Intervju med Mason Trafford, kanadensisk back i IFK Mariehamn
Kanadensaren Mason Trafford kom till IFK Mariehamn i finska ligan under sommaren 2010 och har blivit kvar i den åländska klubben sedan dess och dessutom blivit bofast i deras startelva. Tidigare har han bl.a. spelat i Vancouver Whitecaps. I den här intervjun berättar Mason bl.a. om sina tankar om fortsättningen på karriären, vad han tycker om att bo på Åland och hur fotbollsintresset i Vancouver mäter sig med intresset för hockey.
Mason Trafford är en snart 26-årig amerikanskfödd kanadensisk försvarare som spelar i IFK Mariehamn i finska ligan. Han är född i Florida men är uppväxt i Vancouver. Innan den professionella karriären tog vid spelade Mason fyra års collegefotboll för University of Nevada, Las Vegas (hädanefter kallat UNLV) från säsongen 2004-05 till 2007-08. Totalt gjorde Mason 66 matcher för UNLV Rebels, som skolans lag heter, och på dessa gjorde han två mål och fyra assists. Efter college, under sommaren 2008, fick Mason kontrakt med Vancouver Whitecaps, som på den tiden spelade i det som då hette USL First Division. Han blev kvar där i ett och ett halvt år och inför säsongen 2010 bytte han klubb till Real Maryland Monarchs, som då spelade i USL Second Division. Maryland kom sist i ligan den säsongen. När hans kontrakt gick ut efter säsongen 2010 åkte Mason Trafford över till Europa under sommaren i hopp om att provspela till sig ett kontrakt. Han hamnade på Åland och hos IFK Mariehamn och där fick han kontrakt säsongen ut, med en option på ytterligare två år. Optionen utnyttjades och Mason har nu hunnit med 54 matcher med Mariehamn i finska ligan och är bofast i deras startelva.
Staden Mariehamn känner väl de flesta till, gissar jag, men i vilket fall är det den i särklass största staden på Åland. 11,000 av Ålands totalt ca 28,000 invånare bor i Mariehamn. Kommunen Mariehamn är en av sexton på Åland, där de minsta bara har ett par hundra invånare. Åland är ett självstyrt landskap där svenska är förstaspråk. Klubben IFK Mariehamn spelar på en arena vid namn Wiklöf Holding Arena, som bara ligger en kortare promenad från där man kommer till Mariehamn med färja. Inför säsongen 2005 nådde de uppflyttning till den finska högstaligan, Veikkausliiga, för första gången i klubbens historia och där har de spelat sedan dess. I dagens trupp finns bl.a. spelare med Sverigeanknytning såsom Jani Lyyski (tidigare Djurgården) och Saihou Jagne (tidigare bl.a. AIK och Brommapojkarna). Laget tränas av Jani Lyyskis pappa, Pekka Lyyski. Djurgårdens mittfältare Daniel Sjölund är en av de mest framstående spelarna som har representerat IFK Mariehamn.
Nu går vi till själva intervjun med Mason Trafford, som kunde genomföras tack vare förmedlad kontakt av Nina Boström på IFK Mariehamns kansli. Ett stort tack riktas till henne!
Till att börja med, berätta lite om din ungdomskarriär och vilken roll fotbollen hade när du växte upp!
– Jag började spela fotboll för mitt lokala klubblag, Lions Gate, när jag var fem-sex år gammal. Jag var som vilken annan unge som helst; mina föräldrar anmälde mig till samma lag som mina kompisar och allt var bara för skojs skull. Vid åtta års ålder hade fotboll blivit min passion. Vi hade gräs och ett mål på vår bakgård och jag sprang alltid runt där med en boll och låtsades att jag var Ryan Giggs, David Beckham eller någon annan stjärna. Jag tittade alltid på fotboll på tv, putsade mina fotbollsskor… Jag älskade allting kring fotboll, så det var en jättestor del av mitt liv. Jag gjorde många uppoffringar, även som ung, som inte många andra gjorde. Jag tränade fem-sex gånger i veckan, ofta mer än en timmes resa från mitt hus. Jag älskade det dock, och jag är tacksam för att mina föräldrar var villiga att skjutsa mig varje kväll till träningarna.
