Gästkrönika: En oväntad fanclub
Varje vecka samlas ett kompisgäng framför en TV-skärm i Malmö för att tillsammans skrika fram ett halvdåligt fotbollslag som få har hört talas om.
För ett år sedan kände de knappt själva till laget som nu har blivit den självklara mittpunkten i deras umgänge. Jag åkte till Skåne för att titta på en match med gänget och fick på nära håll uppleva hur elva risiga fotbollsspelare på andra sidan jordklotet kan föra ett kompisgäng i Malmö närmare varandra.
Det är fredagkväll och jag befinner mig i en lägenhet i centrala Malmö tillsammans med ett tiotal andra personer. På TV:n visas en fotbollsmatch och vi trycker ihop oss framför den lilla skärmen. Jag har bett om att fått låna en fotbollströja i en illa dold förhoppning om att smälta in i gänget. Stämningen är minst sagt nervös. Det kvids av ångest när motståndarlaget anfaller. Det här är inget ovanligt. Jag har också jämrat mig framför olika TV-skärmar med mina kompisar när vi har samlats för att titta på vårt favoritlag, AIK.
Men gänget i lägenheten i Malmö samlas inte för att titta på det lokala laget MFF, utan matchen spelas på en plan 800 mil bort. Inte heller detta är egentligen något konstigt. Varje vecka tittar hundratusentals svenskar på internationell klubblagsfotboll. Det finns fler svenska supportermedlemmar i engelska Arsenal FC än vad det finns i IFK Göteborg. Men det är inte kring Arsenal FC (eller för den delen någon annan klubb från någon av de större fotbollsligorna runt om i världen) vi har samlats. Och nu, nu börjar det ändå bli lite märkligt.
Jag tittar ner på min fotbollströja och erkänner motvilligt för mig själv att jag inte känner igen den. Och då anser jag mig ändå vara en fotbollsnörd av rang som har stenkoll på fotbollströjor, och, som när jag får chansen, (osympatiskt nog) gärna skryter om mina
kunskaper i ämnet. Men här är jag besegrad. En märklig känsla. Jag tittar upp på skärmen och inser att det finns en annan betydligt märkligare sak med den här sammankomsten.
Matchen vi tittar på är egentligen sedan flera timmar tillbaka färdigspelad.
Korsbandsskador gav tid för eftertanke
Många barn gillar fotboll. Några till och med älskar fotboll. Men Victor Öbergs fotbollsintresse var på en helt annan nivå. Inte nog med han såg samtliga matcher i EM 2008, han såg samtliga matcher två gånger. Men hans egen fotbollskarriär grusades av, inte bara en, utan två korsbandsskador.
– I början var det såklart skitjobbigt, säger Victor. Jag ville bara ut och spela igen.
Men tiden utanför planen gav mig också tid att tänka. Vad gjorde jag egentligen med mitt liv?
Åren gick. Fotbollen hade nu fått en betydligt mindre roll i hans liv. Från att ha tittat på ”sjukt många” matcher, tittade nu Victor knappt på någon fotboll alls. Istället umgicks han mycket med sina vänner. Han arbetade i Halmstad men bodde i Malmö. Han spenderade därför många timmar på tåget och tågresorna gav honom, precis som korsbandsskadorna hade gjort några år tidigare, tid för eftertanke.
– Jag insåg att jag och mina vänner främst träffades i olika festsammanhang, som på
förfester eller ute på krogen, säger Victor.
Victor tyckte visserligen att detta var trevligt, men han skulle gärna träffa sina vänner i andra sammanhang också. När han under en av dessa många tågresor som vanligt blickade ut genom fönstret fick han plötsligt en idé: Kunde inte han och hans kompisar börja heja på ett gemensamt fotbollslag?
– Jag hade inte tittat på fotboll på ett tag, men jag hade såklart inte glömt bort att fotboll i grunden var något roligt, säger Victor.
Han pratade med sina vänner, och även om de flesta av dem inte var särskilt fotbollsintresserade, tyckte ändå alla att det lät som en spännande idé.
Nu återstod bara frågan vilket lag de skulle välja att heja på. MFF gick tidigt bort. Det gjorde även större internationella klubbar.
– Vi ville inte välja ett för bra lag för då skulle kvalitén på fotbollen hamna i centrum istället för samhörigheten.
Istället riktades Victors blick snabbt mot den amerikanska ligan MLS.
– Alla skiter i MLS, vilket gör att man kan fokusera på subkulturen istället.
Victor satte ihop en powerpointpresentation där han gick igenom samtliga lag i ligan och bedömde dem utifrån vissa urvalskriterier (med allt från ”det får inte vara en storfavorit men laget ska ändå ha en rimlig chans att vinna mästerskapet” till ”snygga tröjor” och ”klubben bör ha schyssta ställningstaganden”).
HBQT-vänlig klack och snygga tröjor i USA:s hipstermecka
Och här sitter vi nu tillsammans, ett drygt halvår senare, Victor, hans vänner och jag, iförda gröna Portland Timbers-tröjor.
