El Gráfico-minnen: En ängel i ljusblått och vitt
I år är det 20 år sedan som en av argentinsk fotbolls mest uppskattade kvinna lämnade jordelivet. Elena ”Tita” Mattiussi dedikerade hela sitt liv till Racing Club de Avellaneda och hon lämnade ingen människa som hon träffade oberörd.
Man brukar säga att en del fotbollsspelare födds in i en klubb. Detsamma går egentligen även att säga om fotbollssupportrar och andra som älskar eller har älskat en fotbollsförening under sitt liv. Men när det gäller Elena ”Tita” Mattiussi så var det bokstavligt talat det som hände henne. Båda föräldrar jobbade inom Racing Club och bodde på hemmaarenan när Elena föddes den 19:e november 1919. Mamman jobbade i tvätteriet och hade hand om lagets träningskläder samt matchtröjor. Hennes pappa å sin sida hade hand om fotbollsplanen och var, vad man idag skulle kalla, en klassisk vaktmästare med inriktning på planarbete.
Sakta men säkert växte Elena upp i denna miljö och tog till sig allt som denna förening stod för. 10-talet hade varit väldigt generöst mot Racing Club och genererat åtskilliga titlar. Laget vann dom argentinska amatörmästerskapen sju år i rad mellan 1913 och 1919. Laget hade flertalet storstjärnor som än idag anses vara i topp vad det gäller dom bästa spelarna genom tiderna i klubbens historia. Alberto Ohaco och Alberto Marcovecchio är fortfarande i topp vad det gäller antalet gjorda mål i Racings långa historia. Ohaco smällde in totalt 244 mål mellan 1912 och 1923 medan Marcovecchio gjorde 207 mål mellan 1911 och 1922.
I takt med att Elenas föräldrar gick bort tog hon själv över jobbet i tvätteriet och blev som en extra mamma för dom unga spelarna som bodde på klubbens anläggningar. Vi är nu framme vid 50/60-talet och stjärnorna hette istället ”Coco” Basile och Roberto Perfumo – två spelare som båda berättat om deras vänskap med Elena. Mellan 1925 och 1949 vann Racing inte en enda ligatitel, men på 50-talet lades grunden för det laget som på 60-talet skulle utmana Europa största jättar om att vara bäst i världen. 1967 vann Racing Copa Libertadores efter en rysarfinal mot uruguayanska Club Nacional. Efter två raka 0–0-matcher fick en tredje match avgöra på neutral mark. Väl där vann Racing efter att João Cardoso och Norberto Raffo gjort varsitt mål i den första halvleken.
Elena tillsammans med Perfumo och Maschio. Två
framtida, argentinska, landslagsmän.
Tack vare segern i Copa Libertadores kvalificerade sig föreningen till Interkontinentalcupen – det som idag är VM för klubblag – och i den finalen skulle man, över två matcher, försöka besegra det Celtic som tidigare samma år vunnit Europacupen med sitt legendariska lag - ”Lisbon Lions”. För många av spelarna var resan till Glasgow deras allra första resa till Europa. Elena som inte hade råd att betala biljetten själv såg ut att få stanna hemma. Men där och då bestämde sig spelarna i laget för att skramla ihop till hennes biljett, som ett tack för allt hon gjort för dom genom åren. En av spelarna har berättat om beslutet att köpa flygbiljetten till Elena samt hur hon reagerade.
”Vi ville ge henne något som tack för allt hon gjort för oss under alla dessa år. Jag kan fortfarande minnas hennes förvånande ansikte när vi berättade för henne att hon skulle få åka med till Glasgow och att vi skulle betala resan för henne”.
Tränaren för detta legendariska Racing-lag hette Juan José Pizzuti och han har sagt, flera gånger under sitt liv, att Elena var den ”snällaste människan som någonsin funnits”. Racing förlorade i Glasgow med 1–0 inför 83,000 åskådare på Hampden Park. Men för Elena var det ett minne för livet. I returmatchen vann Racing med 2–1, hemma i Argentina, och tvingade fram ett avgörande i Montevideo. Detta var något som retade upp Celtic ordentligt. Dels var man irriterade över att matchen spelades i Sydamerika och dels var tränaren Jock Stein förbannad över hur brutalt som Racing-spelarna spelade. Han tyckte också att publiken var extremt fientlig och sa efter finalen att han aldrig någonsin skulle ta med sig ett lag till Sydamerika igen – inte ens för alla pengar i hela världen.
