Intervju med Demitrius Omphroy, filippinsk A-landslagsman och före detta Toronto FC-spelare
Den före detta Toronto FC-spelaren Demitrius Omphroy har vid 24 års ålder bland annat hunnit med att vara ungdomsproffs i Portugal, spela MLS-fotboll med Aron Winter som tränare och representera tre olika länder på landslagsnivå, nu senast Filippinernas A-landslag. I den här intervjun berättar Omphroy om sin karriär så här långt.
Demitrius Irving Tolentino Omphroy är en 24-årig amerikanskfödd fotbollsspelare som ursprungligen kommer från Alameda i Kalifornien. Alameda är en stad med ungefär 75,000 invånare som ligger tvärsöver San Francisco Bay sett från San Francisco. Demitrius visade sig tidigt vara en stor fotbollstalang och blev vid sexton års ålder värvad av Sporting Clube de Portugal, där han spelade från 2005 till 2007. Under tiden i Sporting drabbades Demitrius av sjukdomssymtom som nacksmärta och synproblem, vilket skulle visa sig bero på den neurologiska sjukdomen Multipel skleros och det gjorde att han inte kunde skriva på ett professionellt kontrakt med Sporting. Han flyttade därför hem till USA och började studera och spela fotboll för University of California, Berkeley, framöver kallat UC Berkeley. Under sina fyra år på UC Berkeley spelade Omphroy 70 matcher och stod för fyra mål och tolv assists, detta huvudsakligen som ytterback. Under collegeåren representerade han även USL PDL-laget San Francisco Seals och och Bay Area Ambassadors i National Premier Soccer League, detta under somrarna 2008 respektive 2009. Under tiden på Berkeley blev Omphroy och hans lagkamrater internetkändisar tack vare en egen musikvideo som de gjorde till Chris Browns låt "For Ur Love". Videon spelades in under en bortaresa och lades upp på Youtube. I skrivande stund har den "klickats" närapå en miljon gånger och Demitrius är den mest spexiga av Berkeleyspelarna i videon.
I 2011 års MLS SuperDraft valdes Demitrius som nummer 26 totalt av Toronto FC. Han var en av fem spelare från Berkeley som plockades i den draften. Övriga var A.J. Soares (New England Revolution), Servando Carrasco (Seattle Sounders FC), Héctor Jiménez (Los Angeles Galaxy) och Davis Paul (Chicago Fire). Omphroy kom till Toronto när holländaren Aron Winter precis hade kommit in som tränare, en sejour som skulle visa sig bli ett arton månader långt jättemisslyckande för Winters del. Det blev bara ett enminutsinhopp i MLS för Omphroy, detta i en 1-0-seger hemma mot Vancouver, och i november 2011 blev han waivad av Toronto.
Något som jag inte hade en aning om, men som Demitrius berättade i intervjun, är att han inför säsongen 2012 blev värvad av D.C. United, men valde sen att inte spela för dem för att istället rå om sin sjukdom. Under sommaren 2012 blev han inbjuden av Filippinernas landslag när de befann sig i USA på en turné. Demitrius hade möjlighet att spela för Filippinerna tack vare att hans mamma har filippinska föräldrar. Det gick så bra under den här turnén att han fick följa med dem ned till Filippinerna och började då spela för ett lokalt klubblag vid namn Global FC. Enligt hans Wikipediaprofil har han nu gjort sju A-landskamper för Filippinerna. I skrivande stund ligger Filippinerna på 141:a plats på FIFA:s världsranking, strax efter länder som Sudan, Thailand och Saint Lucia. Vad som är lite märkligt är att Demitrius även har representerat Panama och USA på landslagsnivå. Under tiden i Sporting gjorde han tre U17-landskamper och ett mål för USA och under collegetiden gjorde han tre U21-landskamper för Panama. Jag har svårt att tänka mig att det finns speciellt många andra spelare som har representerat tre olika länder på landslagsnivå. Det kan säkert finnas spelare nere på Balkan som i och med det forna Jugoslaviens sönderfall och bildandet av nya stater i den regionen har spelat för flera landslag, men tre landslag på tre olika kontinenter måste vara extremt ovanligt.
