Gästkrönika: Fotboll i Costa Rica - den costaricanska framgångssagan

Gästkrönika: Fotboll i Costa Rica - den costaricanska framgångssagan

Joel Åberg har rest runt i Centralamerika och USA för att förstå fotbollens roll i samhället.

Hela världen, inte minst Sverige, hade fokuserat kamerorna och skrivit spaltmeter om det arrangemang som hölls i USA sommaren 1994. Men så fort tidernas mest besökta mästerskap var över hade den globala intressenivån för fotboll i USA sjunkit till samma låga nivå som tidigare. I skuggan av sydamerikanska och europeiska framgångar har berättelser om Nordamerikas många fotbollstokiga länder gått under radarn. Att den generella kvalitén idag inte når upp till den absoluta internationella toppnivån finns det fog för att säga. Men saker och ting håller på att förändras. Hur som helst är inte alltid det sportsliga det mest intressanta.
 
Jag heter Joel Åberg. När jag flyttade till Oregon slängdes jag in i en fotbollsvärld kantad av mexikanskt inflytande, stenhård träning samt en oväntad kärlek till europeisk fotboll. Jag såg en miljardindustri på uppgång. Sedan dess har det funnits en strävan att veta mer. Få större förståelse vad fotbollen betyder och dess roll i samhället. Inte bara i USA, utan även i delar där fotboll redan är lika etablerat som i vilket annat europeiskt eller sydamerikanskt land som helst. I början av 2016 reste jag runt på kontinenten, från Costa Rica i söder till USA i norr. På resan pratade jag med journalister, lokalbefolkning, tränare och spelare för att förstå mer.
 
Jag presenterar en artikelserie i sex delar.

Del I: Costa Rica – Bakgrunden till den costaricanska framgångssagan

*****

SAN JOSÉ. I nästan två år har folk över hela världen funderat. Fortfarande är det få som kommit på svaren. Hur kunde lilla Costa Rica briljera i 2014-års VM och skaka om fotbollsvärlden? Jag åkte till huvudstaden, San José, för att hitta hemligheterna och nycklarna bakom den costaricanska framgångssagan.
 
Efter dagar av oumbärlig hetta drar en efterlängtad regnskur in över den costaricanska östkusten. Jag anländer till Limón där en regional ungdomsfotbollsmatch tycks utspela sig, men den plötsliga nederbörden verkar inte påverka spelarnas passion och vilja att fortsätta spela. Bredvid mig på den fallfärdiga cementläktaren står José Avierio, en costarican vars gränslösa kärlek till fotbollen tagit honom hit. Plötsligt får hemmalaget straffspark och José Avierio harklar sig i vredesmod. Än idag är jag osäker om denna aktion berodde på att denna man sympatiserade med det tillresta laget eller om det var ett hån-försök mot de planskötare som verkar ha missat att vattna området runt straffpunkten. I samma sekvens som hemmalaget tar ledningen från den ocean av sand som brett ut sig runt elvameterspunkten börjar Avierio tala med mig. Han berättar att det bara är ett par år sedan den numera Premier League-etablerade Joel Campbell spelade på denna plan. ”Oavsett vad som händer i världen kommer det fortsättas spelas fotboll på denna plan och på planer runtom i Costa Rica”, tillägger han.
 
Men det är inte bara i Limón som fotbollen har en säregen position. Under de dagslånga bussresor jag genomför genom Costa Rica återkommer samma tema längs de hastighetsobegränsade motorvägarna, fotbollsplan på fotbollsplan. Väl i huvudstaden dröjer det inte länge förrän jag ser den första landslagströjan. Vart jag än går, i vilket skyltfönster jag än kollar i, finns en gemensam nämnare: fotboll. Den fotbollshysteri som råder kanske inte är märkvärdig i och med de senaste årens framgångar i regionala och globala mästerskap.
 
Överlägsen etta i ”Copa Centroamericanas” maratontabell. Fyra VM-deltaganden, fyra fler än grannländerna, Panama och Nicaragua, tillsammans mäktat med. Costa Rica har en stolt fotbollshistoria, men det var inte förrän 2014-års världsmästerskap som en stor del av dagens internationella beundrare fick upp intresset. När gruppdragningen slutförts hade Costa Rica inte bara lottats in i Grupp D med Italien, Uruguay och England, utan i ”dödens grupp”. Men det var inte Costa Ricas deltagande som var orsaken till smeknamnet. ”Italien, Uruguay och England har tillsammans sju guld, och känslan är att dessa stora nationer kommer kampas om de två förstaplatserna, där Costa Ricas medverkande handlar om att störa de andra tre”, skrev den amerikanska mediejätten ESPN. The Guardian följer samma spår och utnämner den costaricanska målvakten Keylor Navas till turneringens ”man to watch” då denna man kommer få det hektiskt i mål mot anfalluppsättningar i världsklass. Men ESPN och The Guardian var inte ensamma. Med undantag från de trettiotal costaricanska ledare och spelare som reste till Brasilien i början av juni var rösterna samstämmiga, Costa Rica skulle mycket väl kunna bli turneringens slagpåse.
När domare Djamel Haimoudi blåste av den sista gruppspelsmatchen mellan England och Costa Rica inför drygt 57 000 på Estadio Mineirao Belo Horizonte och miljontals fotbollssupportrar i tv-soffor runt om i världen var det varken Uruguay, Italien, eller England som tagit förstaplatsen i gruppen. Costa Rica hade chockerat fotbollsvärlden och kvalificerat sig som nummer ett i en grupp där Italien och England fick lämna turneringen innan den riktigt hade hettat till. När dammet lagt sig utanför Maracanã-stadion efter Tysklands finalvinst försökte varenda journalist och expert förstå sig på hur Costa Rica bara var en straffläggningsvinst mot Holland ifrån en semifinal-plats.
 
