och en härlig frenesi i en match som innehöll såväl mål som väldigt mycket känslor. Vad mer kan man egentligen begära av ett Clásico Rosarino?