Inför säsongen 2013 tränade Demitrius ett par veckor med D.C. United igen, men återvände till UC Berkeley för att avsluta sin utbildning och det är där han befinner sig nu. Han har dock fortfarande ambitioner att återvända till proffsfotbollen till nästa år.
Nu går vi till själva intervjun med Demitrius Omphroy. Helt uppenbart är att han vid blott 24 års ålder redan har fått uppleva en hel del.
Till att börja med, berätta lite om din barndom och vilken roll fotbollen spelade för dig när du växte upp!
- Jag började spela fotboll när jag var tre år gammal. På den tiden fanns ingen organiserad liga för barn i min ålder, så jag var tvungen att vänta tills jag var fyra innan jag kunde börja spela matcher. Enligt min pappa blev jag arg och började gråta varje gång han sa till mig att jag inte var tillräckligt gammal för att spela i något lag än. När jag blev äldre blev fotboll mer ett levnadssätt för mig. Jag växte upp med fotboll i min familj och omgärdade mig mycket med sporten, detta trots att jag bor i ett land där det finns starka influenser från andra sporter.
Hur fick du möjligheten att flytta till Portugal och spela för Sporting?
- När jag var sexton år gammal spelade jag för en klubb i Santa Clara, Kalifornien och det var en scout vid namn José Costa, en gammal portugisisk landslagsman och stjärna i FC Porto, som ville skapa ett samarbete mellan vår klubb i Kalifornien och portugisisk fotboll. Han tränade oss under en stor del av säsongen det året och mot slutet av säsongen kom han med ett antal erbjudanden till mig, och ett av dem var att flytta till Sporting. Det finns många spelare som nu spelar i portugisiska högsta ligan och rentutav Portugals landslag som jag spelade med då; Daniel Carriço, Rui Patrício, Andreé Santos och Rui Fonte. Den bästa spelaren jag har tränat med är Nani, som då spelade i Sportings A-lag.
Du blev diagnostiserad med Multipel skleros under 2010. Hur har det påverkat dig som fotbollsspelare?
- Jag måste säga att MS tog ifrån mig en fantastisk chans att skriva på ett professionellt kontrakt med Sporting. Det var verkligen nedslående, men att ha MS har bara gjort mig starkare som spelare som person. Jag har blivit mycket mer medveten om min hälsa och att ta hand om min kropp, plus att jag har fått förmågan att pressa mig mycket hårdare för att bli en så bra idrottsman jag bara kan.
Hur fick du möjlighet att börja på UC Berkeley och hur skulle du summera din tid där?
- När jag återvände till USA från Portugal kontaktade jag de skolor som hade visat intresse för mig innan jag åkte. Jag hade alltid velat gå på UC Berkeley så det blev mitt slutgiltiga beslut. Det är ett av de bästa offentliga universiteten i världen och en väldigt prestigefylld skola överlag. Jag ville ha möjligheten att ha en utbildning att falla tillbaka på och jag visste att UC Berkeley skulle vara perfekt för min framtid.
Min tid där var fantastisk. Min tränare, Kevin Grimes, var en av de bästa tränarna jag har haft i hela mitt liv. Han och min tränare i Sporting, Luis Martins (som idag är i Tottenham), är de två bästa tränarna jag har haft. Den träning jag fick på UC Berkeley har gjort mig till det proffs jag är idag. När jag lämnade efter mitt fjärde år var jag redo för proffsfotbollen och jag har tveklöst Kevin Grimes att tacka för mycket av mina framgångar.
Under din tid i Toronto FC, vad tyckte du om Aron Winter som tränare och person? Varför fick han inte saker och ting att fungera i Toronto?
- Aron Winter var inte enbart problemet. Klubben har haft så många olika tränare. Under min säsong där var det uppenbart att Aron Winter var en bättre spelare tränare. Han fick helt enkelt inte ut sitt fotbollskunnande som tränare under den säsongen.
Vilka av dina lagkamrater i Toronto imponerade mest på dig, både på och utanför planen?