Hur fick du möjligheten att börja på UNLV, och hur var din tid där?
– Jag hade tur som hamnade på UNLV. Jag skickade mitt CV till en massa ställen runt om i hela USA, bokstavligt talat hundratals, och ett par skolor hörde av sig och visade intresse. Men UNLV verkade vara särskilt intresserade, och tränaren flög upp till Kanada för att se mig under några träningar. Han gillade mig och innan jag visste ordet av var jag på väg till Las Vegas för att studera företagsekonomi och spela fotboll. När jag hade bestämt mig för Las Vegas var det som att ha skrivit på ett fyraårskontrakt med en klubb. Jag hade fyra år av studier och fotbollsspelande framför mig.
Min tid där var väldigt viktig för mig och min utveckling, både som person och som fotbollsspelare. Jag är väldigt tacksam för att få ha arbetat under Mario Sanchez och hans stab som hjälpte mig att utvecklas som spelare och som uppmuntrade mig att försöka bli proffs. Nivån på collegefotbollen i USA är väldigt bra, så jag kunde utveckla mina färdigheter som spelare. Jag tog också en examen i företagsekonomi, som jag visste att jag ville jobba med ifall jag inte skulle lyckas med fotbollen. Överlag var det en jättebra livserfarenhet, en som jag rekommenderar och pratar om med spelare som jag träffar på här i Finland. Vi hade både en norsk och en finsk spelare i mitt lag på UNLV, och jag har försökt att hjälpa ett par spelare att flytta över dit sen jag kom till Finland.
Vilka spelare och/eller motståndare imponerade mest på dig under din tid på UNLV?
– Som jag sa så håller nivån på collegefotbollen bra klass, och collegesystemet producerar många spelare som blir proffs, både i MLS och Europa. Några av mina dåvarande lagkamrater, såsom Lamar Neagle (Montreal Impact), Nicki Paterson (Charleston Battery), Danny Cruz (D.C. United) och Rod Dyachenko (tidigare D.C. United) var alla toppspelare som har gått vidare och blivit proffs. Vad gäller motståndare så producerar de bästa universiteten spelare som blir A-landslagsmän och proffs i stora klubbar i Europa, och jag tror säkert att en eller två amerikanska spelare som nu kanske rentutav spelar i Allsvenskan spelade mot mig när jag spelade för UNLV.
Det har varit snack om att Las Vegas ska få ett MLS-lag när MLS expanderar. Tror du att Las Vegas skulle vara en lämplig stad för det, om man tar hänsyn till saker som infrastruktur, demografi, fotbollsintresse osv.?
– Det är svårt för mig att säga för jag har inte varit i Las Vegas på ett antal år. Men jag kan säga att Las Vegas är mycket mer än det man ser på TV och film, d.v.s. mycket mer än bara hotell och casinos. Det är en stor stad som växer hela tiden och de har inget professionellt lag i ”the major leagues”. Det finns ett stort intresse för fotboll och jag tycker att det vore väldigt intressant att se ett MLS-lag i Las Vegas. Om ett fotbollslag var det enda professionella laget i Las Vegas så skulle de ha en stor potentiell ”fan base”. Jag vet att MLS fokuserar på New York City som platsen för deras nästa lag, men om rätt ägargrupp skulle investera i Las Vegas och bygga en arena i stan så skulle det kunna lyckas. Tiden får utvisa hur det blir!
Berätta lite om din tid i Vancouver. Hur fick du chansen att skriva på där och hur hanterade du omställningen från collegefotboll till professionell sådan?
