Intervju med Nikita Kotlov, amerikansk spelare i maltesiska Mosta FC
Johan Dykhoff intervjuar den amerikanske mittfältaren/anfallaren Nikita Kotlov, som sedan några veckor tillbaka representerar Mosta FC i maltesiska Premier League.
Fotbollskarriärer som sticker ut ur mängden är jag, som ni kanske vet, svag för. En karriär som helt klart stämmer in på den beskrivningen återfinns på CV:et hos den snart 28-årige Nikita Kotlov. Nikita är född i Ryssland men flyttade till USA som femåring. Han växte upp i Indianapolis, Indiana och gjorde sig under sin uppväxt ett namn som en av den regionens större fotbollstalanger. Bland annat togs han ut i både USA:s och regionens "Årets lag" för high school-spelare under sitt sista år på high school. Dessutom togs han ut till träningsläger med det amerikanska U18-landslaget, dock utan att göra några matcher ifall min research stämmer.
Mellan 2010 och 2013 studerade Nikita på Indiana University och han spelade även fotboll för deras historiskt sett mycket framgångsrika fotbollslag. På 85 matcher gjorde Nikita 26 mål och 14 assists, huvudsakligen som offensiv mittfältare eller ytter. Bland hans lagkamrater på Indiana fanns en rad spelare som spelar eller har spelat på professionell nivå, vilket vi kommer in närmare på senare.
Inför MLS-säsongen 2014 draftades Nikita som nummer 73 totalt av Portland Timbers, men han fick inget kontrakt efter att ha spenderat en del av försäsongen med dem. En tids klubblöshet följde och därefter skrev han på för Saint Louis FC i USL inför säsongen 2015, en sejour som dock blev varken lång eller särskilt framgångsrik. Nikita berättar mer om den i själva intervjun.
Efter sejouren i den blivande MLS-staden Saint Louis var Nikita klubblös i närapå fyra år. En så lång tid utanför fotbollen brukar för de flesta innebära slutet på karriären. Nikita hade vanliga jobb och berättar att han fann Gud under den här perioden, innan han i slutet av august i år med hjälp av akademin/agenturen PSC skrev kontrakt med Mosta FC i maltesiska Premier League. Ifall namnet PSC låter bekant så har de hjälpt många spelare till Sverige genom åren, i synnerhet till klubbar i Superettan och ytterligare lite längre ned i seriesystemet. Som exempel kan nämnas Willie Clemons, som jag intervjuade tidigare i somras och som via PSC hamnade i Bodens BK.
Nikita Kotlovs nya hemvist Mosta är inte något av de större lagen på Malta. Förra säsongen kom de på nionde plats av fjorton lag och säsongen dessförinnan slutade de tia. I den senaste maltesiska A-landslagstrupp hade Mosta en spelare med i form av försvararen Dexter Xuereb. Nikitas ligadebut för Mosta blev smått succéartad. Mosta besegrade Tarxien Rainbows med 4-0 och Nikita stod för ett mål och en assist. Den senaste matchen missade dock Nikita på grund av sjukdom, och då förlorade Mosta med 3-4 mot nykomlingarna Sirens FC.
Därmed går vi vidare till själva intervjun, som vi tackar Nikita för att han tog sig tid att ställa upp på.
Till att börja med, berätta lite om din barndom och vilken roll sport och i synnerhet fotboll spelade i ditt liv som barn.
- Jag flyttade till USA från Ryssland när jag var fem år gammal och mitt liv kretsade då kring sport. Jag höll på med fotboll, basket, baseboll, tennis och löpning. Amerikansk fotboll fick jag inte spela för min mamma för hon tyckte att det var för farligt. Jag började inte spela fotboll förrän jag var åtta, men från och med då kretsade mitt liv kring fotboll och det fanns inte tid för några andra sporter. Jag visste att jag en dag skulle spela professionellt, så jag tog aldrig mina studier på något stort allvar och hade aldrig någon plan B.
Hur skulle du beskriva fotbollskulturen och intresset för fotboll där du växte upp?
- Jag växte upp i Indianapolis, Indiana och alla spelade basket där, inklusive jag. Fotbollen har vuxit oerhört mycket sedan jag började spela. Då fanns det bara omkring tio lag i MLS och populariteten fortsätter att växa än idag.
