Intervju med Peter Lowry, tidigare mittfältare i Chicago Fire och Portland Timbers
Den 28-årige mittfältaren Peter Lowry spelade i MLS mellan 2008 och 2011. Först gjorde han tre säsonger för Chicago Fire innan flyttlasset bar av till Portland Timbers inför deras första säsong i MLS. Efter säsongen 2011 blev Lowry klubblös och har inte spelat någon professionell fotboll sedan dess. I den här intervjun berättar Lowry bl.a. om hur det var att vara lagkamrat med Fredrik Ljungberg och Baggio Hušidic och hur det är att komma in som rookie i ett professionellt lag.
Den före detta MLS-mittfältaren Peter Lowry föddes 2 oktober 1985 i Missoula, Montana men är uppvuxen i Sacramento, Kalifornien. I unga år spelade han fotboll för Irvine Strikers, som är en av de högst ansedda fotbollsklubbarna i hela USA, och mellan 2004 och 2007 spelade han collegefotboll för Santa Clara University. På fyra säsonger gjorde Lowry 22 mål och femton assists på 87 matcher för Santa Clara. Framförallt var hans sista säsong mycket framgångsrik och han togs det året ut i ”Årets lag” för collegespelare, detta tillsammans med Sverigebekantingar som Alejandro Bedoya (Helsingborg) och Reuben Ayarna (Häcken) samt nuvarande MLS-spelare som Patrick Nyarko (Chicago Fire), Eric Brunner (Houston Dynamo) och Andrew Jacobson (FC Dallas). Under collegeåren spelade Lowry även i USL Premier Development League under somrarna, för Boulder Rapids Reserve respektive San Jose Frogs.
I 2008 års MLS SuperDraft valdes Lowry som nummer 26 totalt av Chicago Fire. Under sin första säsong fick Lowry inte spela en minut i MLS, men de två kommande säsongerna blev det lite bättre på den fronten. 2009 gjorde han nio matcher varav åtta från start och stod på dessa för tre mål (samtliga rätt snygga, faktiskt). Året därpå spelade han femton matcher varav tolv från start och gjorde två mål. I slutet av 2010 hölls det en expansionsdraft med anledning av att Portland Timbers och Vancouver Whitecaps FC skulle kliva in i ligan året därpå. Peter Lowry var en av spelarna som lämnades oskyddade i draften av Chicago och han valdes då av Portland. Lowry startade Portlands två första matcher i MLS, men båda slutade med förluster och i premiären blev han utbytt i halvtid. Det blev bara en ytterligare ligamatch för Lowry i Portland och det i form av ett inhopp borta mot Columbus i juli. I slutet av november samma år meddelade Portland att man valde att inte utnyttja kontraktsoptionen för 2012 för Lowrys del och han blev därmed klubblös. Lowry har varit klubblös sedan dess och, som han själv kommer att berätta, har han med all säkerhet gjort sitt som professionell spelare men har ännu inte "officiellt" lagt av. I vilket fall fick han uppleva en hel del under sina fyra år i MLS och han visade sig ha en hel del intressanta saker att dela med sig av i den här intervjun. Dessutom verkar han vara en rolig och vettig snubbe, vilket inte gör det hela sämre.
Lowry har för övrigt en blogg som heter The Lowry Lowdown (http://thelowrylowdown.com/) som kan vara värd ett besök. Lowry intervjuades även häromåret i, vad det verkar, en numera nedlagd podcast vid namn Football Garden, och den intervjun var riktigt intressant att lyssna på så den kan jag varmt rekommendera.
Nu går vi vidare till själva intervjun och jag passar även på att skicka ett stort tack till Peter Lowry för att han ställde upp på intervjun.
Till att börja med, har du “officiellt” lagt av med den professionella fotbollen än eller letar du fortfarande efter ett lag?
- Jag har inte ”officiellt” lag av än. I slutet av 2011 fick jag en del skadeproblem som gjorde det ganska oattraktivt för MLS-lag och även de flesta andra lag att ta in mig för det kommande året. Jag bestämde mig för att fokusera på att få ordning på mina skadeproblem och sen fundera på vad jag skulle göra efter det. För tillfället känns det osannolikt att jag kommer att återvända till den professionella fotbollen, men om jag gör det så skulle jag vilja göra det i min hemstad Sacramento, Kalifornien med det nya lag som ska börja spela i USL Pro eller i det eventuella kommande lag som ryktas vara på väg att bygga en arena i Elk Grove, Kalifornien.
