Copa Libertadores-finalen 2019: Rivers mästarlag 1986.
Kommer River Plate ta sin femte Libertadores-titel någonsin, den tredje på fem år? På lördag får vi reda på svaret då dom argentinska jättarna möter brasilianska Flamengo i Perus huvudstad Lima.
Marcelo Gallardo och hans River har onekligen vuxit ut till en maktfaktor inom den sydamerikanska fotbollen dom senaste åren. Sedan Gallardo tagit över föreningen har laget etablerat sig som en ständig utmanare till den finaste pokalen av dom alla i Sydamerika – Copa Libertadores. Med ett metodiskt truppbygge där Gallardo har blandat rutinerade rävar med unga talanger har River tagit sig överst på gräddhyllan vid två tillfällen under dom senaste fem åren.
Därför passar det väl utmärkt att kolla in lite extra på dom tidigare tillfällena när River har blivit mästare i Sydamerika? Idag börjar vi med att tittat på mästarlaget 1986.
I mitten av 80-talet tog man sin första Libertadores-titel. Då hade redan ärkerivalen Boca vunnit den vid två tillfällen och River hade fått ett öknamn om att man alltid fallerade när det gällde som allra mest. Smeknamnet ”Gallinas” – kycklingar – instiftades efter att River spenderat många år i skuggan av Boca vad det gällde kontinentala titlar. Men 1986 var det äntligen dags att bli ändring på saker och ting. Och som av en slump, eller ett väldigt symboliskt sammanträffande, beror på hur man ser det, slog River ut Boca redan i gruppspelet. Gruppen innehöll, förutom Boca och River, dom uruguayanska lagen Montevideo Wanderers samt Peñarol. River vann fem av sex matcher och gick obesegrade i samtliga gruppspelsmatcher. Mötena med Boca slutade först oavgjort 1–1 för att sedan bli en River-seger med 1-0 i den sista gruppspelsmatchen – detta efter mål av uruguayanen Antonio Alzamendi.
Segrarna i varje grupp, inklusive fjolårssegraren Argentinos Juniors, gick vidare till ytterligare ett gruppspel med tre lag i två grupper. Segrarna här fick mötas i en final. River toppade sin grupp på samma poäng som Argentinos. Därför spelades en playoffmatch mellan lagen som slutade 0–0 och River gick vidare på bättre målskillnad i gruppspelet.
Väl framme i finalen fick River möta colombianska América de Cali. Ett Cali som hade flera prominenta argentinare i laget, bl.a. Julio César Falcioni i mål (nu senast tränare i Banfield) samt Ricardo Gareca på topp (numera Perus förbundskapten sedan flera år tillbaks). På mittfältet fanns dessutom Carlos Ischia, även han argentinare.
River leddes i denna turnering av Héctor Veira. En excentrisk och kontroversiell personlighet som senare i livet skulle hamna i schism med rättvisan. Laget i övrigt formerade sig enligt följande:
Målvakt:
Nery Pumpido.
Kommentar: Stod vid denna tidpunkt på toppen av sin karriär efter att ha varit Argentinas självklare val i VM 1986 i Mexiko då landslaget vann sitt andra VM-guld. En kraftfull målvakt som var lika självklar som given i River som i landslaget vid denna tidpunkt.
Försvarare:
Jorge Gordillo.
Kommentar: En snabb ytterback som spelade i mer än tio år för River Plate. Nådde aldrig landslaget.
Nelson Gutiérrez.
Kommentar: Uruguayan som efter tiden i River spelade i Serie A för både Lazio och Hellas Verona. Blev en given startspelare bredvid den alltid så trygge Oscar Ruggeri i detta River-lag.
Oscar Ruggeri.
Kommentar: En av Argentinas bästa mittbackar någonsin. Fundamental i VM-guldet 1986 och efter tiden i River spelade han bl.a. i Real Madrid. Ganska kontroversiell i sina uttalanden och en, överlag, väldigt frispråkig herre – även på gamla dar.
Alejandro Montenegro.
Kommentar: En lojal vänsterback som aldrig riktigt fick den utväxlingen på sin karriär som man hade hoppats på. Hade ändå några fina år i River innan han spelade i några andra argentinska klubbar (däribland Talleres, San Lorenzo och Belgrano).
Mittfältare:
Héctor Enrique.
Kommentar: Spelade även han i VM 1986, även om han inte var en av dom bärande spelarna, inledningsvis, så hade han en inverkan mot slutet där han startade i samtliga matcher från kvartsfinalen och framåt. En tekniskt begåvad mittfältare.
Américo Gallego. ©
Kommentar: Lungorna på detta mittfältet stod Américo Gallego för. Även känd som lite av en bulldozer och plöjde igenom det mesta som kom i hans väg. Lagkapten för detta River och kanske den viktigaste spelaren. Även han med och vann VM-guld 1986.
Norberto Alonso.
Kommentar: Kanske en av dom största River-legendarerna genom alla tider. En genomgående komplett spelare som hade en sensationell teknik. En symbol för en tid som inte längre finns och som för alltid kommer leva kvar i samtliga River-supportrars hjärtan.
Anfallare:
Roque Alfaro.
Kommentar: Roque Alfaro var en liten rackare med en bländande teknik och snabbhet som lämnade många av hans motståndare handfallna.
Antonio Alzamendi.
Kommentar: Målskytten i detta lag. Alzamendi var fundamental för Rivers offensiva spel och med sex gjorda mål var han deras nästbäste målskytt i denna turnering. Den bäste spelade inte i finalen – Ramón Centurión var avstängd efter att ha testats positivt för amfetamin.
Juan Gilberto Funes.
Kommentar: En giftig målskytt som även fast han hade utgångsposition på kanten ändå gillade att röra sig in mot mitten. Gjorde matchens enda mål i den andra finalmatchen.
Finalen mot América Cali.
Den första finalmatchen spelades på Estadio Olimpico Pascual Guerrero i Cali och River gick snabbt upp till en tvåmålsledning. Målen gjorde av Juan Gilberto Funes och Norberto Alonso i tät följd i den 22:e och 25:e matchminuten. Cali reducerade sedan genom Roberto Cabañas men närmre än så kom man inte och River hade därmed ett fantastiskt utgångsläge inför returen hemma i Argentina.
Returen spelades, som alltid när River spelar, på Estadio Monumental i Buenos Aires. Över 80-tusen supportrar hade tryckt in sig på Argentinas nationalarena för att se River vinna med 1–0. Återigen var det Juan Gilberto Funes som gjorde målet och därmed tog ”Los Millonarios” sin första Libertadores-titel någonsin. Efterspelet blev att River äntligen hade brutit förbannelsen om att inte kunna vinna Libertadores. Fler titlar i denna anrika turnering skulle komma men det skulle dröja ytterligare tio år innan River, i en annorlunda fotbollsvärld, återigen var bäst i Sydamerika.
