Intervju med Jake McGuire, amerikansk målvakt i Gefle
Johan Dykhoff intervjuar Jake McGuire, amerikansk målvakt i Gefle i Division 1 Norra.
Intervjuerna står som spön i backen på den här sidan nu och näste man att porträtteras är en amerikan som är verksam här i Sverige. Det handlar om den 24-årige målvakten Jake McGuire, som inför årets säsong i svensk fotboll värvades av Gefle IF. Den som kan sin svenska ligafotboll vet att Gefle har åkt rutschkana i det svenska ligasystemet på senare år. 2016 åkte de ur Allsvenskan och ifjol gick det lika illa fast i Superettan. Gefle spelar därmed i Division 1 Norra i år och faktum är att man i skrivande stund bara ligger precis ovanför kvalplatsen nedåt, så vill det sig illa kan det bli ytterligare en nedflyttning för de ljusblåtröjade. Igår blev det en tung förlust med 1-4 mot lokalrivalen Sandviken, som ju tränas av den tidigare Gefletränaren Pelle Olsson.
Vem är då denne Jake McGuire? Han föddes 3 september 1994 i Pomona, beläget strax öster om Los Angeles. Jake kommer berätta mycket om sin bakgrund i intervjun, men jag kan ändå här säga att han bl.a. spelade för det numera nedlagda MLS-laget Chivas USA:s akademi i de tidigare tonåren och hoppades ta steget direkt därifrån till proffsfotbollen. Något motvilligt, åtminstone till en början, blev det dock studier och collegefotbollsspel för Jake istället. Han spenderade fyra år på University of Tulsa i Oklahoma och blev efter sin collegekarriär draftad av Houston Dynamo som nummer 30 totalt 2017 års MLS SuperDraft. Han fick dock ingen plats i truppen i Houston och efter att ha blivit waivad av Texaslaget blev han istället värvad av Philadelphia Union strax innan MLS-premiären 2017. Jake kom att tillhöra Philadelphia Union under två år, men gjorde inga MLS-matcher utan fick istället spela för deras samarbetsklubb Bethlehem Steel i USL. Totalt gjorde Jake 43 matcher för Bethlehem Steel under säsongerna 2017 och 2018.
Inför årets säsong ville McGuire testa vingarna i Europa och han hamnade då i Gefle. Han har varit etta mellan stolparna från första stund i det Gefle som alltså kämpar för att undvika nedflyttning i Division 1 Norra. Över till intervjun, som vi tackar Jake ödmjukast för att han tog sig tid att ställa upp på.
Till att börja med, berätta lite grann om din barndom och vilken roll sport idrott och fotboll i synnerhet spelade i ditt liv som barn.
- Idrott var en stor del av mitt liv under min uppväxt. Jag spenderade större delen av min fritid på fotbollsplanen, men jag spelade även amerikansk fotboll i två säsonger. Därefter började jag spela fotboll för Chivas USA:s akademi när Chivas USA fortfarande spelade i MLS. Vi hade en stor trädgård utanför huset där jag växte upp. Den var stor nog att ha två mål ungefär 30 meter ifrån varandra. Det är drömmen för alla barn som vill bli fotbollsproffs att ha såna faciliteter tillgängliga varje dag. Det var kul att bjuda över vänner dit för att spela matcher, men det var lika kul att spela själv när ingen annan var hemma. Att spela i den trädgården, med eller utan vänner, var avgörande för min utveckling och mitt driv. Det fanns ingen tränare att pusha mig, inga kontrakt och inga förväntningar. Bara kärleken för sporten som jag alltjämt har idag.
Hur skulle du beskriva fotbollskulturen och intresset för fotboll där du växte upp?
- Idag är det mycket uppståndelse kring LA Galaxy och LAFC, men fotbollen har inte alltid varit så populär. När jag var barn fick jag två gånger gratisbiljetter till LA Galaxy-matcher med kanske två års mellanrum. De var de enda professionella fotbollsmatcherna jag hade varit på innan jag började spela för Chivas USA:s akademi vid fjorton års ålder. Ärligt talat brydde jag mig inte så mycket om kulturen runt någon sport eller vad andra människor i södra Kalifornien tyckte om just den sporten. Det var aldrig riktigt ett samtalsämne. Jag visste bara att fotboll var en sport som jag var väldigt bra på och en sport som kunde leda till ekonomisk frihet om jag kom tillräckligt långt i karriären. Givetvis visste jag att man kunde tjäna bra pengar även i baseboll, amerikansk fotboll och basket, men jag tyckte att baseboll var tråkigt att spela, amerikansk fotboll var fullt med aggresiva killar som bara ville göra illa andra och basket tyckte jag helt enkelt inte var kul.