Vad gör du om dagarna nu när du inte spelar fotboll på professionell nivå längre/för tillfället?
- Jag jobbar på att förbättra mina programmeringskunskaper. Jag försöker bli bättre på Ruby on Rails ("an open source web application framework for the Ruby programming language. Ruby on Rails runs on the general-purpose programming language Ruby, which predates it by more than a decade", Wikipedia) och hoppas kunna komma i kontakt med något företag under uppstart. Jag är en "startup junkie" och något av en nörd.
Berätta lite grann om din barndom och vilken roll fotbollen spelade när du växte upp!
- Jag föddes i Missoula, Montana men flyttade till Sacramento, Kalifornien vid tidig ålder med min familj. Sacramento är en fin liten fotbollsstad och ett bra samhälle med otroligt väder, där vi som barn kunde spela utomhussporter året runt. Det roligaste som fanns var att spela fotboll med mina kompisar. Jag började spela vid ung ålder och efter att ha sett en video med Dennis Bergkamps highlights bestämde jag mig för att bli professionell fotbollsspelare. Jag bör också nämna att jag spelade varje dag med de bästa tränarna, spelarna och lagen jag kunde hitta, och det var rätt fantastiskt att få uppleva min barndomsdröm.
Hur fick du möjligheten att börja på Santa Clara University, och hur skulle du summera din tid där?
- Santa Clara University har jättebra fotbollsmöjligheter och skolan ligger precis söder om San Francisco. Minns ni tjejerna som går på Santa Clara i ”Bend It Like Beckham”? Precis den skolan är det. Efter att ha gått ut high school och spelat för diverse ungdomslandslag fick jag ett erbjudande om ett stipendium för att gå på och spela för ”the Broncos” (lagen på Santa Clara University heter Santa Clara Broncos, red. anm.). Det var det bästa beslutet jag någonsin tagit. Jag trivdes otroligt bra där. En stor anledning till att jag är den jag är idag är tack vare tränarna, lärarna och spelarna jag hade turen att få omge mig med under mina fyra år på Santa Clara.
Vad upplevde du var den största skillnaden och utmaningen med att spela på professionell nivå jämfört med collegenivån?
- Den största skillnaden och utmaningen är att anpassa sig till tempot i spelet. Alla är större, starkare, snabbare eller någon kombination av alla tre. Jag var inte stor, stark eller snabb så jag var tvungen att tänka snabbt och använda min hjärna för mina ben kunde inte ge mig någon konkurrensfördel. Det känns lite grann som att kastas ned i den djupa delen av bassängen och försöka lära sig simma utan att få panik. Som tur var drunknade jag inte!
Var det en tydlig hierarki bland spelarna när du började spela för Chicago Fire? Blev du och de andra rookiespelarna ”körda med” på något sätt?
- Det fanns en väldigt tydlig hierarki i Fire. Stundtals upplevde jag det som att jag blev hunsad av vissa spelarna, men andra tog mig under sina vingar och visade mig hur man beter sig som professionell idrottsman och jag lärde mig otroligt mycket från dem. Det är en märklig miljö att befinna sig i. Att kämpa för pengar och speltid men samtidigt bygga vänskapsband och kamratskap. Som tur var fanns spelare som Chris Armas, Chris Rolfe, Jon Busch, Logan Pause, John Thorrington, C.J. Brown och Brian McBride i laget och de var fantastiska förebilder och ledare som jag, ärligt talat, ska vara glad över att få ha beblandat mig med. Jag hade tur som hamnade i det laget vid den tidpunkten då de hade de spelarna.
Du berättade i en podcast häromåret att du under en tid när du spelade i Chicago var tvungen att ha ett extrajobb för att få ekonomin att gå ihop. Kan du berätta lite om det?
- Jag jobbade deltid på ett stort skatte- och kapitalrådgivningsföretag. Jag tränade på morgonen och satte sen på mig kostymen och satt och tuggade siffror på eftermiddagen. Jag jobbade brett med skattefrågor och med skatte- och kapitalfrågor för företag och personer med väldigt stora nettoförmögenheter. Lagets ägare var ironiskt nog kund hos Los Angeles-kontoret. Och ja, han var väldigt, väldigt rikt.
