Intervju med Jared Odenbeck, amerikan med förflutet i Lindome och Kongahälla
Johan Dykhoff har intervjuat Jared Odenbeck, amerikansk mitfältare som under karriären har spelat i bland annat Lindome och Kongahälla. I intervjun berättar Jared bland annat om sin kärlek till Göteborg, de tuffa åren på college och det kommande MLS-laget i Charlotte.
Inga fotbollsmatcher finns i sikte och därför trummar jag på med mina intervjuer på temat fotboll i Nordamerika. Näste man som har varit vänlig nog att ställa upp och svara på frågor är Jared Odenbeck, en 25-årig mittfältare som är född i Milwaukee, Wisconsin men uppvuxen i Charlotte, North Carolina. Jared berättar i intervjun att han spelade många sporter som barn men i de tidiga tonåren bestämde han sig för att satsa på fotboll. Mellan 2013 och 2016 spelade Jared collegefotboll, till att börja med ett år på Georgetown University och därefter tre år på Wake Forest University. Både Georgetown och Wake Forest är framgångsrika skolor inom fotboll och har producerat ett stort antal professionella spelare genom åren. Totalt gjorde Jared 59 matcher på college och på dessa blev det fyra mål och tre assists.
Jareds professionella karriär inleddes 2017, detta med ett halvår i Charlotte Independence i USL. Det blev dock inget spel i Charlotte för Jared på grund av skador och därför flyttade han under sommaren samma år till Sverige för spel i Lindome, som då var ett mittenlag i division 2 västra Götaland. Under sejouren i Lindome gjorde han tolv seriematcher och därefter vände han hem till USA igen. Efter en kort vända i South Georgia Tormenta i det som då hette USL PDL återvände Jared till Sverige, denna gång till Kongahälla i division 3 nordvästra Götaland. För Kongahälla kom det att bli sex seriematcher. Efter en kortare sejour på Nya Zealand återvände Jared hem till USA igen, denna gång för spel i Stumptown Athletic i den nystartade proffsligan National Independent Soccer Association (NISA). Stumptown Athletic kommer från en förort till Charlotte vid namn Matthews. Till skillnad från övriga ligor i Nordamerika spelas NISA höst-vår och säsongen är uppdelad i en höst- och en vårhalva. Vårhalvan hade knappt hunnit komma igång innan säsongen sattes på paus på grund av coronapandemin.
Vi går nu över till själva intervjun, som vi tackar Jared så mycket för att han tog sig tid att ställa upp på.
Till att börja med, berätta lite om din barndom och vilken roll sport och fotboll i synnerhet spelade i ditt liv som barn.
- Jag är född i Milwaukee, Wisconsin och utövade många sporter som barn. Jag spelade baseboll, basket, golf, ishockey, fotboll och tennis. Båda mina föräldrar utövade idrott på collegenivå så det har alltid varit en del av mitt liv. Det gav mig utlopp för min kreativitet och något att känna passion för. Till slut kände jag att gillade golf och fotboll mest och vid fjorton års ålder bestämde jag för att satsa på fotboll, med sikte på att spela för ett toppuniversitet och till slut bli proffs. Sport har lärt mig disciplin och hjälpt mig att hålla fokus på saker jag värderar högt i livet och som jag har trott är viktiga för framtiden.
Berätta om dina collegeår på Georgetown och Wake Forest. Vad betydde de åren för din utveckling både på och utanför fotbollsplanen?
- Collegeåren var tuffa för mig. Jag fick bekanta mig med nya kulturer som jag inte kände till sedan tidigare och ibland hade jag det svårt socialt för jag ägnade fotbollen så mycket tid. Nästan varje år kände jag att jag var underlägsen många lagkamrater. Både Georgetown och Wake Forest hade många toppspelare och de brukar i regel vara bra lag som producerar många proffs. Wake Forest var den tuffaste miljön jag upplevt i mitt liv. Alla i laget hade kunnat dö för att vinna och gjorde allt för att slå sig in i startelvan. Jag har fortfarande inte träffat någon spelare med samma driv och passion som vissa av mina lagkamrater på Wake Forest.
Jag lärde mig mycket om vad det innebär att vara osjälvisk och hur man är en bra lagkamrat, även om det inte gynnar en själv. Jag upptäckte att det fanns mer i livet än fotboll och att om fotbollen är grunden till hela ens liv så blir tillvaron rätt värdelös.