– Min plan var från början att flytta till Europa direkt efter college, men ibland förändras saker och ting, och istället fick jag två riktigt bra år i Vancouver. Det började med ett telefonsamtal från min agent till Whitecaps, som frågade om jag kunde träna med dem medan jag var hemma från skolan under sommaren. När jag hade tränat ett par gånger frågade dåvarande tränaren, Teitur Thordarsson, om jag ville stanna. Det gick riktigt bra för mig. Det året vann vi mästerskapet och jag fick möjlighet att inleda min professionella karriär i min hemstad, framför mina vänner och min familj, och efter finalen flög jag tillbaka till Las Vegas och gjorde klart min sista termin på universitetet. Terminen hade faktiskt börjat en och en halv månad tidigare, men de lät mig jobba ikapp och jag tog examen sen. Det var ett riktigt bra år för mig.
Skillnaden mellan collegefotboll och proffsfotboll var enorm, och det tog mig en månad för att vänja mig vid det snabbare spelet. När jag hade vant mig var omställningen ganska enkel. Collegefotbollen drivs på ett professionellt sätt, så det enda jag behövde vänja mig vad den högre nivån på spelet. Det var otroligt kul, jag var full med självförtroende och glädje, och jag tror att det gör det lättare att spela fotboll. Whitecaps organisation, mina lagkamrater och det faktum att jag var hemma med min familj som stöttade mig gjorde omställningen från collegefotboll till proffsfotboll överkomlig.
Att döma av publiksiffrorna för Whitecaps under deras tid i MLS så finns det ett rätt stort intresse för fotboll i Vancouver. Hur står det sig i förhållande till ishockeyintresset?
– Jag har faktiskt inte sett någon match live med Vancouver, eftersom deras säsong går samtidigt som Veikkausliiga, men jag följer laget via Internet så jag är medveten om hur stort fotboll har blivit under de senaste åren. Whitecaps har nog mer publik än Canucks, men det kan bero på att Canucks spelar på en arena som inte tar in mer än ungefär 20,000. Att döma av vad jag hör från vänner och familj så tror jag att Canucks fortfarande är det största laget i Vancouver. Vancouver är fortfarande en hockeystad, men det ser ut som att det finns rum för båda lagen att ha ett stort stöd från befolkningen. Det finns mycket fotbollstradition i Vancouver och laget blir bättre för varje år. Framtiden för proffsfotboll i Vancouver ser väldigt ljus ut. Ägargruppen är väldigt hängiven och fansen kan sin fotboll. Jag har på håll bevittnat vad tränaren Martin Rennie har gjort under sin första säsong och laget ser ut att vara redo för MLS-slutspelet och skulle kunna utmana om titeln, vilket skulle vara en stor bedrift under sitt andra år.
Hur fick du chansen att flytta till Mariehamn? Hade nu några andra erbjudanden att ta ställning till, och visste du något om Mariehamn och finsk fotboll innan du flyttade dit?
– Min plan var att flytta till Europa under sommaren 2010. I Vancouver var jag en ”utility player”. Jag spelade på varenda position på planen forutom anfallare och målvakt. Tidigt under 2010 fick jag chansen att spela för Real Maryland och spela för Anthony Hudson, son till Chelsealegenden Alan Hudson, som lät mig spela regelbundet som mittback. Det fanns också erbjudanden från det som då hette USSF Division 2 och även i MLS som en ”developmental player”, men eftersom USL-säsongen tog slut innan 31 augusti var det ett lockande val eftersom jag då kunde flytta till Europa som ”free agent” efter säsongen. Jag spelade varenda minut den säsongen på samma position och det gjorde mycket för mitt självförtroende och min utveckling. När säsongen var slut låg mitt fokus på att hitta en europeisk klubb. Min agent, Justin Stone, ringde mig en dag och frågade ”Vad tror du om Finland?”. Jag visste ärligt talat ingenting om vare sig Mariehamn eller finsk fotboll. Men det här var kort efter att säsongen i Nordamerika hade tagit slut och jag ville komma över till Europa så fort som möjligt när jag fortfarande var i bra form. Jag tror att det fanns intresse från några andra finska lag, men jag och Mariehamn tycktes klaffa väl. Jag hade ett kort provspel och de gillade mig och jag gillade dem. Förhandlingarna gick bra och inom ett par dagar spelade jag min första match, mot ligamästarna HJK. Jag antar att jag kunde ha hamnat i något annat europeiskt land, men det fanns tidigt ett starkt intresse från Finland och när jag väl fattade beslutet att komma hit och göra ett försök så gick allting rätt snabbt.