I egenskap av svensk måste jag förstås fråga hur det var att spela med Fredrik Ljungberg. Ni var inte lagkamrater speciellt länge, men vad fick du för intryck av honom?
- Jag spelade med “Freddie” under de sex månader han var i Chicago Fire. Jag uppfattade det som att vi som lag gav honom bollen och förväntade oss att han skulle vinna matcher åt oss och ärligt talat så satte vi nog för stor press på honom. Men med detta sagt så visade han varannan eller var tredje match upp sin magi och vi kunde tack vare det få med oss bra resultat. Även om vi inte direkt alltid kom överens så är han troligen en av de bästa spelarna jag någonsin spelat med. Han ska även ha beröm för att han verkligen jobbade arslet av sig och han gav oss, fansen och den sportsliga ledningen allt han hade i varenda match.
Du spelade även med Baggio Hušidic som nu spelar för Hammarby, vilket är mitt favoritlag här i Sverige. Vad tyckte du om honom som spelare?
- Första gången jag såg Baggio spela visste jag att han var född för att utöva den här sporten. Killen har verkligen en fotbollshjärna och man ser att han ”gets it”. Baggio och jag blev bra vänner i Chicago när vi spelade för Fire. Jag tycker att vi är väldigt lika i våra sätt att spela. Vi är väldigt lågmälda, lugna, sansade, tekniska och kreativa när vi spelar. Således har jag bara bra saker att säga om honom som spelare och på något litet, märkligt sätt känner jag att han är fanbärare för såna som mig som inte spelar längre. Jag önskar honom all lycka och hoppas att han har det bra.
Hur reagerade du när du blev vald av Portland Timbers i 2010 års expansionsdraft? Hur är det att behöva byta lag sådär utan att ha något att säga till om?
- Jag var hemma för att fira jul i mina föräldrars hus och såg på min dator att jag hade blivit vald av Portland. Jag hade bett min agent att meddela att jag var intresserad av att spela för Portland och eftersom både de och Vancouver Whitecaps FC, även de ett expansionslag det året, var väldigt hemliga med sina kommande val så jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta. Jag hade faktiskt förutspåtts att hamna i Vancouver i vissa experters ”mock drafts”. Även om jag verkligen trivdes i Chicago så visade den sportsliga ledningen inget större förtroende till mig vad gäller kontrakt och min framtid, så jag var sugen på att lämna och prova min lycka någon annanstans. Portland var mitt önskeställe att flytta till och jag kan inte med ord beskriva hur glad jag var att få flytta dit.
Jag kan säga att jag har varit på gränsen att bli tradad säkert ett halvdussin gånger och känslan att befinna sig i limbo på det sättet är svår att beskriva. Det är som att konstant bo i en resväska, så att man är redo att packa och flytta inom loppet av en fingerknäppning.
John Spencer (tränare för Portland under Lowrys tid där) verkar vara en färgstark kille. Hur skulle du beskriva honom som person och tränare?
- John var en fantastisk spelare. Hans bedrifter talar för sig själva och jag såg verkligen fram emot att lära mig saker av honom. Som person är han verkligen jätterolig rakt igenom. Hans personlighet är väldigt avslappnad och lättsam, men när det är allvar är han mer ”intense” än någon annan tränare jag någonsin haft. En typisk skotte! Han sa att han som tränare ville behandla oss så som han skulle ha behandlat sin egen son, men mot slutet av året så hade han, åtminstone enligt mig, inte varit glad om hans son hade blivit behandlad så som jag blev behandlad. Det var verkligen synd för jag hade kunnat gå genom eld för honom. Jag ville verkligen att det skulle fungera, men som tränare och spelare bedöms man efter sina beslut och när det kom till kritan tog han för många dåliga beslut.
Hur är det att vara en grupp av spelare som mestadels inte har spelat ihop tidigare, så som var fallet med Portland inför säsongen 2011? Det måste vara en rätt stor utmaning att få ihop det till ett fungerande lag.
