Copa Libertadores-finalen 2019: Rivers mästarlag 2015
Vi tar alltsammans i rätt ende, för att på riktigt förstå hur, var, när och varför River kunde bli mästare i Sydamerika 2015 måste vi förstå bakgrunden. Det var nämligen ingen enkel resa ifrån det lag som vann 1996 till det som nästan 20 år senare kunde titulera sig Sydamerikas bästa lag igen.
Vi skruvar tillbaks klockan till 2011, River har skulder på närmre 80 miljoner dollar, ligger pyrt till i ligaspelet och just nu finns det inga vägar ut ur krisen. Monumental brinner, det är upplopp på gatan – River Plate, en av Argentinas största och mest framgångsrika föreningar, kanske den mest framgångsrika någonsin, har åkt ur den Argentinas högsta division för första gången någonsin. Ingen kan riktigt greppa om vad som just spelats upp framför ögonen på dom – hur kunde detta ske?
Tiden efter Copa-titeln 1996 fram till denna ångestmättade dag 2011 innehöll både sina toppar och dalar. Under inledningen av 00-talet såg en drös med duktiga spelare dagens ljus i den rödvita-tröjan. River producerade spelare som Fernando Cavenaghi, Pablo Aimar, Javier Mascherano, Javier Saviola och Martín Demichelis – för att bara nämna några stycken. Men i takt med att pengarna försvann – som det i efterhand har konstaterats blivit förskingrat av opålitliga presidenter – föll föreningen som en sten i seriespelet. Laget presterade från 2008 och fram till degraderingen 2011 sämre och sämre, tillslut var nedflyttningen lika oundviklig som förödande för ”Los Millonarios”.
Sejouren i B Nacional blev kortvarig och redan året efter kunde River ta sig upp igen. Tillbaks i laget hade Fernando Cavenaghi kommit, som alltid pratat varmt om sina känslor för River. Detsamma hände med Leonardo Ponzio som också återvände efter en tid utomlands. Laget fick också ett något oväntat tillskott i fransmannen David Trezeguet. Han hade länge drömt om att spela för River och nu när laget var nedflyttade, och han var i ett skede av karriären där han kunde komma relativt billigt, dök möjligheten upp. Två år senare, den 18:e maj 2014, vann River Plate ligan igen – för första gången sedan degraderingen och tog därmed död på en titeltorka som varat sedan 2008. Den förre målskytten och numera tränaren Ramón Díaz valde att lämna sitt uppdrag som tränare efter ligasegern och in kom en man med glänsande mörkt hår och en framtidsvision som skulle komma att skaka föreningen i sitt innersta fundament.
Frustrationen var total när River åkte ur 2011.
**
Ni har säkert räknat ut att mannen jag pratar om, med det glänsande håret, är ingen mindre än Marcelo Gallardo. Han tog över som en orutinerad tränare som endast hade tränat Club Nacional i Uruguay innan – visserligen med bravur eftersom laget vann ligan och Gallardo blev hyllad.
Ganska snabbt fick hans River ett epitet som en framgångssaga och supportrarna gillade hur laget spelade. 2014 vann man också Copa Sudamericana efter att, i finalen, ha besegrat colombianska Atlético Nacional. Samtidigt som allt detta skedde hade man lyckats få fram en väldigt duktig generation underifrån som nu var redo att ta sig an Sydamerikas största klubbar i den finaste av turneringar. 2015 var året då River var redo att, på allvar, konkurrera om titeln i Libertadores. I turneringen 2015 hamnade River i samma grupp som mexikanska Tigres, peruanska Juan Aurich och bolivianska San José. Elvan nedan är den som man använde i flest antal matcher av turneringen, men lustigt nog inte i den avgörande finalen. I den startade istället Lucas Alario och Fernando Cavenaghi på topp i ”Los Millonarios”.
Målvakt:
Marcelo Barovero.
Kommentar: Kaptenen i laget och en rutinerad herre mellan stolparna. Spelade fyra år i River och hann under denna tiden med att bli en ikon i föreningen. Otroligt älskad av alla supportrar.
Försvarare:
Gabriel Mercado.
Kommentar: Fostrad i Racing Club men vann ligan med Estudiantes innan han skrev på för River 2012. En duktig och stabil högerback som varit med i landslaget men som på senare tid tappat sin plats. Lämnade Sevilla i somras för att spela för Al-Rayyan i Qatar.
Jonathan Maidana.
Kommentar: Kom fram i Los Andes, slog igenom i Boca Juniors men har spenderat stora delar av sin karriär i River Plate. Hela hans familj är River-supportrar och hans bror är en frekvent besöker på deras matcher. Kraftfull mittback som numera spelar i den mexikanska ligan.
Ramiro Funes Mori.
Kommentar: En stor talang som fick sitt stora genombrott under denna säsong. Var visserligen 24 år vid finalen men var den spelaren i backlinjen som man kände skulle kunna ta nästa kliv i karriären. Spelade i Rivers ungdomslag från 17 års ålder. Spelar numera i spanska Villareal.
