Inför MLS-finalen 2016

Johan Dykhoff blickar framåt mot 2016 års MLS-final, som spelas natten mot söndag svensk tid mellan Toronto FC och Seattle Sounders FC.

Natten mot söndag (svensk tid) är det dags för 2016 års MLS-final. Den aviserade avsparkstiden är 02:00, vilket sannolikt innebär att domaren Alan Kelly kommer blåsa igång matchen runt tjugo över två. Matchen spelas på BMO Field i Toronto och ifall man har missat det är det Toronto FC och Seattle Sounders FC som gör upp om bucklan. Anledningen till att Toronto får spela finalen på sin hemmaplan är att de är det högst seedade finallaget, med vilket menas att de är det finallag som tog flest poäng i grundserien.

Båda dessa lag är i MLS-final för första gången och har tidigare huvudsakligen ett antal cupsegrar att se tillbaka på. Toronto vann kanadensiska cupen 2009, 2010, 2011, 2012 och i år medan Seattle vann US Open Cup 2009, 2010, 2011 och 2014. 2014 vann Seattle även grundserien i MLS. Oavsett vem som vinner den här finalen blir det alltså MLS-titel nummer ett för vinnaren. Det innebär att det för andra året i rad blir en ny MLS-vinnare, eftersom Portland Timbers kämpade hem titeln förra året. Det lag som vinner den här finalen blir klubb nummer elva att ta hem en MLS-titel.

Toronto FC tog sig till slutspel för första gången någonsin förra året men fick då se sig utslagna direkt i play off-matchen mot Montreal Impact. Seattle har gått till slutspel varje säsong i MLS men har som längst kommit till semifinal, vilket de gjorde 2014 och 2012. I år såg de länge ut att missa slutspelet i MLS för första gången, men tack vare en riktigt bra andra halva av säsongen klättrade de sig upp över strecket. Mer om detta senare.

Nu är det dags att gå igenom de båda finallagen och deras förutsättningar inför matchen.

Toronto FC

Toronto har, som jag var inne på tidigare, varit något av ett loserlag i MLS under lång tid. De kom in i MLS till säsongen 2007 och missade slutspel under sina åtta första säsonger. Flera säsonger har dessutom varit riktiga bottennapp, såsom säsongen 2012 då de kom sist i ligan med sju poängs marginal och bara vann fem av 34 grundseriematcher.

Inför säsongen 2014 gjordes en ambitionshöjning modell större och inte mindre än tre Designated Players hämtades in på ett bräde, detta i form av anfallarna Gilberto och Jermain Defoe samt den amerikanske landslagsinnermittfältaren Michael Bradley. Dessa skrytvärvningar till trots missade Toronto slutspel och både Defoe och Gilberto lämnade klubben efter bara en säsong. Inför säsongen 2015 utsågs den amerikanske före detta landslagsbacken Greg Vanney till ny tränare och efter att Defoe och Gilberto lämnat hämtades två nya Designated Players in i deras ställe, detta i form av Sebastian Giovinco och Jozy Altidore. Giovinco skulle enligt den ursprungliga uppgörelsen med Juventus egentligen ha anslutit först under sommaren men Toronto förhandlade sen till sig att han skulle bli Torontospelare redan från årsskiftet 14/15. Det gjorde Toronto förbannat rätt i för Giovinco gjorde en helt makalös första säsong i MLS, där han vann både skytte- och assistligan och därmed givetvis också promenerade hem MVP-omröstningen. För Toronto som lag tog det dock som sagt slut redan i play off-matchen i slutspelet och då som så många gånger tidigare under säsongen var det defensiven som det föll på. I grundserien var Toronto sämst tillsammans med New York City FC och Chicago Fire vad gäller antal insläppta mål och i play off-matchen mot Montreal låg de under med 0-3 i halvtid, ett resultat som Montreal sedan bevakade matchen ut.