Jag hade förmånen att ha ett flertal väldigt bra tränare på college. Jag lärde mig särskilt mycket från Jay Vidovich, som nu är tränare på University of Pittsburg, och Eder Quintanilla, som tränar San Jose Earthquakes U19-lag. De var nyckelpersoner i att forma min syn på och inställning till fotboll och de taktiska och mentala bitar av spelet som är så viktiga.
Har några av dina collegelagkamrater nått den professionella nivån, t.ex. MLS?
- Väldigt många av mina lagkarmater har blivit proffs, särskilt i MLS. Jag ska försöka få med allihop. På Georgetown var det Steve Neumann, Brandon Allen, Alex Muyl, Joshua Yaro, Keegan Rosenberry, Cole Seiler, Josh Turnley och Tyler Rudy. På Wake Foest var det Jack Harrison, Ian Harkes, Jacori Hayes, Emmanuel Twumasi, Jon Bakero, Michael Gamble, Sam Raben, Luis Argudo och Kevin Politz. Jag har även många gamla collegelagkamrater som idag spelar i USL.
Hur fick du möjlighet att flytta till Sverige, dels första gången och dels den andra?
- Det var en märklig historia. Min gamle Wake Forest-lagkamrat Ian Harkes flickvän Sarah spelade för Kopparbergs Göteborg i Damallsvenskan under 2017. En vän till hennes familj var assisterande tränare i Lindome för många år sen. Hon berättade att han kanske kunde hjälpa mig att få ett provspel eller kontrakt i Sverige. Vid det tillfället hade jag kontrakt med Charlotte Independence i USL, så jag var inte intresserad. Jag tänkte också att det lät hemskt, för jag hade hört skräckhistorier om amerikanska spelare som hade haft dåliga erfarenheter av att spela i Skandinavien.
Men efter sex månader med Charlotte Independence hade jag varit borta mycket på grund av en ljumskskada. Jag blev utfrusen från laget och letade efter något nytt. Då pratade jag med Sarah igen och hon hjälpte mig att få kontakt med sin bekante. Han försökte hitta en klubb åt mig i Superettan eller division 1, men mitt i säsongen som utlänning var det omöjligt. Han erbjöd mig ett provspel med Lindome i division 2 och jag var angelägen att hitta någonstans där jag kunde få regelbunden speltid och därifrån ta mig till nästa nivå. Så jag tog chansen och bokade en enkelbiljett till Göteborg redan nästa dag.
Vid det andra tillfället kom jag från en frustrerande period i min karriär, där jag hade gjort en komplicerad operation och trodde att jag kanske skulle behöva lägga av. Samma kontakt erbjöd mig möjligheten att spela med Kongahälla i division 3. Jag var väldigt tveksam eftersom nivån var så låg, men det var mitt enda alternativ vid tillfället. Jag behövde spela matcher och var verkligen sugen på en ny chans att avancera till division 1 eller Superettan och att uppleva kulturen och staden som jag hade älskat under tiden i Lindome.
Hur mycket visste du om Sverige innan du kom hit?
- Innan jag kom till Sverige visste jag inte mycket alls. Det enda Sverigerelaterade som jag kände till var från golfen. Jag älskade Jesper Parnevik för de kläder han brukade bära, som nu när jag ser tillbaka på det inte är så typiskt svenska. Han hade alltid J.Lindeberg-kläder, så jag gillade det märket tack vare honom. Jag gillade även den svenska flaggan och dess färger som barn.
Hur trivdes du i Sverige utanför fotbollen? Hur spenderade du fritiden här?
- Min tid utanför planen i Sverige var verkligen minnesvärd. Göteborg är min favoritstad i hela världen. Jag hade turen att få ett rum i en lägenhet i Vasastan när jag var i Lindome, och när jag var i Kongahälla bodde jag längre västerut nära havet i Påvelund. Jag tyckte mycket om att lära mig svenska och jag försöker fortfarande bli bättre. Jag gillade att uppleva den svenska kulturen för den är så annorlunda jämfört med den amerikanska. Jag försökte utforska staden så mycket som möjligt med kompisar på min fritid. Jag letade reda på nya ställen att äta, fika och läsa på. Jag gillar arkitektur, form och strukturer och jag älskkar att vara nära vatten, så Göteborg var som en dröm för mig. Många dagar vandrade jag runt själv i staden. Jag är en självständig person så det var något jag trivdes med. Kollektivtrafiken i Sverige liknar inget vi har i de större städerna i USA, särskilt inte i min hemstad Charlotte trots att den är större än Göteborg.
