El Gráfico-minnen: Hur paret Perón påverkade fotbollen i Argentina
Idag tar El Gráfico-minnena oss tillbaka till Perón-eran i Argentinas historia och effekten den hade på fotbollen i landet.
När Daniel Scioli kämpade för att bli president i valet 2015 så lade han väldigt mycket fokus på att bli förknippad med fotbollen. Man brukar säga att vägen till en mans kärlek är via magen – med argentinare i allmänhet så går det att vinna val om man visar att man gillar fotboll. Nu vann inte Scioli valet, detta trots att han stolt visade upp sin egenbyggda fotbollsplan på baksidan av sitt hus och försökte till varje pris att få prata på diverse fotbollsevenemang. Anledningen till att det inte blev ett lyckat val för hans del hade främst att göra med det faktum att en av dom han kämpade emot var Mauricio Macri – flerårig president i Boca Juniors.
Men var hade Scioli fått sin idé om att det var bra att bli förknippad med fotboll och varför ville han bli fotbollens talman inom politiken? Denna fråga kan enkelt besvaras med att Sciolis största förebild var och är Juan Perón – Argentinas första sportsman (om man ska tro propagandan han själv basunerade ut) och Argentinas president under väldigt många år. Detta är berättelsen om Juan Perón som blev president för Argentina på 40-talet och tillsammans med sin andra fru Eva blev starkt förknippad med landets största sport – fotbollen.
Juan och Eva upplevde olika typer av barndomar innan dom möttes i början av 40-talet. Juan blev tidigt bortskickad till en stark katolsktroende skola för att senare slussas vidare till militärgymnasiet. Eva å sin sida växte upp i fattigdom i den lilla staden Junín utanför Buenos Aires. Hennes pappa, som bar efternamnet Duarte, hade en annan familj vid sidan om den där Eva, hennes mamma och syskon tillhörde – något som inte var helt ovanligt bland rika affärsmän på den tiden i Argentina. Det var när pappan valde att enbart försörja sin andra familj i Buenos Aires som Eva, hennes mamma och syskon föll ner i fattigdomen. När Eva var femton år så begav hon sig till Buenos Aires för att bli skådespelare. Det var här i Buenos Aires som hon träffade Juan på en välgörenhetsgala. Ganska så omgående så gifte dom sig och året efter så blev Juan vald till president i Argentina.
Utan att gå in på exakt vad Peróns politik byggde på så kan jag nämna att han var en stark motståndare till både kommunism och kapitalism. Tillsammans med Eva så kämpade han väldigt starkt för arbetarnas rätt i samhället. Eva blev synonym med många arbetarrörelser men precis lika många som älskade henne hatade henne av samma anledningar. En av dom som minns henne med värme är 88-årige Clementina Beba Gill:
”Jag såg henne i hissen inne på kongressen en gång och jag tog tag i hennes hand. Sen berättade jag att hon betydde allt för mig”.
Gill arbetade sedan för Eva i många år och minns den tiden som den bästa i hennes liv.
”Den styrka som hon genererade har funnits med mig i hela mitt liv. Hon brukade kalla oss för sina flickor”.
Men vad har då allt detta med fotboll att göra?
I början av sin tid som president så insåg Juan vikten av intresserar sig för fotboll och vilken enorm styrka där fanns att hämta i idrotten. För just runt 40- och 50-talet så var publikssiffrorna som störst i Argentina. Människor vallfärdades till fotbollsläktarna och det fanns egentligen inga andra evenemang som lockade så mycket folk till en och samma plats som en fotbollsmatch. Ganska så snabbt så började Juan att profilera sig som ”Argentinas första idrottsman” och ”Juan Perón – mannen av idrott”. Han insåg att genom fotbollen så kunde han göra reklam för sitt parti och sina åsikter i ett land som ägnade majoriteten av sin lediga tid till att debattera om vilket klubblag som var det bästa.
Under en period så ersatte han El Gráfico med Mundo Deportivo eftersom han ansåg att El Gráfico inte framhävde honom som den idrottsman han, enligt sig själv, ansåg sig vara. Mundo Deportivo blev hans egen sporttidning som gav honom en fri kanal rakt ut till den fotbollstokiga befolkningen.
Under många år så hypade Juan upp fotbollen i landet och lyckades övertyga gemeneman i Argentina om att det inte fanns något land som kunde konkurrera med dom. Men om han verkligen var så övertygad om Argentinas överlägsenhet råder det delade meningar om. Det sägs nämligen att anledningen till Argentinas frånvaro från både Copa América 1949 samt VM 1950 berodde på Juans rädsla för att bubblan kring Argentinas storhet skulle spricka vid ett nederlag. Detta uppvaknande kom istället åtta år senare i Sverige-VM där Argentina blev fullkomligt överkörda av Tjeckoslovakien på Olympia i Helsingborg med 6–1. Dom argentinska spelarna beskrevs som ”små tjocka gubbar med mustasch” som ”var mer intresserade av att slänga slängkyssar till svenskorna på läktaren än att spela fotboll”.