The Guardian staplade ”Five reasons ’underdogs’ Costa Rica have taken the World Cup by Storm” och hur Costa Rica åkte hem med miljontals nya beundrare.
 
En välbalanserad taktik. 2. En specialist i Christian Bolanos på fasta situationer. 3. Joel Campbell. 4. Målvaktsposten. 5. Möjligheten att slå ur underläge. 
Men trots att landet enbart har 4.5 miljoner invånare och gränsar till länder som aldrig kvalificerat sig för ett världsmästerskap är framgången ingen tillfällighet. Att ett litet land som Costa Rica fått fram etablerade världsstjärnor är imponerande. Men det är varken århundradets costaricanska generation som idag spelar fotboll, likaså råkade inte förbundskapten, Jorge Luis Pinto, välja en taktik som gav resultat. Bakom denna framgång finns en historia av fotbollskultur, satsningar, och kunskap.
 
Men för att förstå hur det kommer sig att just Costa Rica har en stolt fotbollshistoria, en ljus framtid och idag fotbollsexporter i mer eller mindre varenda stor fotbollsliga krävs en djupare analys än den The Guardian presenterade. Jag pratar med Costa Rica-födda, numera Uppsala-bosatta, Daniel Rosales och läser intervjuer med den norske fotbollsscouten Tor-Kristian Karlsen, den man som tog Celso Borges till Norden, om fotbollen i Costa Rica.
 
Den bild jag fått av Costa Rica överensstämmer med det Daniel Rosales berättar. ”Jag tycker också att Costa Rica är mer fotbollstokigt än våra grannländer där bland annat baseboll är populärt. Vi har mycket hjärta och passion för fotboll.” På sättet Rosales beskriver sin relation till fotbollen kan jag relativt lätt dra slutsatsen att han inte sticker ut ur mängden. ”I Costa Rica är fotboll mer än bara en sport. Fotboll är nästan som en religion för oss. Mina starkaste barndomsminnen är från när familjen samlades i byn för att titta och spela fotboll. Många jobbar sex dagar i veckan och på söndagar är man ledig. Ofta tittar man då på fotboll och slappnar av från alla måsten”. Tor-Kristian Karlsen är inne på samma fotbollstokiga spår som Rosales och berättar att i varje costaricansk by finns alltid tre föremål: en skola, en kyrka, och en fotbollsplan.
 
Men denna fotbollskultur är inget nytt påhitt. Saker och ting tog fart redan när folkhjälten och costaricanen, Alejandro Morera Soto, spelade fotboll i Barcelona i början av 1930-talet. ”Genom att flera spelare lyckats internationellt tidigare (Wanchope, Morera Soto) har detta gjort att de nationella klubblagen har satsat mycket på långsiktiga projekt som riktats mot ungdomar.” För precis som Rosales berättar är det inte svårt att förstå det faktum att när costaricanska föreningar ser att den ansträngning som läggs ner ger resultat fortsätter de, mer motiverade än någonsin. ”Även tack vare att vi ofta har klassificerat till olika mästerskap har spelarna fått erfarenhet som de har sedan kunnat dela med sig av till yngre förmågor.”
 
Daniel Rosales tillägger att Costa Rica, kanske framförallt under de senaste åren, haft en stor export av fotbollsspelare. ”Vi har en stor marknad för fotbollsspelare (tror Costa Rica är ett av de länder som säljer mest spelare). Detta gör att de som tar sig till Europa lär sig en modern fotboll och detta bidrar förhoppningsvis till fortsatta framgångar.”
 
Både Daniel Rosales och Tor-Kristian Karlsen trycker på Costa Ricas politiska stabilitet och ekonomiska utveckling som två faktorer bakom fotbollens framsteg. ”Att Costa Rica är det politiskt mest stabila och moderna landet i regionen har uppmuntrat investeringar som utvecklat den inhemska ligan, som är det absolut bäst fungerande i Centralamerika”, berättar Tor-Kristian Karlsen. Och när andra länder ser hur talangfull och fungerande den inhemska fotbollen i Costa Rica är får det positiva effekter. ”Tack vare fotbollen har Costa Rica skapat sig ett namn i världen. När jag säger att jag är från Costa Rica vet många vart det ligger tack vare fotbollen… Detta har gjort att andra länder fått upp ögonen för fotbollen i Costa Rica och investerat i denna, både socialt och ekonomiskt”, berättar Rosales. Dessa investeringar har varit A och O för att kunna rusta upp fotbollsplaner och utveckla kurser för tränare.
 
Matchen i Limón har precis avslutats. Skyfallet varade bara en liten stund och sandöknen vid hemmalagets straffområde verkar breda ut sig än mer. Hettan är tillbaka och jag hinkar i mig en tredje Evian-flaska. Jose Avierio tänder en cigarett och en ny match sparkas igång. I Costa Rica är allt som vanligt. I samma ögonblick plingar min mobil till. Daniel Rosales skriver att han är övertygad om att Costa Rica kommer fortsätta prestera bra och kvalificera sig för stora mästerskap. Det är en lågoddsare. Att Sverige kvalificerar sig för nästkommande VM är en större chansning. Vi får hoppas att han får igenom sin dröm om ett svenskt deltagande, även om jag nog inte är ensam att hoppas att hans vision om att Sverige och Costa Rica lottas mot varandra inte slår in.
 

Joel Åberg2016-07-11 19:30:00

Fler artiklar om USA