Hur fick du möjlighet att studera på och spela fotboll för Indiana University, och vad betydde åren där för din utveckling som spelare och person?
- Jag hade fått ett bra rykte i Indiana tack vare mitt fotbollsspelande på high school. Indiana University erbjöd mig ett heltäckande stipendium för att spela fotboll för dem och historiskt har Indiana varit en stormakt inom collegefotboll, så valet var lätt för mig. Jag funderade inte på och besökte ingen annan skola.
Ärligt talat så var jag inte särskilt disciplinerad när jag började på college. Jag gjorde vad jag ville och eftersom jag kunde både festa och spela fotboll bra så fortsatte jag med det. Det gjorde mig till en väldigt ojämn spelare.
Utanför planen gjorde vad jag kände för och tänkte inte på konsekvenserna. Jag fick betala priset för detta och när det som hade varit min dröm blev verklighet och jag draftades av Portland Timbers, så var det inte min dröm längre. Jag kan nog vara den enda personen som har ringt en tränare och sagt att jag inte vill komma dit, men Timbers tränare Caleb Porter övertygade mig att ge det en chans. Man kan gå framåt eller bakåt vid varje beslut man tar. Jag gick bakåt, men jag har enbart mig själv att skylla.
Kan du nämna några av dina lagkamrater på college som har nått professionell nivå?
- Det har varit många, så jag nämner bara några stycken. Will Bruin spelade i flera säsonger för Houston Dynamo och är idag i Seattle. Eriq Zavaleta har vunnit flera titlar med Toronto. Tommy Thompson blev San Jose Earthquakes första Homegrown Player när han skrev på för dem och han är fortfarande där. Patrick Doody spelade för Chicago Fire, Femi Hollinger-Janzen var i New England Revolution och Jacob Bushue gör bra ifrån sig i Finland.
Efter att inte ha fått kontrakt med Portland, hur hamnade du i Saint Louis och hur var din tid där?
- Det är viktigt att nämna att ett livsförändrade ögonblick hände mig när jag var i Portland. På den tiden var jag deprimerad och gick igenom en identitetskris, så jag bad till eller kanske hoppades på att en gud som jag inte trodde på skulle ge mig någon som skulle älska mig för den jag är och inte för min fotbollstalang. Några månader senare behövde jag opereras på grund av en skada, jag träffade just den där tjejen och jag tränade med och skrev på för Saint Louis FC inför säsongen därpå. Den säsongen gick det inte en vecka utan att jag kände mig oerhört tung i mitt vänstra ben, så jag var tvungen att vila och inte träna. Jag hade gett upp och bestämde mig för att åka på en lagkompis födelsedagsfest och tränarna fick reda på det. Problemet var inte att jag hade festat, utan att jag hade gjort det när jag borde vila och därmed svek jag laget. Vi bröt mitt kontrakt efter det och jag trodde då att jag aldrig skulle spela fotboll igen.
Du har varit borta från fotbollen i flera år. Hur har de här åren varit för dig och hur kom du fram till att ge fotbollen en ny chans?
- De här åren har verkligen varit ett stort äventyr. Jag försökte flera gånger att bli frisk, men det slutade alltid med att något hände med mitt vänstra ben. Sedan mitt första år på college har jag brutit min fot två gånger, opererat vristen på två ställen, slitit av en menisk och fått stressfrakturer i både lårbenet och ryggen. Alla de här skadorna har kommit på vänster sida av kroppen, och kombinationen av alla dessa skador har nog gjort att jag aldrig har kunnat bli tillräckligt frisk för att spela.
Jag fick ett jobb inom management och när min flickvän gjorde slut med mig blev jag bedrövad. Då trodde jag att jag trodde på Jesus, men hon sa att hon inte kunde se det hos mig. Jag sade upp mig från jobbet och bestämde mig för att gå in i en kyrka, eftersom detta hände på en söndag på vägen hem. Jag kände att prästen talade direkt till mig och jag ville lära mig så mycket det bara gick. Jag insåg att jag hade haft fel om kristendomen hela mitt liv och hade inte ens varit nära att leva som om jag trodde på Jesus. En månad senare gav jag mitt liv till Jesus. Jag är en väldigt skeptisk person, så jag skulle inte säga att jag var kristen förrän det inte fanns några tvivel. Jag insåg att jag hade mycket tid att ta igen. Gud öppnade dörr efter dörr för att jag skulle kunna lära mig så mycket som möjligt på kort tid. Jag började på en kristen skola, därefter var jag missionär i Tijuana i Mexiko och sen gick jag ett masterprogram i kristet ledarskap. Jag har också träffat ett antal fantastiska mentorer. De mirakel jag har bevittnat, den kärlek, frid och vishet kring livet har jag upplevt har gjort de här åren till de bästa i mitt liv. Sen var det dags att spela fotboll igen.
