Freddy Adu - en blomma som aldrig slog ut

Den 2:e Juni, 1989 i staden Tema, Ghana föddes en pojke vid namn Fredua Koanteng. Denna lille pojke skulle senare komma att bli ett fenomen som sällan tidigare skådats. Han skulle bli soccer's "the one" i USA, skriva avtal med Nike innan hans proffsdebut, det skulle att avböjas kontrakt från Manchester United, Inter och Juventus på miljonbelopp innan han var fyllda elva år, en storstjärna innan han fyllt femton, bara för att sedan, likt en stjärna, implodera, nedtyngd av de hysteriska förväntningarna på honom. Detta är en berättelse om, enligt mig själv, ett av de mest fascinerande livsödena i modern fotbollshistoria.

 

Freddy Adu föddes och bodde i den ghanesiska staden Tema med sin familj fram tills det att han var 8 år gammal. Vid denna tidpunkt så vann hans mamma på ett så kallat "green card lottery" där amerikanska staten lottar ut uppehållstillstånd till icke-amerikaner. Så vid åtta års ålder så anlände Freddy med familj till Rockville, Maryland. Freddys fotbollsintresse hade dock redan startat i Tema där han sparkade på, för att uttrycka sig milt, undermåliga bollar på undermåliga "fotbollsplaner" i form av gatuhörn med pojkar som var upp till tre gånger hans egen ålder. Ville man inte få ont där, ja då lär du dig att dribbla. Den läxan lärde han sig, och han lärde sig väl.

 

3:e April, 2004. En fjortonårig Adu som dittils har dominerat ungdomsligor och pojklandslag, gör som yngste professionella idrottsman sedan 1887 i USA, debut för sin dåvarande klubb D.C United. Under hans två första säsonger i MLS så blev han en startspelare för D.C och blev uttagen i all star team säsongen 05/06. Det var runt denna tid som mitt eget intresse för Freddy Adu började ta vid. Efter att ha läst om hans namn från olika medier och sett på youtubeklipp (vad annars) på detta underbarn så var jag fast. Det som tog honom över gränsen till den stora kategorin "spelare jag gillar utan mycket information om" var som många gånger förr, och förmodligen också fortsättningsvis, Football Manager. En trettonårig Freddy Adu på free transfer kunde skjuta hem många titlar för klubbar som till exempel Toulouse. 

 

Efter sin tid i D.C United så bytte Freddy till Real Salt Lake av för mig okänd anledning. Han spelade en säsong där med blandad framgång innan det var dags. Det var dags för smaken av Europa. Jag kan inte säga att jag har följt Adu's karriär med förstoringsglas så jag ansåg det var lite av en darkhorse att gå till Benfica. De har förvisso en plantskola av rang och en stark vinnarhistoria men det kändes på något sätt, utan att vara respektlös, lite litet. Det kom att visa sig motsatsen. 

 

Efter endast elva stycken matcher hos Lissabonklubben så bestämdes det att Adu skulle utvecklas genom mer speltid hos ett annat lag. Helt logiskt. Flyttlastet bar nu av till furstendömet Monaco och spel i franska Ligue 1. Monacos nye president vid denna tidpunkt var en fransk-amerikan vid namn Jerome de Bontin som ville ha in amerikaner i laget. Vad blir då bättre än den mest hypade amerikanske fotbollsspelaren nånsin? Men det blev en flopp. Freddy fick endast starta en match med ”Les Rouge et Blanc” samt åtta stycken inhopp. Presidenten hade detta att säga om Freddys tid i Monaco; 

 

– Everybody had the same analysis. He had incredible talent, yet he was lacking standard tactical knowledge that most players his age had. It was tied to the fact that he became professional at 14 and in some ways stopped learning at 15.

* * * * 
 

Efter Monaco så blev det ännu sämre rankade klubbar som fick ingå i Freddy Adus nya CV. Jag började återigen följa upp vad som hade hänt med Adu efter något års försummande. Jag ”hittade” honom av en slump när jag spelade FIFA mot en kompis och blev tillslumpad Belenenses. Där var han, han som en gång i tiden ansågs vara världens mest lovande spelare, nu spelade han trequartista för mig på FIFA med ett blått bottenlag från Lissabon. Så alltså först på tur stod ett lån till en annan portugisisk klubb, Belenenses. Det blev endast tre matcher för Adu i Anders Anderssons gamla klubb innan en nytillsatt tränare vid namn Toni inte ansåg sig behöva Freddy Adu i truppen hos Lissabon-laget som har slutat på en 15:e plats fyra gånger på de senaste sju säsongerna i högsta ligan. Jag hoppas förresten att ni redan förstod att unge herr Adu avgjorde matchen på FIFA.