Vad tycker du om nivån på den finska ligan? Skiljer den sig mycket från där du har spelat tidigare i Nordamerika?
– Jag får den här frågan ofta, och den är svår att besvara. Det är en viss skillnad mellan fotbollen här och den fotboll jag har spelat i Nordamerika. När jag spelade för Whitecaps så hade vi många rutinerade veteranspelare som avslutade sina karriärer i Vancouver. Det var en taktisk och intelligent typ av fotboll. Våra rutinerade spelare ledde oss igenom matcherna och vi jobbade hårt för att uppnå bra resultat. Här i Mariehamn är det större fokus på att utveckla unga talangfulla spelare genom att ge dem speltid i A-laget. Det är oftare öppna matcher som avgörs av individuella prestationer eller att ett lag är tekniskt skickligare än det andra.
Vilka spelare i den finska ligan har imponerat mest på dig?
– Jag har stött på flera duktiga spelare under min tid här. I år har Mariehamn flera riktigt bra spelare, såsom Jani Lyyski, Kristian Kojola, Simon Nurme, Jarkko Värttö, Petteri Forsell, Mika Niskala och Aleksei Kangaskolkka. HJK har också alltid bra spelare. Jari Litmanen, givetvis. Teemu Pukki var bra, och Rafael (Lahti) och Demba Savage (HJK). Mika Ojala från Inter är bra, och även Toni Kolehmainen från TPS.
Det tycks ha varit en hel del nordamerikanska spelare i IFK Mariehamn på senare år. Skulle du uppmuntra fler spelare från Nordamerika att komma till Finland, och i synnerhet till Mariehamn?
– När jag kom hit så tror jag att det öppnade dörren för andra nordamerikaner. Sami Salonen var instrumentell i att ta mig till IFK Mariehamn, och nordamerikaner bidrar alltid med hårt arbete och en bra mentalitet, så klubbar som IFK Mariehamn blev mer öppna mot att ta in nordamerikanska spelare. Jag skulle definitivt uppmuntra fler spelare att komma hit. Det är bara frågan om att klubben och spelaren ska passa varandra. Jag är den enda nordamerikanen som är kvar nu i år, så det funkar inte alltid. Det är ett litet ställe jämfört med USA och Kanada och ibland kan omställningen vara tuff. Men det är ett bra lag och en bra liga, där spelare kan utvecklas och försöka att ta sig framåt i karriären. Det är dock inte enkelt att få komma hit, man måste förtjäna det. Det är därför jag strävar efter att bli bättre för varje träningspass och match. Jag har helt klart blivit en bättre spelare sen jag kom hit. Jag har inga problem med att rekommendera spelare som jag tror skulle passa bra här.
Är det finska sättet att spela fotboll annorlunda jämfört med vad du är van vid från USA och Kanada?
– Båda ligorna är överlag rätt fysiska. Men som med alla ligor är det vissa lag som har mer fokus på att spela fysiskt, medan andra spelar en mer teknisk fotboll. Fotboll är fotboll, när allt kommer omkring, och alla matcher är annorlunda. Jag har spelat många matcher både i Finland och Nordamerika där båda lagen har spelat vacker, teknisk passningsfotboll. Men jag har också spelat matcher på båda ställena där det är rent krig - hårda tacklingar, långbollar och bara en kamp mellan lagen.
Hur skulle du beskriva dig själv som spelare? Vilken position föredrar du att spela på och vilka är dina styrkor?
