Argentina-bloggen: Ett inhopp, en nick och ett glädjevrål
Ett inhopp, en nick, ett glädjevrål – ibland behövs det inte så mycket mer än så. För vad är väl en kväll på La Bombonera? Den kan ju vara dötrist, tråkig och alldeles underbar.
Matchen började väl ganska så väntat med mycket dueller och ett Boca som vägde sina val mellan att gå framåt och försvara sig på en våg. Palmeiras påminde en hel del om Grêmio i sitt sätt att ställa upp. Man föll ganska så djupt och försökte avvakta Bocas framfart. Och nog lyckades man också med sin taktik. Det kändes länge som en klassisk 0–0-match med två lag som i slutändan ändå var hyfsat nöjda med det.
Men det fanns en person som ville annorlunda. Darío Benedetto har ett år bakom sig som varit kantat av skador och problem. Inte sedan den 19 november ifjol hade han gjort mål innan gårdagskvällen och många hade börjat tveka på om han skulle kunna komma tillbaks till samma nivå igen. När klockan tickade upp mot den 77:e matchminuten så gjorde han sig redo för att bytas in. Barros Schelotto gav honom några sista väl valda ord innan han bytte av Wanchope Ábila som hade haft problem att ta sig igenom Palmeiras försvar. Benedetto, med sin säregna halstatuering, sprang in och gjorde det som han alltid varit bra på – nämligen att göra mål.
En fin hörna, slagen av Villa som också stod för ett fint inhopp, nådde pannan på Benedetto – ett inhopp, en nick och ett glädjevrål som hördes hela vägen till min soffa hemma i Skegrie. Benedetto vrålade ut sin glädje över en revansch som han nu tagit på alla som tvivlade. För alla timmar som han spenderat i rehabiliteringsrummet. När han sedan, bara några minuter efter 1–0-målet, vände på en femöring utanför straffområdet och smällde in 2–0 så sprang han direkt ut mot bänken för att kasta sig i famnen på lagets fysioterapeut som hjälpt honom under alla dessa månader.
”Det var helt naturligt att fira ihop med honom. Personen som har stått bredvid mig i allting under dessa månader”.
2–0 innebar också att Boca skaffade sig ett perfekt utgångsläge inför returen om en vecka i Sao Paolo och skickade en tydlig passning till hela Sydamerika. För det var ju precis som jag skrev inför säsongen – Boca kommer vinna Copa Libertadores och man kommer göra det med stil. Jag vidhåller nämligen att det ska otroligt mycket till för att något lag ska kunna rubba Barros Schelottos mannar. Jag höll, och håller fortfarande, Palmeiras som den svåraste nöten att knäcka. Den ser man ut att ha knäckt redan efter nio minuters fotboll.
**
Vad kan mer sägas om gårdagskvällen då?
Jag tycker både Zárate och Wanchope hade problem med att ta sig igenom Palmeiras försvar under framförallt den första timmen. För att inte tala om Pavón som faktiskt är en skugga av den spelare som i somras spelade VM för Argentina. Istället kom hjälpen, som nämnts ovan, från ett annat håll. Förutom Benedettos fina inhopp så tycker jag även att Villa stod för en intressant injektion till matchen. Han vågade utmana på ett helt annat sätt och skapade också hörnan som han själv slog till 1–0-målet.
Annars tycker jag att Pablo Pérez gjorde en strålande match på det centrala mittfältet. Hans många duster med Filipe Melo var både hårda och härliga att beskåda. Det kändes någonstans som ett kvitto på att Pérez är tillbaks på den nivån som han behöver vara för att Boca ska vara som bäst och med han på mittfältet så kan Nández briljera så som vi vant oss vid att han gör.
**
Till den något tråkigare matchen, sett ur argentinskt perspektiv, får vi också försöka att avhandla. Rivers förlust mot Grêmio med 1–0 på Monumental var – utan att bli lustig – monumentalt dålig. Det blev väldigt uppenbart att varken Quintero eller Martínez är i form förtillfället och då blir Rivers offensiv väldigt lidande. Båda två är navet bakom anfallarna som ska stå för kreativiteten. Sen när Nacho Scocco Borré inte känns hetare än vad man gjorde denna kväll så blir det svårt att såra ett välorganiserat Grêmio.
Man måste ge brasilianarna en eloge för den försvarsspelsinsats som man stod för även om det, som sagt, fanns en del att önska från Rivers sida. Målet kommer, lite signifikativt, efter en hörna där ingen fångar upp målskytten Michel utan han kan stå ohotat och nicka in bollen i mål. Nu väntar en vecka med många funderingar för Gallardo och i helgen ska en hemmamatch mot Aldosivi ”städas” av. I den hade jag faktiskt hoppats på att han skulle välja att spela både Quintero och Martínez så att dom får sina minuter som dom så gärna behöver. Men det ser inte ut att ske – istället lär spelare som Zuculini, De La Cruz och Nacho Fernández få chansen från start.
River måste alltså åka till Porto Alegre och vinna för att gå vidare till final. Att vända ett 1–0 underläge från hemmamötet är inte enkelt men River har faktiskt lyckats med det åtskilliga gånger under Gallardos tid som tränare. 2015 förlorade man hemma mot Cruzeiro i kvartfinalen av Copa Libertadores för att veckan efter vinna med 3–0 i Belo Horizonte. Och vem minns inte matchen mot Jorge Wilstermann, för ungeför ett år sedan, där man hämtade upp en förlust med 3–0 i det första mötet i Bolivia för att sedan vinna hemma med 8–0.
Erfarenheten att vända ett underläge finns där. Nu ska man bara lyckas ladda batterierna och utföra uppgiften så att vi alla kan få njuta av en episk final mellan Argentinas största klubbar.