Hur skulle du beskriva dig själv som spelare? Vilken är enligt dig din bästa position och dina bästa kvalitéer som spelare?
- Jag är en defensiv mittfältare eller box-to-box-mittfältare. Jag är bra på att hitta ytor för mig själv och att positionera mig så att jag hjälper mina lagkamrater. Jag kan läsa spelet flera steg i förväg så att jag förstår vart bollen ska och hur man kan använda bollen för att manipulera motståndarna så att det skapas fria ytor och numerära övertag i farliga områden. Jag har ett bra varierat passningsspel, men jag försöker alltid hitta in mellan motståndarnas lagdelar med vertikala passningar. Jag vill gärna ha bollen och gillar att springa och sätta press för att vinna tillbaka bollen. Jag kommunicerar mycket med mina lagkamrater och försöker fungera som en extra tränare på planen genom att ge instruktioner om motståndarnas struktur och sätt att luckra upp den.
National Independent Soccer Association (NISA) är ingen särskild välkänd liga här i Sverige. Hur skulle du beskriva NISA som liga?
- Det är svårt att förklara hur ligan fungerar för européer och personer från andra etablerade fotbollsländer. Ligan startade 2019 och det kan verka konstigt att starta en liga med helt nya klubbar, och ärligt talat är det konstigt. Vi försöker hitta en balans och stabilitet i vår professionella fotbollsstruktur i USA. Det är ett komplicerat system med för få klubbar för ett land av vår storlek. NISA hjälper till genom att ge fler möjligheter till spelare och kräver inte att man måste betala en stor franchiseavgift till ligan för att man ska få starta en klubb. En ny klubb kan bildas i vilken stad som helst, till skillnad från i t.ex. USL där ägargrupperna köper de geografiska rättigheterna.
NISA består av åtta lag från hela USA, vilket innebär långa och komplicerade resor. Ligan spelas från augusti till juni med ett två månader långt avbrott på vintern. Jag hoppas att ligan och klubbarna överlever de ofrånkomligt svåra första åren och att ligan kan växa till att bli en stabil och pålitlig liga.
Hur skulle du summera den nyligen avbrutna säsongen 19/20, både för dig personligen och för laget som helhet?
- Säsongen var medelmåttig för oss som grupp. Vi hade svårt att etablera en spelmässig identitet. Vi var ofta veliga, särskilt när det handlade om att bygga upp spelet bakifrån, så för mig var det frustrerande eftersom jag vill ha bollen mycket och få med andra i spelet. Positivt var att vår defensiva organisation blev allt bättre med tiden.
Personligen var det skönt att få spela 90 minuter nästan varje match. Jag känner att jag bidrar till en bra defensiv organisation och att hålla bollen inom laget när jag får den. Givetvis vill jag vinna boll mer och ha en större inverkan på spelet, särskilt i uppbyggnadsfasen, men jag inser också att det kanske inte är min roll i laget givet vårt spelsystem och vår identitet. Stundtals är det svårt för mig, för i mitt förra lag slog jag väldigt många passningar per match. En match slog jag 155 passningar av 165. I mitt nuvarande lag blir det kanske fem eller sex. Men fotboll handlar om att ta in information, anpassa sig till situationer och fatta bra beslut. Om jag fortsätter med det tror jag att jag kan bli en bra spelare.
Var hoppas du befinna din i karriären om låt säga tre-fyra år?
- Min dröm är att spela i Allsvenskan. Jag hoppas att jag kan nå den nivån om några år.
Avslutningsvis, vad är dina tankar om det kommande MLS-laget i Charlotte? Tror du att kommer bli framgångsrika?
- Det beror på vad man menar med framgångsrika. Om man menar vinna titlar så är jag inte så säker. Klubben har mycket pengar och så här långt har de anställt mycket bra folk för att bygga en infrastruktur. Det kommer ta tid för klubben att etablera en identitet och att veta vilken typ av tränare och spelare som de ska ta in. Supporterkulturen här lovar gott. De flesta amerikaner som bor i Charlotte har mycket att lära om fotboll, men vi har stora latinamerikanska och afrikanska influenser här i staden och dessa kulturer kan förhoppningsvis bidra till att skapa en bra atmosfär. Jag hoppas att de många lokala professionella som har funnits här i många år kan hitta nya fans och att sporten kan fortsätta växa.