Matchen i Montevideo blev som sagt en stökig sådan där Racing stod som segrare efter ett legendariskt mål av Juan Carlos Cárdenas. Totalt visades sex spelare ut (fyra för Celtic och två för Racing) och segern firades rejält hemma i Argentina. På läktaren satt Elena och grät av lycka efteråt över den prestation som hennes ”söner” presterat. Under alla dessa år såg hon sig verkligen som mamman till dessa spelare. Hon lärde känna dom, tog hand om dom och delade såväl glädje som sorg med spelarna.
”Hela mitt liv har jag spenderat tillsammans med Racing. Det har varit mycket glädje blandat med lika mycket förtvivlan och sorg. Men på något sätt kommer jag bara ihåg dom positiva händelserna”.
Segern i Montevideo gav inte bara ringar på vattnet vad det gällde framgångar för argentinska klubblags del. Det skulle också komma att bli en match som det pratades om i negativa termer under många år framöver. Celtics ordförande, Robert Kelly, kallade matchen för ”en ful och brutal match som inte innehöll någon fotboll överhuvudtaget”. Detta kan också lite härledas till rivaliteten som alltid funnits mellan argentinska klubbar och lag ifrån dom brittiska öarna. Något som även smittat av sig på landslagen där VM 1966 blev ett stökigt sådant när Argentina och England drabbade samman i åttondelsfinalen. Året efter den brutala matchen i Montevideo var det dags för ytterligare en Interkontinentalcupfinal att flippa ur. Estudiantes mötte Manchester United 1968 i en brutal match men finalen året efter, 1969, mellan samma argentinska lag och AC Milan, tog priset. Milans Pierino Prati slogs medvetslös på plan och Nestor Combin fick både sin näsa och käkben bruten av argentinarna. Detta ledde i sin tur till att flera europeiska klubbar ställde sig tveksamma till att möta sydamerikanska lag under 70-talet.
Men åter tillbaks till Elena Mattiussi som fortsatte att arbeta inom föreningen fram tills dom sista åren av hennes liv. Hon gifte sig aldrig, det behövdes inte enligt henne själv då hon redan var, som hon brukade säga, gift med Racing.
”För mig är alla ögonblick som jag fick uppleva med Racing vackra. Jag behövde aldrig gifta mig, eftersom jag redan var gift med det vackraste som fanns – Racing Club”.
Elena på Racings hemmaplan - där hon trivdes som allra bäst.
I början av augusti 1999 dog Elena ”Tita” Mattiussi, bara tre månader innan sin 80-årsdag och som en del i hyllningarna till henne valde Racing att döpa en del av sin anläggning i hennes namn. Året innan Elenas bortgång nådde Racing den absoluta botten på åratal av ekonomiska problem – klubben gick nämligen i konkurs. Efter många år av kamp har man sedan dess lyckas vinna ligan tre gånger – nu senaste i våras – och börjar närma sig glansdagarna som klubbens supportrar fortfarande minns och gläds över.
Juan Barbas, en av många spelare som var aktiv under alla dessa år som Elena var verksam i klubben, minns henne med värme och kärlek.
”När jag kom till klubben var hon den största anledningen till att jag kunde acklimatisera mig så pass fort som jag gjorde. Hon tog hand om oss alla som en mamma. Varje gång man kände sig nere kunde man gå och prata med Elena och så mådde man bättre”.
Ett helt liv gav hon för sitt lag, för sin kärlek och för sin passion. Hon lärde upp och tog hand om spelarna på samma sätt som någon skulle tagit hand om sina egna barn. En eldsjäl som jobbade i bakgrunden av succén men som var fundamental i klubbens framgångar. Osjälvisk och med en gränslös kärlek till föreningen – sådan var hon, Elena ”Tita” Mattiussi – en ängel i ljusblått och vitt.