Hur fick du kontrakt med Mosta FC?
- Varje gång jag tänker på vilka egenskaper jag har som kan förhärliga Gud och även göra världen till en bättre plats leds mina tankar till att spela fotboll. Det har varit många gånger då jag har velat ge upp, skaffa ett vanligt jobb och gå vidare i livet. Men Gud har andra planer och låter mig inte gå vidare utan att ge fotbollen en sista chans. Jag upplevde samma sak den här gången, men gav inte upp utan fortsatte att tro. Jag tränade mig till mitt livs bästa form och behövde bara att några dörrar skulle öppnas. Ingen var intresserad av en 27-åring som inte hade spelat på fyra år, så jag skulle inte få några chanser till provpspel. Jag kan nämna många hinder på vägen det här gångna året som tidigare hade fått mig att ge upp, men jag var stark. Min mamma var med sina böner och sin uppmuntran avgörande i att den här drömmen blev verklighet.
PSC anordnade en combine i New York, och det skulle få bli mitt sista försök. Jag hade gått ned fem kilo efter att en visdomstand blivit infekterad några veckor tidigare och jag var rädd att jag inte skulle vara i tillräckligt bra form. Några dagar innan avresan hände något med min vrist i sömnen, och det var nära att jag inte åkte på grund av det. Men jag åkte dit och kort efter combinen var slut fick jag erbjudande om provspel med Mosta FC på Malta. Jag var trygg i att detta var Guds plan, så jag köpte en enkelbiljett dit. En vecka senare meddelade Mosta att de ville värva mig. En rad märkliga problem inträffade därefter i processen, men varje gång gjorde Gud något i sista stund lite som att han ville lära mig att tro på honom.
Hur mycket visste du om Malta och maltesisk fotboll innan den här flytten?
- Ingenting överhuvudtaget. Jag tyckte att det lät som ett land i norra Afrika.
Hur trivs du på Malta så här långt, både på och utanför planen?
- Vad gäller på planen så är jag bara tacksam att få spela. Jag är inte nära min fulla potential, men Gud har givit mig verktygen jag inte hade tidigare för att nå den. Jag tycker att laget har kvalitet nog att prestera bättre än någonsin tidigare. Vad gäller livet utanför planen så älskar jag såklart stränderna och Medelhavet. Kulturen har jag fått veta lite grann om från de maltesiska spelarna i laget och den ger bra vibbar.
Hur skulle du beskriva dig själv som spelare? Vilken är enligt dig din bästa position och dina bästa egenskaper?
- Jag försöker fortfarande återupptäcka det! Jag har alltid varit en fysiskt stark spelare, så jag kan förlita mig på det ifall spelet inte stämmer. För tillfället spelar jag anfallare, där jag försöker ta mig in bakom försvararna med min snabbhet och få huvudet på bollen ofta. Jag har alltid tidigare spelat ytter eller offensiv mittfältare och då kommit i en mot en-lägen mot spelare, så det har varit en omställning att spela med ryggen mot mål. En ovanlig kvalitet är att jag är väldigt bra när spelare försöker utmana mig en mot en. Tidigare tränare har sagt att ytterback nog hade varit min bästa position, men jag behöver få göra mål.
Vem är den bästa eller svåraste spelaren du har mött?
- Jag måste säga två spelare som jag har spelat med, för man möter ju oftare spelare i träning än match. Eriq Zavaleta, idag i Toronto FC, är den svåraste spelaren att ta sig förbi och Dylan Mares, idag i Miami FC, är den svåraste spelaren att försvara mot.
Avslutningsvis, vad har du för mål med din fotboll för de kommande åren?
- Mitt mål är helt enkelt att nå min fulla potential. Jag behöver bara göra mitt bästa och vidhålla sunda vanor så kommer Gud sköta resten. Jag vill också vara en bra lagkamrat till alla och hjälpa dem att spela bra vid sidan av mig.