– Timbers stack tidigt ut, säger Victor. De har en öppet antirastisk och HBQT-vänlig klack.
Timbers har snygga tröjor och en unik maskot. Staden Portland sägs dessutom vara USA:s absoluta hipstermecka.
*** *** ***
Portland Timbers
GRUNDADES: 2009
MERITER: Vann MLS Cup 2015
ARENA: Providence Park, kapacitet: 21 444
PUBLIKSNITT: 21 444 (har sålt ut varenda hemmamatch sedan klubben gick med i MLS 2011)
MASKOT: Timber Joey (har en motorsåg och han firar varje mål genom att såga av en skiva timmer)
STJÄRNSPELARE: Diego Váleri (har under sin femåriga sejour i klubben hunnit med att göra 77 mål och 60 assist)
SVENSKKOPPLING: Samuel Armenteros är utlånad till Timbers från italienska Benevento (8 mål på
28 matcher)
*** *** ***
Gänget samlas en till två gånger i veckan för att titta på Timbers matcher. Men de träffas inte enbart för att se på 90 minuters fotboll, utan ofta förvandlas matchkvällarna till helkvällar fyllda med mat och olika aktiviteter (för några veckor sedan tävlades det i ett Halloween-quiz och åts glass i Portland Timbers färger).
Eftersom Timbers spelar mitt i natten svensk tid, ser gänget alltid matcherna i efterhand. Ibland råkar någon få reda på resultatet i förväg och då undviker den personen att dyka upp för att inte av misstag avslöja resultatet för resten av gänget. Men för det mesta är alla på plats. Det är inte särskilt många som är intresserade av Timbers i Europa och därför är spoilerrisken relativt liten.
Ett teknikhaveri gör att vi tvingas se matchens tio första minuter på Tobias laptop.
Matchen som nu rullar på skärmen är derbyt mot Seattle Sounders. Stämningen i lägenheten är hög. Däremot finns det inga matchkommentatorer (man får välja mellan att se matchen helt utan kommentatorer eller att se den med kommentatorer men med den ”bonusen” att man får reklam mitt i matchen). Det är slutspelsmatch och extremt mycket står på spel. Det är dock svårt att tro när man tittar på matchen, märkliga beslut och felpassningar avlöser varandra i en sorlig röra.
Kvalitén på supporterskapet är större än spelkvalitén och malmögänget lever sig verkligen in i matchen med hjärtat bultande utanpå den gröna tröjan. Dessutom ger det låga speltempot dem tillfälle att uppdatera sig om varandras liv. Någon har skrivit en tenta. En annan har varit på jobbresa i Trollhättan.
”Den sämsta prestationen jag har sett”
Första halvlek är en dyster tillställning. Seattle dominerar helt och det är ett mirakel att det
fortfarande står 0-0 i paus. Victor tar sig för pannan.
– Det här är den sämsta prestationen jag har sett, säger Victor.
Tobias Rondin lutar sig tillbaka i soffan och tar en klunk av sitt äppelvin. Han lärde känna Victor i Halmstad.
– Ja, fast vi har sett en hel del dåliga prestationer under säsongen, invänder Tobias.
– Jo, det är i och för sig sant, suckar Victor.
Tobias och Victor diskuterar dagens startelva: ”Är Guzmán fortfarande skadad?”
Det är uppenbart att de verkligen bryr sig om klubben och att de besitter stor kunskap om obskyra och halvdåliga MLS-spelare som jag själv aldrig har hört talas om. Seattle gör tidigt i den andra halvleken 1-0 efter en nästintill komisk målvaktstavla av Timbers målvakt Jeff Attinella.
– Varför ska Timbers göra det så fruktansvärt svårt för oss att heja på dem? frågar någon i gänget dystert.
Timbers fortsätter att vara rakt igenom genomusla men lyckas ändå på något otroligt sätt kvittera i den 78:e minuten. Victor skriker rakt ut av glädje. Game on. Och nu händer något. Det är som att samtliga spelare plötsligt har dopat sig. Speltempot höjs något enormt och den hittills så chansfattiga matchen förvandlas till en enda lång chanskavalkad. Det blir förlängning och där gör båda lagen mål. Det är omöjligt att inte ryckas med av stämningen. Till och med jag börjar ångestsvettas när Seattles peruanske anfallare Raúl Ruidíaz är centimeter ifrån att avgöra matchen på övertid.
– MLS visar upp sig från sin sämsta och bästa sida på samma gång. Det är katastrofspel i 80 minuter och sen blir det världens drama, konstaterar Tobias.
Matchen går till straffar. Victor klarar inte längre av att sitta still.
– Jag mår fysiskt dåligt av att titta på den här skiten, säger han och ställer sig upp.
Men när Victor några minuter senare, efter att Timbers anfallare Dairon Asprilla har stänkt in den avgörande straffen, omfamnas av sina vänner ser han ut att vara världens lyckligaste människa.
Timbers vann slaget om Kaskadien. Nu väntar Sporting Kansas City i divisionsfinalen