Jag minns när Sky Sports precis hade fått rättigheterna till engelska Premier League och den andra matchen jag någonsin såg på tv var Manchester United – Liverpool. Jag gillade inte namnet Liverpool, så då tänkte jag att jag får heja på det andra laget istället. Allteftersom tiden gick kom fler och fler anledningar att heja på Manchester United. All historia som klubben har, Sir Alex Ferguson som en legendarisk tränare, Edwin van der Sar som målvakt som jag såg upp till och försökte efterlikna i mitt spel och alla de ikoniska spelare och trupper världen har haft glädjen att beskåda. Därefter såg jag bara Premier League och där vill jag spela i framtiden. MLS tyckte jag inte var så kul att se när jag var liten, men ligan har vuxit oerhört mycket och nu gillar jag att se MLS-matcher. Jag har ju ändå själv spelat där och produktionerna och marknadsföringen har blivit så mycket bättre med åren.
Hur och när blev du målvakt?
- Jag blev målvakt när jag var nio år gammal. Jag spelade på andra positioner också som de flesta barn i den åldern, men det var ont om bra målvakter. Möjligheten dök upp för mig när vår målvakt skadade handleden några veckor innan säsongsstarten. Jag erbjöd mig då på skämt att spela målvakt, men efter att ha vunnit vår första turnering och hållit nollan i fem raka matcher fick jag smeknamnet "Spindelmannen" och lyckades aldrig återgå till att vara utespelare. Efter att i fyra år ha velat bli utespelare igen och undrat varför det var så svårt att hitta en ersättare till mig i målet började jag förstå att det fanns något här. Jag tänkte att om det var så svårt att hitta en bra målvakt och jag själv uppenbarligen är en så var det nog min bästa chans att kunna spela professionellt. Vid tretton års ålder bestämde jag mig för att satsa seriöst som målvakt. Året därpå tog jag steget från en liten klubb till Chivas USA:s U16-akademilag. Vid femton års ålder togs jag ut till det amerikanska U17-landslagets "residency program" i Bradenton, Florida inför U17-VM 2011 i Mexiko. Jag bodde i Florida i ett år och flyttade sen tillbaka till Kalifornien, då jag tränade med Chivas USA:s förstalag varje morgon och började på en friskola för att få schemat att gå ihop.
Hur fick du möjlighet att studera på och spela fotboll för University of Tulsa, och vad betydde de åren för din utveckling som spelare och människa?
- Många universitet var intresserade av mig. Jag fick 57 erbjudanden om heltäckande stipendier från Division I-skolor. Under mina år på high school hade jag inget större intresse av att gå på college. Jag ville bara bli fotbollsproffs, men när erbjudandena kom från alla håll från toppuniversitet runtom i landet var det svårt att tacka nej. Jag var mest intresserad av University of Tulsa, UCLA, UC Irvine och University of South Florida. Efter mycket funderade och goda råd från folk runtomkring mig valde jag Tulsa för de hade ett bra fotbollsprogram, laget var en underdog jämfört med andra mer välkända skolor och jag har alltid gillat underdogmentaliteten och tränarna var de bästa för min utveckling som spelare. Jag trodde heller inte att jag skulle komma att spela på college så länge eftersom jag var på god väg att få ett "Homegrown player"-kontrakt med Chivas USA. Dessvärre blev det så att Chivas USA:s bytte tränare varje år och klubben lades till slut ned, så jag hade inte mycket till val än att gå klart college.
Berätta om draften och hur din första tid som professionell spelare var.
- Jag draftades sen som nummer 30 av Houston Dynamo, som då tränades av Wilmer Cabrera som tidigare hade velat värva mig till Chivas USA. Wilmer var också tränare för U17-landslaget när jag var där. Han kanske draftade mig för att göra mig en tjänst eftersom han inte kunnat värva mig till Chivas USA innan klubben lades ned, men det satte istället nästan stopp för min professionella karriär. De hade redan tre målvakter när jag draftades, vilket innebar att det inte fanns plats för mig i truppen när jag anslöt till försäsongen. Houston behöll mig ett tag, men släppte mig tre dagar före MLS-premiären 2017. Som tur var hade Philadelphia Union en ledig plats i truppen för en målvakt. Jag flög till Philadelphia samma dag som Houston släppte mig, tränade i två dagar och belönades med ett kontrakt. Tack och lov fick jag sen lämna Philadelphia Union efter säsongen 2018, då Andre Blake fick ett nytt femårskontrakt och därmed säkrade sin plats som förstamålvakt under lång tid framöver. Det var det bästa för min karriär att lämna och jag är glad att Union såg att jag hade potential att spela någon annanstans istället för att behålla mig som en reservspelare.