 

Kort efter den sejouren så bar det av till Grekland och spel i klubben Aris Thessaloniki. Tillsammans med Fulhams amerikanske anfallare Eddie Johnson så skulle Freddy Adu hjälpa Aris att slå sig in mellan de stora klubbarna PAO, Olympiakos och AEK. Detta skulle han inte komma att hinna med då det återigen blev sparsamt med speltid. Han fick snällt sitta på bänken och lånetiden hann inte ens gå ut innan Aris skickade hem Freddy efter blott nio matchers spel. Så har det sett ut. Han hämtas in med hopp och tro om frälsning av klubben och kastas bort som en leksak som inte alls kunde göra alla de där häftiga sakerna som man har sett på reklamen. 

 

Även hans före detta tränare i Aris, den argentinska tränaren Hector Cúper och den grekiska publiken delade de Bontíns syn om Adu's bristande taktiska kunskaper och den ibland bortfallande defensiva delen i hans spel. Faktum kanske är så enkelt att Adu har det där extra, men han har inte det grundläggande. Han kunde glänsa med en boll och dominera i de lägre åldrarna där taktik inte alls spelar lika stor roll som teknik och fysik.

 

Freddys framtid ser idag minst sagt oviss ut. Han har varit och provtränat med det schweisiska mittenlaget FC Sion men lyckades tydligen inte imponera tillräckligt mycket då han inte ens blev erbjuden något avtal. Sen gick skutan mot Danmark och provspel för ett annat mittenlag, FC Randers, som på "notable players" hos Wikipedia har listat Tobias Grahn. Ville bara slänga ut det. Även där blev det ett tack men nej tack och Freddy har, vad jag vet, ännu inte hittat någon ny klubbaddress. Det har pratats om en flytt hem till USA och LA Galaxy, jag har för mig att de har värvat någon ganska hypad spelare förut. Men jag kan missta mig.

 

Hur det än blir ska det bli väldigt intressant att följa. Det här är ett fotbollsöde värt att följa och jag har själv dividerat lite utifrån vad jag har sett och läst i varför det kan ha hänt. 

* * * * 

 

USA är ett land som behöver ett ansikte utåt för att fånga sin publik. Detta skulle bli det ansiktet. Att vara en av det moderna USA:s "One of the One's" så som Lebron James och Sidney Crosby är att lägga ett fruktansvärt tungt lass att dra för ett par fjortonåriga axlar inom en sport som inte har slagit igenom. Såhär i efterhand kan vi till och med konstatera att inte ens David Beckham klarade av att axla manteln som den frälsare som skulle konvertera "the non beleviers" till inbitna soccerfans. Beckham hände efter Adu. Innan Adu hade vi Pelé. Pelé som hämtades in efter pension till New York Cosmos och skulle hjälpa till att göra fotboll stort i USA. Han förbättrade intresset hos fotbollen men det nådde inte så högt som man hade hoppats.Innan Adu hade vi även fotbolls VM 94. 

Så kan då inte världens mest uppmärksammade fotbollsspelare (Beckham), världens bäste genom tiderna (Pelé, enligt vissa) och den största fotbollsshowen på planeten (VM) klara av att pressa "Soccer" över intressegränsen, så ska man då verkligen förvänta sig att ett fjortonårigt superlöfte ska klara det? Nej, jag vet inte vad USA behöver för att förstå att fotboll är guds gåva till mänskligheten, men det räcker uppenbarligen inte ens med att skapa någon slags intensivt, påtvingat intresse genom att genomföra reklamkampanj efter reklamkampanj på ett ansikte, en stjärna som ska få folk att lyssna á la "the american way."

 

Han kom lite till fel land, om man kan säga så, för att få odlas mer i fred. Det kommer givetvis alltid att finnas en hype hos unga spelare vart man än vänder. Hur många "nya Maradonas" har vi inte hört talas om? Det finns Aimar, D'Alessandro, Saviola, Marinelli (!), Zarate, Gallardo, Ortega m.fl. Där kan det produceras superspelare, och Marinelli, på löpande band som ändå inte når ända fram. Men det gör inte så mycket för det står alltid en ny grabb i skuggorna för att fylla den luckan av hopp som är formad genom årtionden av fotbollshistoria.I USA finns inte samma fotbollshistoria, därför måste den bli framkonstlad.

 

Det är egentligen sjukt att prata om en 21 åring som någon slags slutkörd fördetting.Men troligen så kommer han aldrig att leva upp till den där superstjärnan som media och vi fans försökte måla upp honom till. Jag ser det dock inte bara som något ledsamt att Freddy Adus karriär tog denna väg. Idrotten behöver sina löften som aldrig blommade, bland annat för att vi verkligen ska förstå hur stort det är när det verkligen händer (Messi till exempel). Vi behöver våra gamla rävar inom fotbollen, vi behöver de som hoppade men inte nådde,  vi behöver våra Tony Flygare, vi behöver våra Jonny Rödlunds och Carlos Marinellis. Jag behöver dem.  

 

Skulle det dock mot alla odds bli så att han kommer att lyckas, så skulle jag säkert vara en av de första att vända kappan efter vinden och hylla honom, men just den här gången överträffar verkligheten inte fantasin. Inte just den här gången.