Krönika: Jag kommer att sakna Tigre
Belgrano ut. Tigre ut. San Martín de San Juan ut. Patronato kvar. Kvaldramatiken i Argentina slutade bistert och bisarrt.
Som ni alla vet vid detta laget är nedflyttningen i Argentina något utöver det vanliga. Systemet bygger på att nedflyttningen avgörs baserat på genomsnittspoängen sett över dom senaste tre säsongerna (årets inräknad). Därför är inte enbart årets säsong och prestationer avgörande för om du får lov att stanna kvar till nästa säsong. Du förfölj även av ditt förflutna på ett spökliknande sätt.
”Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda” går det att läsa i bibeln och det var något som flertalet lag fick erfara i afton på ett brutalt sätt.
I år har Tigre tagit överlägset flest poäng av dom lagen som åkte ur. Faktum är att man i slutändan, tack vare kvällens seger över River, tog en plats i nästa års Copa Sudamericana. Därmed var man det nionde bästa laget i serien av tjugosex – ändå åker man ur. Man tog tio poäng mer än Patronato som i slutändan tog den sista platsen till nästa års Superliga. Argentinos Juniors, som i slutändan spelade en avgörande roll då man förlorade mot Patronato, tog fjorton poäng färre än Tigre men höll sig också kvar.
Nedflyttningssystemet i Argentina är föråldrat, förlegat och hundrafemtio procent bisarrt. Det pratas högt och brett om att man ska övergå till det europeiska systemet där enbart årets säsong räknas. Inte en dag för tidigt om ni frågar mig.
Jag kommer inte att sakna San Martín de Tucumán som åkte ur för några veckor sedan. Jag kommer inte heller att sakna San Martín de San Juan men jag kommer att känna en viss tomhet utan Belgrano men kanske värst är det med Tigre som förtjänade mer än detta. Tigre är ett lag som spelar en underhållande – och offensiv fotboll. Lägg därtill att man har fina supportrar som alltid står bakom laget oavsett hur det går i ligan och som sjunger konstant i nittio minuter. Dom adderade något till ligan som jag t.ex. inte tycker att Patronato gör. Att dom nu lämnar känns därför både tråkigt och orättvist på flera plan.
Tigre avslutade säsongen som ett av seriens formstarkaste lag. På dom sista fem matcherna tog man elva poäng och på dom tio sista matcherna tog man nitton av trettio poäng. Nu väntar spel i B Nacional och som alla vet är det aldrig enkelt att hitta tillbaks till högstaligan igen. Det kan ta tid och det krävs en omorganisation. Svångremmen måste dras åt när det inte längre vankas spel mot storklubbarna.
Det var mer befogat och väntat att Belgrano skulle åka ur ikväll. Klubben har varit på dekis ett bra tag och ekonomin är ingen höjdare. Att presidenten valde att investera flera miljoner kronor i den fallfärdiga hemmaarenan istället för att förstärka laget var kanske inte det smartaste draget. Nu väntar spel i andradivisionen och Clásico mot Instituto istället för Talleres – något som inte lär dra mer publik. Belgrano har också tillfört en extra krydda till ligan, prrecis som Tigre, då dom också har optimistiska och trogna supportrar. Faktum är att man allt som oftast sålt slut sin hemmaplan under säsongen trots att dom positiva resultaten har uteblivit.
Tigre är dock laget jag kommer sakna mest. Ikväll fick man sota för tidigare års prestationer medan Patronato kunde sko sig på dom. Den enes bröd är den andres död, det är så livet är ibland. Idag tyckte jag inte att det var på ett rättvist sätt bara.