Inför årets säsong fanns det inte löneutrymme att göra några spektakulära värvningar av typen Giovinco eller Michael Bradley och istället satsade Greg Vanney och den numera hyllade General Managern Tim Bezbatchenko på att plocka in rutinerade MLS-spelare på positioner där laget behövde stabilitet. Mittbacken Drew Moor plockades på fri transfer från Colorado Rapids och från samma lag hämtades målvakten Clint Irwin, som blev överflödig när värvningen av Tim Howard var på väg att gå i lås. Högerbacken Steven Beitashour tradade man till sig billigt från Vancouver Whitecaps FC och innermittfältskämpen Will Johnson hämtade man in från Portland Timbers. I MLS SuperDraft plockade man även den spännande japanske mittfältaren Tsubasa Endoh. De nämnda värvningarna har fallit mycket väl ut. Förutom en lite skakig start, med bara en seger på de första fem matcherna, och en mindre bra avslutning av grundserien där de bara vann en av sex matcher och det hemma mot ligajumbon Chicago Fire har Toronto givit ett för dem ovanligt stabilt intryck. Den ihåliga defensiven har rättats till och i år var de bäst i Eastern Conference och delad tvåa i ligan sett till antal insläppta mål i grundserien. Att sedan ha en offensiv gigant som Sebastian Giovinco, som om det inte hade varit för en lårskada som höll honom borta från fem grundseriematcher, hade gjort ännu fler poäng än sina sjutton mål och femton assists på 28 matcher. Under sommaren hade han också en, med hans mått mätt, evighetslång måltorka där han gick åtta raka ligamatcher utan att göra mål. Nu i slutspelet har han dock gjort rätt anständiga fyra mål och lika många assists på fem matcher.

Toronto slutade på tredje plats i Eastern Conference med 53 inspelade poäng på 34 matcher och målskillnaden 51-39. Slutspelet inleddes för Torontos del med en ganska klar 3-1-seger hemma mot Philadelphia Union i play off-rundan. Därefter väntade New York City FC och där blev det seger med hela 7-0 totalt. Hemma på BMO Field vann Toronto med 2-0 och sen krossade de det blåtröjade New York-laget med 5-0 på Yankee Stadium. Semifinalen mot Montreal Impact blev en dramatisk historia. Det första mötet, som var på bortaplan, höll på att gå fullständigt åt skogen. Ambroise Oyongo pangade in 3-0 till Montreal i 53:e minuten men Toronto reste sig sen och kom nästan ikapp. Tack vare mål av Jozy Altidore och Michael Bradley vann Montreal bara med 3-2 och därmed var dubbelmötet en öppen historia inför returen på BMO Field. Även där blev slutresultatet 3-2 och i förlängningen drog Toronto det längsta strået efter mål av inhopparna Benoît Cheyrou och Tosaint Ricketts. Totalt med det alltså smått sjuka 7-5 till Toronto i det här dubbelmötet och de säkrade därmed Eastern Conference-titeln och avancemang till MLS-final.

Seattle Sounders FC

Seattle är ju det stora publiklaget i MLS, med ett publiksnitt i år på 42,636. Närmast skuggande är Orlando med lite drygt 31,000 i publiksnitt, så Seattle är verkligen i särklass (samtidigt som många av de andra MLS-lagens arenor inte tar in ens närapå så många åskådare som Seattle snittar). Seattle kom in i MLS säsongen 2009 och har verkligen varit en lyckad expansion för MLS. Laget har utöver sitt stora publikintresse tagit sig till slutspel varje år och de senaste åren har man även börjat värva dyrt och namnstarkt, vilket uppskattas från ligahåll.

Inför årets säsong drabbades Seattle av kanske hela MLS:s tyngsta spelartapp när Obafemi Martins efter tre fenomenala säsonger i Seattle drog vidare för spel i Kina och säkerligen ännu fler nollor på lönespecifikationen. I Martins frånvaro såg också den fina sviten med slutspelskvalifikationer ut att ta slut. På de första tjugo grundseriematcherna förlorade Seattle tolv och i MLS:s officiella hemsidas Power Rankings var Seattle rankade sist i ligan efter omgång 20. Då valde man från klubbledningshåll att sparka tränaren Sigi Schmid, som hade suttit på sin post sedan MLS-inträdet 2009, och som ersättare lyftes den assisterande tränaren Brian Schmetzer upp. Samtidigt som Schmid fick gå hämtades även uruguayanerna Álvaro Fernández och Nicolás Lodeiro in. Fernández spelade i Seattle mellan sommaren 2010 och sommaren 2012 och återvände efter att ha studsat runt i bl.a. Chicago Fire, Al Rayyan i qatariska ligan och argentinska Gimnasia. Lodeiro är en före detta supertalang som spelade med självaste Luis Suárez i Ajax när det begav sig men vars karriär inte har nått riktigt samma höjder. Han kom till Seattle från Boca Juniors, där han hade den före detta Columbus Crew-stjärnan Guillermo Barros Schelotto som tränare (som Sigi Schmid i sin tur hade tränat i Columbus), och hade ryktats vara på väg till Seattle ända sedan vintern. Ett par dagar efter att Schmid fått sparken bekräftades värvningen av Lodeiro, som omedelbart gavs tröjnummer 10.

