Antonio Mohamed är hemma igen
Många minns honom som en kraftfull anfallare som under sin tid i Huracán satte ett enormt avtryck. Att han sedan varit tränare vid flera tillfällen och alltid deklarerat sin otvivelaktiga kärlek till klubben gör att supportrarna älskar honom. Nu är Antonio Mohamed hemma igen.
Redan under uppväxten tog Antonio tåget till matcherna. Han minns känslorna, atmosfären och alla vänner han skapat tack vare deras gemensamma kärlek till Huracán. Hans pappa var väldigt fotbollsintresserad och tog med honom till Parque Patricios för att se Huracán spela boll.
”Hela mitt liv har jag älskat denna klubb. Min pappa tog med mig på matcherna i början, sen vid 12–13 års ålder gick jag med mina kompisar”.
Hans pappa tog med honom på andra fotbollsmatcher också och redan vid tio års ålder fick han se Diego Maradona spela fotboll i Argentinos Juniors – en spelare som Mohamed håller som den bästa av alla någonsin. Själv började han spela fotboll i Huracán vid 17 års ålder och hjälpte laget till upplyftning säsongen 1988–89. Det var också han som satte det avgörande målet som innebar uppflyttning för Huracán den säsongen – ett mål han, än idag, räknar som sitt viktigaste i karriären.
”Det var definitivt det viktigaste av dom allihop för det har gjort att jag ständigt står i kontakt med klubben jag älskar. Folk minns mig för det målet”.
Men bara något år innan var han involverad i ett bråk på läktaren som kunde slutat betydligt värre än det gjorde.
”Det var efter en hemmamatch mot Newell’s. Jag minns att polisen skickade hundarna på oss. Precis när dom skulle bita oss lyckades vi fly undan. Där och då såg jag framför mig att jag skulle hamna i fängelset”.
Spelarkarriären gick upp och ner. Flera gånger hade Mohamed stora problem med att hålla vikten i schack och det finns otaliga berättelser om hur han satt på McDonalds och hetsåt efter träningarna. Efter spelarkarriären blev det först några år som tränare i Mexiko innan chansen dök upp i Huracán.
Under sin första period som tränare i Huracán, perioden varade mellan 2005 och 2008, ledde han klubben till uppflyttning från B Nacional till Primera Division. Huracán hade då inte varit uppe i Primera sedan 2003. Säsongen 2008 inleddes på ett dåligt sätt och Mohamed blev ersatt av Osvaldo Ardiles efter bara sex matcher. Bilderna på en gråtandes Mohamed vid uppflyttningen är dock fortfarande en tydlig bild om hur mycket den här klubben betyder för honom.
En gråtandes Mohamed firar Huracáns uppflyttning.
En vän han känt enda sedan han var sju år är Diego Simeone. När dom båda möttes i La Liga under 2018, Mohamed då tränare i Celta Vigo, berättade han om sin långa vänskap med Simeone. Om Mohamed liknar sin vän i tränarstil är mer osäkert. Tiden i Celta blev inte lyckad och han fick också sparken efter bara ett halvår. Nu är han alltså hemma igen i Huracán och det fanns inte mycket att tänka på för Mohamed när möjligheten dök.
”När livet gett mig möjligheten att välja Huracán har jag aldrig behövt fundera. Jag trodde inte att denna möjlighet skulle dyka upp här och nu. Att jag skulle vara kontraktslös samtidigt som Huracán sökte en tränare, ödet ville väl att jag skulle komma hit. Jag är väldigt lycklig över att vara här”.
Nu har han ett spännande år framför sig då klubben dels parkerar i toppen av tabellen och dels ska spela gruppspel i Copa Libertadores om någon månad. Men Mohamed försäkrar att det inte kommer ske några stora förändringar, det gäller att ta allt bit för bit. Den andra perioden i Huracán som bara varade några månader under 2013 sitter fortfarande på näthinnan för Mohamed. Han vill inte att detta äventyr ska sluta på samma trista och abrupta sätt.
Borta bra men hemma bäst brukar det heta. Nu är Mohamed hemma igen där han trivs som allra bäst.