På tal om Andre Blake, hur minns du honom som målvakt och lagkamrat?
- Andre är en väldigt tystlåten kille. Han har en väldigt enkel och effektiv spelstil och han är oerhört jämn i sina prestationer. Det var kul för mig att se och efterlikna honom under min tid i Union. Givetvis har jag min egen spelstil, men jag hade ljugit ifall jag sa att jag inte lärde mig en del från Andre när jag var där.
Du som gammal spelare i Bethlehem Steel, hur skulle du beskriva kulturen kring klubben och varför de lyckas producera så mycket spelare till Philadelphia Union?
- Det var en bra kultur mitt första år med Bethlehem Steel. Det var väldigt professionellt och välorganiserat och spelarna kom överens bra. Andra året var det lite annorlunda. Jag var inte iväg med Union lika mycket som under mitt första år eftersom 2018 var ett VM-år och Andre var knappt på några landslagsuppdrag överhuvudtaget. Därmed tränade jag med Union under veckorna för att sen spela matcher med Steel på helgerna. Det gjorde att jag inte kände att jag var en del av något av lagen, trots att jag faktiskt tillhörde båda.
Bethlehem Steel är en bra plats för att ge unga spelare professionell erfarenhet, likt jag fick, och jag är tacksam för det. Det som hjälper unga spelare att gå från Steel till Union är att båda lagen har samma spelsystem och samma upplägg på träningarna. Union verkar veta vilka spelare som så småningom kommer bli uppflyttade till förstalaget. De "Homegrown players" som skriver på för Steel förväntas flyttas upp till Union om de presterar bra och om det finns en plats i truppen ledig.
Är det någon särskild av dina gamla Bethlehem Steel-lagkamrater som du tror kommer göra sig ett namn i MLS kommande år?
- Brenden Aaronson kommer göra sig ett namn, och har redan i någon mån gjort det. Han gjorde mål i sin debut borta mot Atlanta inför 70,000 åskådare på läktarna. Om han fortsätter prestera bra kan han bli en nyckelspelare för Union under många år framöver.
Hur hamnade du i Gefle inför årets säsong?
- Jag hade en känsla av att Union skulle släppa mig efter säsongen 2018. Jag pratade då med min agent om möjligheterna att spela i Europa och han hade några kontakter i Sverige. En av dem var Gefle och jag blev ombedd att komma och träna med dem på försäsongen. Det kändes som rätt plats att starta min karriär i Europa.
Hur skulle du sammanfatta årets säsong så här långt?
- Vi vill stoppa blödningen efter att ha åkt ur två serier på tre år. En mittenplacering skulle vara skön att hamna på och något som laget inte har lyckats med de senaste åren. För mig har det varit bra för mina ledaregenskaper att vara en av de äldre spelarna i laget. Jag försöker vara ett gott föredöme och ge hundra procent varje dag på träningar och matcher, städa upp efter mig och andra och överlag agera på ett professionellt sätt som de unga kan ta efter.
Hur trivs du i Gävle som stad?
- Gävle är helt klart min typ av stad. Det kanske man inte förväntar sig höra från någon som kommer från en förort till Los Angeles, men att bo i en liten stad eliminerar många störningsmoment för laget och jag behöver inte mycket för att trivas. Gävle har allt jag behöver.
För dem som inte har sett dig spela, hur skulle du beskriva dig själv som målvakt?
- Mina bästa egenskaper är mina uppspel, mitt lugn med bollen, att komma ut på inlägg, positionsspelet för att få svåra räddningar att se lätta ut och mina reaktionsräddningar. Jag har också ett bra facit på straffar. Det har bara blivit mål på en av de senaste sju straffarna mot mig.
Avslutningsvis, vad har du för mål och förhoppningar med din fotboll nu de kommande åren?
- Inom några år är mitt mål att spela i Allsvenskan och sen får jag se vilka som är de bästa alternativen för att ta min karriär vidare.