Med Lodeiro i truppen och en ny röst vid taktiktavlan i form av Brian Schmetzer inleddes Seattles färd uppåt i tabellen. Mellan 7 augusti och 3 oktober vann Seattle sju av tio matcher och Lodeiro imponerade stort. Till slut stannade han på fyra mål och åtta assists på 13 grundseriematcher. I ett avsnitt i MLS:s officiella podcast ExtraTime Radio nu i veckan sa Sigi Schmid att om priset som MLS:s mest värdefulla spelare hade givits till den spelare som i ordets rätta bemärkelse är viktigast hade Lodeiro fått det. Att han bara spelade en halv säsong diskvalificerade honom dock i praktiken från den utmärkelsen, men han fick åtminstone priset som MLS:s ”Newcomer of the Year”.

Seattle slutade till slut fyra i Western Conference med 48 inspelade poäng på 34 matcher och målskillnaden 44-43. Slutspelet inleddes med en play off-match hemma mot Real Salt Lake. Efter mål av floppvärvningen Nelson Valdez i 88:e minuten vann Seattle och avancerade till kvartsfinal och där väntade grundseriemästarna FC Dallas. På hemmaplan vann man med 3-0 tack vare en fantastisk åttaminutersperiod i början av andra halvlek då samtliga mål kom. Returen slutade 2-1 till Dallas och Seattle avancerade således med totalt 4-2. Semifinalen mot överraskningslaget Colorado vann Seattle med totalt 3-1 totalt efter 2-1 hemma på CenturyLink Field och 1-0 på bortaplan. Seattle blev därmed det enda laget som lyckades bortabesegra Colorado den här säsongen.

Hur kommer lagen spela?

Toronto spelar numera med en form av 5-3-2- eller 3-5-2-uppställning, beroende på vad man vill kalla kantspelarna Steven Beitashour och Justin Morrow. Helt klart är i alla fall att Clint Irwin kommer starta i mål och som mittbackar framför honom kommer vi få se Eriq Zavaleta, Drew Moor och Nick Hagglund. Steven Beitashour tar hand om högerkanten och Justin Morrow om vänsterkanten och centralt på mittfältet lär vi få se Armando Cooper, Michael Bradley och Jonathan Osorio eller Will Johnson. På topp lär Jozy Altidore och Sebastian Giovinco starta.

För Seattle kommer Stefan Frei starta i mål och framför honom en backlinje från höger med Tyrone Mears, bjässarna Román Torres och Chad Marshall och till vänster Joevin Jones. Som defensiva mittfältare lär vi få se Osvaldo Alonso och Cristian Roldan och framför dem tre offensiva mittfältare i form av årets ”Rookie of the Year” i MLS Jordan Morris, Nicolás Lodeiro och Andreas Ivanschitz. Ett alternativ är också Erik Friberg centralt och Lodeiro ute till vänster och då får Ivanschitz inleda på bänken. Enligt den Seattlebaserade journalisten Matt Pentz, som jag för övrigt har intervjuat en gång, är Brad Evans, Osvaldo Alonso och Erik Friberg alla småskadade och inte helt hundra på spel i finalen, så det är värt att hålla ett öga på. På topp får Nelson Valdez tack vare fin form i slutspelet starta. Men Clint Dempsey då, kanske någon tänker. Dempsey är sedan slutet på augusti indisponibel på grund av oregelbunden hjärtrytm och här tar man verkligen det säkra före det osäkra och Dempsey har därför knappt ens tränat med Seattle sedan den här nyheten kom.

Hur slutar matchen?

I det podcastavsnitt där jag intervjuade Eurosports MLS-kommentatorer Markus Sjöman och Marcus Bühlund lyckades jag tippa rätt gällande att finalen skulle göras upp mellan Toronto och Seattle. Jag sa då att Seattle skulle vinna och att Toronto inte fullt ut skulle kunna skaka av sig sitt loserspöke. Det ska ju nämnas att de har två mittbackar i Eriq Zavaleta och Nick Hagglund som i sina dåliga stunder är rätt virriga och om Lodeiro och formstarka Nelson Valdez och Jordan Morris får härja där kan det bli jobbigt för Toronto. Jag säger att Seattle vinner med 2-1 och att Lodeiro gör minst ett mål och tar hem priset som finalens MVP.