- Jag måste säga att Torsten Frings och Julian de Guzman betydde mycket för mig. Deras skicklighet på planen var otrolig, och utanför planen var de förebilder för mig. Den spelare som jag såg upp mest till var nog dock Stefan Frei, min gamla lagkamrat från UC Berkeley som också hade hamnat i Toronto. Vi spelar förvisso inte på samma position, men han tog min verkligen under sina vingar och visade mig hur man ska agera som proffs på och utanför planen.
Hur uppfattade du fotbollsintresset i Toronto?
- Intresset för fotboll var enormt! Ärligt talat hade vi ingen bra säsong, men våra fans stod vid vår sida i regn, solsken och till och med snöfall. Toronto är en fantastisk idrottsstad. Fansen stöttar sina lag till slutet och är stolta över sina lag, även om de inte presterar bra. Jag är mycket tacksam över att få ha varit där.
Vilka anser du är Toronto FC:s främsta rivaler?
- Givetvis är de främsta rivalerna de som kommer från samma land, och således är det Vancouver och Montreal. De matcherna var väldigt fysiska och spelet var inte helt schyst alla gånger.
Efter att ha blivit waivad av Toronto i November 2011, vad hade du för plan då? Att hitta ett lag i Nordamerika eller att flytta utomlands? Hur hamnade du till slut i Filippinerna?
- Det här är det inte många som vet, men jag blev faktiskt värvad av D.C. United. En vecka innan försäsongen bestämde jag mig dock för att ta en paus för att lära mig mer om min sjukdom, för jag ville vara proaktiv och veta allt som gick om Multipel Skleros. Så det slutade med att jag avstod kontraktet som jag hade skrivit för säsongen 2012.
I augusti 2012 var Filippinernas landslag på en turné i USA och min agent var i kontakt med dem och ordnade så att jag fick vara med på turnén. Efter att ha gjort riktigt bra ifrån mig blev jag inbjuden till att spela med dem året ut i några turneringar i Sydostasien.
Filippinerna är inte direkt kända som någon stormakt inom fotboll. Kan du berätta om fotbollens popularitet i landet och hur det var att spela där?
- Fotbollens popularitet har växt rejält. Den populäraste sporten är boxning, sen kommer basket och efter det kommer fotbollen. Det var fantantiskt att spela där. Fansens stöd var otroligt och alla tog emot mig som en av deras egna, trots att jag hade växt upp i USA. Att spela för det landets stolthet var en helt unik upplevelse och påminde inte om något jag har upplevt inom fotboll tidigare i mitt liv.
Jag bestämde mig för att spela för deras landslag eftersom jag visste att det var vad som var bäst för min fotbollskarriär och jag ville även representera det land som mina morföräldrar är födda och uppvuxna i. På ett sätt kändes det som att jag gav tillbaka till det folk och land som min familj, och i förlängningen även jag, kommer från.
Du är en av (gissar jag) mycket få spelare som har representerat tre länder på landslagsnivå. Känns inte det lite märkligt, att ha spelat landskamper med tre olika flaggor över bröstet?
- Fotbollen är alltid densamma. Jag behövde varje enskild erfarenhet för att göra mig till den spelare jag är idag. Jag är tacksam för varje möjlighet som jag fick att representera landslag. Som spelare har jag valt att spela för det lag som jag har känt har kunnat utveckla mig mest i min karriär, sett till möjligheten att spela hela matcher, träningsmöjligheter, turneringar och så vidare.
Vilken position föredrar du att spela på, och hur skulle du beskriva dig själv som spelare?
- Jag är i grunden en offensiv spelare, och att spela på en kant ger mig chansen att använda min snabbhet för att utmana spelare. Det är därför jag har funkat bra som ytterback, men jag är egentligen inte en försvarare. Jag gillar även att ha en fri roll som släpande anfallare, där jag har friheten att skapa lägen. Det var där jag spelade i Sporting.
Till sist, vad har du för mål och ambitioner för framtiden?
- "The sky is the limit"! Jag är stolt över att representera det land jag gör, och det ska bli spännande att se sen i januari var jag hamnar. Jag kan tänka mig att spela i Europa, Asien eller USA. Tiden får utvisa hur det blir.
