Argentina-bloggen: Jag känner att vi måste prata om River
En blogg om allt som berör den inhemska fotbollen i Argentina och då främst Superligan.
Landslagsuppehåll är väl knappast något som jag ”hoppar femtioett” över, om man ska använda sig av ett gammalt morfar-uttryck. Men då får man istället fokusera på det som erbjuds och det är onekligen något speciellt som just nu spelas upp framför våra ögon i Argentina. För det är nämligen såhär att det River Plate som just nu ångar på likt tåget, under Marcelo Gallardo, förmodligen är ett av dom bästa sydamerikanska fotbollslag vi någonsin sett genom tiderna.
Vi börjar i rätt ände. Marcelo Gallardo tog över River Plate 2014 som en ganska oprövad och orutinerad tränare. Hans spelarkarriär var framgångsrik med spel i flertalet europeiska klubbar - däribland Paris Saint-Germain (innan dom blev det dom är idag) - men framförallt spelade han många år hemma i Argentina och River Plate. 2014 tog han över ett River som var i förändringens tid på flera sätt. Föreningen hade några år tidigare (2011) åkt ur högstadivisionen för första gången någonsin i modern tid. En degradering som slog hårt mot mest mästarna i Argentina och som skakade om hela deras självbild i grunden. Man tog sig snabbt upp igen med bl.a. spelare som David Trezeguet i laget och föreningen letade nu efter en tränare som kunde ta dom vidare till nästa nivå. En förening som hade stabiliserat sig i Primera igen och vunnit ligan året innan.
Det var nog få som trodde att Gallardo skulle nå dom framgångar han fallrisker gjort under dessa fem år som huvudtränare. Faktum är att det är få tränare i Sydamerika som åstadkommit något likande i historien. Man skulle givetvis kunna dra en hel del paralleller till det Boca-laget som under Carlos Bianchi i början 00-talet erövrade det mesta och vann i princip allt som gick att vinna.
Vad har då Gallardo lyckats med? Ja, på lite drygt fem år har han vunnit Copa Sudamericana en gång och Copa Libertadores två gånger - i år är han på väg mot sin andra raka Copa Libertadores-final - två titlar i Copa Argentina - även där långt framme i år igen och ska spela en semifinal senare i år. Utöver dessa Copa-titlar har han vunnit Recopa Sudamericana tre gånger (vilket är matchen mellan segraren av Copa S mot Copa L) samt den argentinska supercupen en gång. Det som drar ner saker och ting en aning är att Gallardo saknar en ligatitel som tränare för River. I skrivande stund ligger man på en tredjeplats i ligan - fyra poäng bakom ledande Boca.
Men det är inte bara titlar som Gallardo genererat under sin tid som huvudtränare för River. Han har satt ett grundspel och en identitet i hela föreningen som är omöjlig att förbise. Det spelar numera ingen roll att dom flesta lag vet precis vad som väntar när River står på den andra planhalvan, dom kan ändå inte sätta något emot. Jag skulle dock inte vilja påstå att Rivers lag innehåller, ens i närheten av lika många, individuellt sätt, skickliga spelare som Bianchis Boca gjorde, men laget är, för att använda en ganska uttjatad kliché, ett välsmort maskineri. Samtliga spelare vet exakt vad dom ska göra och det spelar ingen roll om någon spelare behöver bytas ut - det rullar på som vanligt ändå.
Givetvis har laget åkt på sina smällar även under dessa fem år. Men allt som oftast har det varit pga. man vilat en hel startelva i en match och då är det svårt för alla lag att prestera på topp. Gallardo har lyckats få supportrarna att älska i princip varje drag han gör med detta lag. Så fort han visar sitt ansikte på tränarbänken vrålar supportrarna ”Muñeco, Muñeco” och huvudpersonen själv viftar glatt tillbaks.
Gallardo har också visat en enorm fingertoppskänsla kring spelare som många redan avskrivit. ”Pity” Martinez är ett perfekt exempel på detta. Han kändes under flera säsonger som en okej spelare, men inte mer. Detta fram tills att han plötsligt exploderade under fjolåret och förvandlades till lagets viktigaste kugge i jakten på Copa-titeln. Det var också han som gjorde det definitivt avgörande målet i slutminuterna av finalen i Madrid mot Boca. I år har vi sett samma utveckling på Nicolás De la Cruz som haft det jobbigt enda sedan han kom till River för några år sedan. Sakta men säkert har han fått tid på sig att anpassa sig och har slussats, varsamt, in i laget. Under hösten i år har han mer eller mindre exploderat på ett liknande sätt som ”Pity” gjorde ifjol. Det var han som stod för ett drömmål borta mot Cerro Porteño i årets Copa-kvartsfinal och säkrade avancemanget till semin mot Boca. Det är också han som blivit den självklare lekkamraten på mittfältet tillsammans med Nacho Fernández - en spelare som f.ö. Diego Maradona utsett till ligans bäste spelare.
Jag vill inte påstå att Gallardo är en utomjordisk bra tränare men han är definitivt Argentinas mest intressanta tränarnamn just nu. Han är en expert på att få sitt lag att prestera när det som mest behövs och som kan avväga perfekt när spelare ska vilas eller inte.
I fredags gick River vidare i Copa Argentina efter att ha besegrat det Almagro som slagit ut både Boca och Talleres i årets turnering. Till helgen väntar Arsenal på bortaplan i ligan och i början av nästa vecka är det dags för returmötet mot Boca i Copa Libertadores. Ett dubbelmötet som man, i halvtid, leder med 2-0. Uppriktigt sagt kan jag inte se hur River ska kunna tappa detta dubbelmöte. Ungefär lika lite som jag kan se hur Boca ska lyckas vända detta till seger. För oavsett vad vet detta River exakt vad som behöver göras för att man ska ta sig till ytterligare en Copa-final. Då spelar det ingen som helst roll vem som står på den andra planhalvan eller att matchen spelas på ett kokande La Bombonera. När nu dessutom Quintero är skadefri finns det egentligen ingenting att undra eller fundera kring längre vad det gäller ”Los Millonarios”.
Jag tror att River vinner Copan även i år och cementerar sin plats överst på den sydamerikanska stjärnhimmeln. Om det är det bästa laget någonsin låter jag vara osagt. Men när tidningen Olé gjorde en omröstning på sin hemsida för några veckor sedan om vilket som var supportrarnas favorit River-lag genom tiderna valde majoriteten årets lag. Detta i konkurrens med bl.a. det lag som vann föreningens första Libertadores-titel 1996. Kända supportrar som Omar Labruna och Hernan Crespo har varit överens om att detta lag är det bästa någonsin. Kanske har man rätt, kanske inte. Oavsett vad är det förmodligen det bästa argentinska lag som jag sett under dom åren jag följt argentinsk fotboll. Vilket i sig säger något.