- Det är en gigantisk utmaning när ett nytt lag ska sättas ihop. Titta bara på alla expansionslag som har tillkommit i MLS:s korta historia. De lagen ställs inför mängder med utmaningar. Med så många nya spelare är det svårt att få ihop gruppen och bygga en identitet. Vår kapten (Jack Jewsbury, red. anm.) anslöt ju faktiskt inte förrän två veckor innan vår första match. Vi i Portland hade heller inte arenan, omklädningsrummen eller träningsfaciliteterna färdigbyggda. De första två månaderna tränade vi på en lokal idrottsplats och använde ett YMCA-gym som tillfälligt omklädningsrum. Det fanns många utmaningar både på och utanför planen. En av utmaningarna utanför planen rörde ersättning för flyttkostnader, vilket skapade förvirring och konflikter mellan spelarna, Portlands "front office" och MLS:s huvudkontor. Vi spelare hade skrivit på ett nytt kollektivavtal året innan och de nya lagen hade svårt att planera för vad de nya förändringarna skulle innebära för dem. Men om man tar allting med i beräkningarna så hade vi ett framgångsrikt år och missade bara knappt vårt mål att nå slutspel. Det var ett framgångsrikt år, om man ser till helheten.
När du blev klubblös efter säsongen 2011, vad hade du för plan då – att försöka hitta ett lag i Nordamerika eller utomlands? Var du nära att skriva på för något lag?
- Som klubblös letade jag efter ett MLS-lag som ville ge mig en chans trots att han hade skadeproblem och inte hade spelat mycket under 2011. Det är märkligt hur man kan gå från het till iskall på bara ett år och inget MLS-lag var villig att ge mig en chans. Vid ett par tillfällen var jag nära att få kontrakt, men med tiden svalnade de lagens intresse. Efter det funderade jag på att spela i Skandinavien, men jag bestämde mig för att fokusera på att bli frisk och fundera på vad jag ville göra med min kropp och karriär, och det anser jag var rätt beslut.
Vilka lagkamrater imponerade mest på dig som spelare?
- Som nämnt tidigare så var de spelare som betydde mest för mig i karriären Chris Armas, Chris Rolfe, Jon Busch, Logan Pause, John Thorrington, C.J. Brown och Brian McBride. Kärngruppen av ledare som vi hade i laget och den erfarenhet och kunskap som de delade med sig av var det som betydde mest i min karriär. De var inte bara bra fotbollsspelare utan också bra personer. De var riktiga förebilder allihopa.
Vilka motståndarspelare har varit svårast att spela mot?
- Jag har spelat mot nästan varenda mexikanskt lag som finns, från ungdomslag till A-lag. Jag vet inte varför, kanske är det för att deras spelstil var så annorlunda, men jag har alltid haft svårt mot mexikanska och andra latinamerikanska lag och spelare. De är så tekniska samtidigt som om man bara nuddar dem så beter de sig som om de blivit träffade av en prickskytt från läktaren. Det var stundtals oerhört frustrerande att möta lag som Club América, Independiente, Necaxa och så vidare. Och just det, Ajax var nog det bästa laget jag har mött som proffs (förlust med 0-2, red. anm.). De spelade av vår träningsmatch som om det vore ett träningspass och vi fick knappt röra bollen. Jag sov gott den natten!
I egenskap av att ha spelat i MLS, är det någonting med MLS som du tycker måste förändras för att ligan ska utvecklas och bli bättre?
- Ligan växer och utvecklas i en otrolig takt. Man måste ge beröm till ägarna som har varit med länge, ligaledningen och spelarna som konstant höjer nivån på spelet. Jag skulle nog säga att spelarlönerna borde öka i takt med att nivån och intresset kring ligan höjs. När jag spelade var lönerna rätt bedrövliga. Det vore också bra om ligan kunde få ett bättre TV-avtal, men för tillfället är det hård konkurrens bland sporterna i Nordamerika.
För dem som inte fick en chans att se dig spela i MLS, hur skulle du beskriva dig själv som spelare?
-”A poor man’s Baggio Hušidic.” Eller som alla andra – en wannabe-Zidane.
Till sist, hur skulle du vilja vara aktiv inom fotbollen framöver? Har du några tankar på att bli tränare eller något liknande?
- I USA är det viktigt, i takt med att sporten växer, att före detta proffs som jag för vidare kunskap och bidrar till sporten och ser till att spelare växer och utvecklas. Huruvida mitt sätt att bidra är genom att skriva, träna eller att på annat sätt vara engagerad i ett professionellt lag vet jag inte, men jag kommer alltid att vara involverad i sporten på något sätt. Förhoppningsvis kan jag ha en positiv inverkan på sporten här i USA, även om det bara är i liten skala.