– Sen jag kom till Mariehamn har jag spelat både mitt- och vänsterback. Jag känner mig i dagsläget lika bekväm på båda positionerna. Jag skulle beskriva mig själv som en pålitlig, stabil defensiv spelare. Jag vet min roll och tränaren kan räkna med att jag alltid gör mitt jobb. Jag är bra i luften och är naturligt vänsterfotad. Jag är också en bra passningsspelare och jag gillar att spela fotboll. Jag är en tävlingsmänniska och jag hatar att förlora. Jag hoppas att mina lagkamrater och tränarna ser mig som någon som ”wears his heart on his sleeve” och som ger allt i varje match. Jag är taktiskt skicklig och jag tar kritik och råd från tränarna på ett bra sätt.
Vilken typ av mål har du för din framtida karriär?
– Min främsta mål i år har varit att bli en bättre spelare varje dag, så enkelt är det! Jag kan se mig själv i spegeln och säga att jag är en mycket bättre spelare idag än när jag kom hit på provspel i augusti 2010. Jag skulle väldigt gärna komma till Sverige och spela, eller någon annan större liga, men det är lättare för mig att fokusera på sånt som jag kan kontrollera. Om jag fokuserar på att bli bättre varje dag så är jag säker på att det kommer att öppna dörrar för mig som gör att jag kan ta mig vidare i karriären. Det skulle vara en dröm som går i uppfyllelse att representera Kanada på landslagsnivå. Jag tror att alla spelare drömmer om att ta på sig sitt lands matchtröja, och jag hoppas att mina insatser i år för Mariehamn kan ta mig närmare det. Just nu fokuserar jag på att göra mitt jobb för Mariehamn och vid slutet av säsongen kommer jag att sätta mig ned och ta en titt på alternativen, oavsett om det att förlänga här, att återvända till Nordamerika eller att flytta någon annanstans i Europa.
Vad tycker du om att bo på Åland och vad gör du på fritiden?
– Det här året på Åland har varit särskilt bra. Jag har träffat många riktigt trevliga lokala invånare i år. Det är en väldigt avslappnad, fridfull plats där alla tycks känna varandra. Sommaren är mycket bättre än vintern! Ålands skärgård är väldigt vacker, och många människor har sommarstugor runtomkring på de små öarna. En av de bästa sakerna man kan göra är att åka ut med en båt och åka runt mellan öarna, åka till en sommarstuga, grilla och umgås med vänner. Det gör att man står ut med den kalla, mörka vintern!
Avslutningsvis, vilket har varit den mest minnesvärda händelsen under din tid i Finland, något som du definitivt inte hade fått uppleva om du hade stannat i Nordamerika?
– När jag om tjugo år ser tillbaka på min tid i Finland tror jag inte att jag kommer att minnas en specifik match, utan mer upplevelsen i stort som det innebär att komma till en helt ny och annorlunda plats och bo där. Detta kan komma att ändras inom ett par månader, om Mariehamn tar en medalj och kvalificerar sig för spel ute i Europa nästa år! Men för tillfället så tror jag att jag kommer att minnas att ha fått uppleva den svensk-finska kulturen och att ha träffat så många nya människor mer än jag kommer att minnas någon enstaka fotbollsmatch.
Där tar vi och tackar Mason Trafford för den här intervjun och önskar honom givetvis all lycka i framtiden, oavsett var den kommer att äga rum för hans del. För den intresserade kan jag berätta att IFK Mariehamn i skrivande stund ligger på en hedrande tredjeplats i finska ligan, bara två poäng från förstaplatsen som för tillfället innehas av Inter Turku. En av spelarna som Mason nämnde, Aleksei Kangaskolkka, ligger för närvarande delad tvåa i skytteligan. Den andraplatsen delas med bl.a. den f.d. Houston Dynamo-provspelaren Steven Morrissey från Jamaica. Finska ligan är väl ingen liga som man har järnkoll på direkt, men jag ska i alla fall försöka att hålla lite koll på hur det går för IFK Mariehamn och Mason Trafford nu framöver!