Men vilket lag som Perón hejade på har det länge funnits olika åsikter om och om han ens var genuint intresserad av sporten i sig. I många år så var många övertygade om att det var Racing Club i Avellaneda som var hans favoritklubb. Varför? Eftersom deras hemmaplan bär den förre presidentens namn.
Estadio Presidente Juan Domingo Perón kallas dock i folkmun för ”El Cilindro” – lite som Bocas hemmaplan Estadio Alberto J. Armando som ju kallas av supportrarna för La Bombonera. Men för att återgå till Racings hemmaplan så stämmer det att den fortfarande bär Peróns namn – dessutom så var det under hans president-era som arenan byggdes. Men även om det var Peróns regering som finansierade arenan så var det inte Perón själv som var hjärnan bakom den. Istället var det Ramón Careijo – en av Juans närmaste ministrar – som var motorn bakom projektet. Han var nämligen vid sidan om politiken en fanatisk Racing-supporter och ville inget hellre än att klubben skulle få en ny hemmaplan i slutet av 40-talet.
Just vid denna tidpunkt, slutet av 40- och början av 50-talet, så poppade ett flertal nya arenor upp i Argentina. Huracán, River Plate och Vélez Sarsfield fick också nya hemmaarenor vid denna tidpunkt – samtliga finansierade utav Juans regering.
Juan Perón hejade alltså inte på Racing – istället så kändes det mest logiska alternativet till detta Boca Juniors. Bocas supportrar hade nämligen under många år visat sitt stöd till Juan och dessutom sjungit ramsor om honom på La Bombonera. Det finns dessutom bilder på en jublande Juan precis efter att Boca Juniors tagit ledningen mot River Plate 1953 på Estadio Monumental efter ett fint mål av Rolando. Dessutom så har Antonio Cafiero, en av Juans närmaste män och sedermera Isabellas (Juans tredje fru) ekonomiminister, att Isabela ska ha berättat, kort och koncist, att Juans favoritlag var Boca Juniors.
Men varför höll Juan sitt favoritlag hemligt? En av anledningarna kan mycket väl ha varit det faktum att ifall han hade gått ut offentligt med att Boca var hans favoritlag så skulle supportrar till andra klubbar sluta att stödja honom. I Argentina är fotboll viktigare än politiska åsikter och man röstar inte gärna på en kandidat som hejar på ett lag som inte är ens eget – även om det givetvis finns undantag.
På en gräsplan en bra bit ifrån Buenos Aires storslagna arenor ligger den tillsynes ganska så anspråkslösa Estadio Eva Perón. Hemmaplanen tillhör Sarmiento och ligger i den lilla staden där majoriteten av Eva Peróns uppväxt tog plats – Junín.
Under slutet av 70-talet när militärjuntan tog över makten i Argentina så förbjöds allting som hade med Perón och hans politik att göra – det inkluderade alla platser och byggnader som bar hans namn. Därför spelade Sarmiento under många år på en hemmaplan som hette något hel annat. Evita, som hon kallades för, hade sina egna fotbollssammankomster som skapades genom Eva Peróns Välgörenhetsfond. Här kunde barn i alla åldrar få spela fotboll i ett socialt projekt där allt avgjordes i en stor turnering med en Eva Perón-parad innan. Att få barn, som hade det svårt, att spela fotboll var ett sätt att få in dom i samhället och förse dom med sjukvård samt andra privilegier som dom inte kunnat tillgodo se sig under sin uppväxt. Att vara lekfull och behålla sitt barnsliga uttrycksätt har länge ansetts vara grunden i argentinsk fotboll. Detta var en detalj som fick nytt liv i och med Evitas insats för att barn skulle få spela fotboll.
Vilket som var Evitas favoritlag är än mer osäkert än Juans. Men enligt flera källor så var hon en supporter till Banfield och ska ha varit, även när hon var svårt sjuk, desperat över att få se sitt lag vinna. Speciellt med tanke på att i slutskedet av sitt liv, svårt sjuk i cancer, så spelade Banfield en final mot Racing Club som skulle avgöra vem som blev mästare det året. Banfield förlorade finalen och även om det finns diverse konspirationsteorier kring detta resultat, som så mycket annat i Argentina, så är fakta den att Racing Club blev mästare samma år som Eva dog bara 33 år gammal.
Juans första presidentperiod varade från 1946 till 1955 innan han blev avsatt av en militärkupp som tvingade honom i exil i nästan tjugo år. Under denna period så åkte Argentina på en maffig smäll i VM 1958. Ett nederlag som framkallade en epok som inom den argentinska fotbollen kallas för ”anti-fotboll”. För när det inte längre verkade som att Argentina kunde erövra världen med sin flärdiga och charmiga fotboll man haft i sitt DNA sen Alexander Wattson Hutton viftade med en fotboll i slutet av 1800-talet så fick man byta inriktning. ”La Nuestra”-eran var över för den här gången och istället blev fotbollen mer resultatinriktad och mindre fokus lades på att det skulle vara vackert.
1973 så blev Juan Perón president igen och var det fram tills sin död ett år senare. Där och då tog hans nya fru (tredje i ordningen) Isabela över som president fram tills en ny militärkupp tog plats. Men arvet efter Juan och Evita lever kvar än idag – både inom fotbollen och politiken.