Leonel Vangioni.
Kommentar: En snabb vänsterback som hade en mindre lyckad sejour i Milan för några säsonger sedan. Ersattes, efter att han lämnade River, av Milton Casco på vänsterbacken.
Mittfältare:
Carlos Sánchez.
Kommentar: Halvbror till Nicolás De la Cruz som idag är en viktig del av Rivers lag. Sánchez var själv en väldigt explosiv och snabb yttermittfältare. Dessutom hyfsat målfarlig vilket bl.a. målet i finalen indikerar på.
Leonardo Ponzio.
Kommentar: Inte fostrad i klubben men har blivit en symbol för River Plates framgångar under dom senaste åren. Spelade några år i spanska Zaragoza men kom hem igen till River och har nu vunnit två Libertadores-titlar. Fortfarande med i dagens trupp men skadedrabbad på ålderns höst.
Matías Kranevitter.
Kommentar: Också fostrad i River Plate och en otroligt spelskicklig mittfältare som idag spelar i ryska Zenit Sankt Petersburg.
Ariel Rojas.
Kommentar: Missade finalen men var med i dom flesta matcherna fram tills den. En teknisk mittfältare med fina fötter.
Anfallare:
Rodrigo Mora.
Kommentar: En rutinerad uruguayan som gjorde många mål under sina år i River Plate. Liten men samtidigt otroligt kraftfull.
Teófilo Gutiérrez.
Kommentar: Colombiansk landslagsman som hann bli väldigt förknippad med River under den, ändå relativt, korta tid han spenderade i föreningen. En vass målskytt som än idag har klös i både huvud och ben.
**
Gruppspelet inleddes på sämsta möjliga sätt för River när man fick stryk borta i Bolivia mot den relativt okända föreningen San José med 2–0. Där och då var det nog få som trodde att River skulle stå som mästare ett halvår senare. Och gruppspelet fortsatte krampaktigt för ”Los Millonarios”. Dom nästkommande fyra matcherna slutade oavgjort och det var först i den sista matchen mot San José, på hemmaplan, som man kunde säkra avancemanget till åttondelsfinalen. Matchen vanns med 3–0 efter dubbla mål av Rodrigo Mora och ett av Teófilo Gutiérrez.
Väl framme i åttondelen fick man ta sig an sina värsta rivaler, Boca Juniors. Den första matchen på Monumental vann River med 1–0 efter ett mål av Carlos Sánchez i den 81:e matchminuten. Returen däremot blev en otroligt stökig sådan och blev avbruten efter att en Boca-supporter sprutat pepparsprej i ansiktet på flera River-spelare inför den andra halvleken.
Inför matchen var annars stämningen elektrisk på La Bombonera och ett makalöst vackert bengaltifo täckte hela arenan med blinkbengaler. Bocas president, Angelici, fördömde det som hade hänt under halvleken, men sa samtidigt att han inte tyckte att spelarna skulle straffas för något som ”en idiot” hade gjort på läktaren och kallade alltsammans för ”ett stort samhällsproblem”.
Matchen spelades, av förklarliga själ inte färdigt utan River blev istället tilldelade segern och avancerade vidare till kvartsfinal där brasilianska Cruzeiro, inledningsvis, ställde till en del bekymmer för argentinarna. Brasilianarna vann mötet på Monumental med 1–0 efter att Marquinhos (inte samma spelare som idag spelar i PSG) gjort matchens enda mål. Till returen gick dock River in med ett offensivare tänk och det gav resultat direkt. Redan innan timmen spelad hade man gått upp till en 3–0-ledning efter mål av Carlos Sánchez, Jonathan Maidana och Teofilo Gutiérrez. Vändningen gjorde nog mer för självförtroendet än man kan tro. Efter denna match kändes det nästan som en självklarhet att River skulle vara med enda in på upploppet i årets turnering.
River-spelarna plågas efter att ha fått pepparsprej i ansiktet.
I semifinalen fick man möta paraguayanska Guaraní som slagit ut ett annat argentinskt lag i kvartsfinalen, nämligen Racing Club. River fick denna gång med sig ett betydligt bättre resultat än i kvartsfinalens första match och man vann med 2–0 efter mål av Gabriel Mercado och Rodrigo Mora. Returen i Paraguay spelades inför nästintill fullsatta läktare på Estadio Defensores del Chaco i Asunción. Hemmalaget satte press på Gallardos mannar när man gjorde 1–0 i mitten på den andra halvleken genom Fernando Fernández. Men River hittade in i matchen igen genom Lucas Alario och blev därmed klara för sin första Libertadores-final på 19 år. Alario hade vuxit allteftersom turneringen fortlöpt och Gallardo hade gett den gänglige anfallaren mer och mer speltid.
I finalen mötte man ett lag som inte direkt var vana vid denna typ av matcher. Mexikanska Tigres var, precis som alla lag ifrån Mexiko, relativt ovana vid spel i Libertadores och numera har mexikanska lag återigen gått ur turneringen. Men man hade, detta år, gjort en väldigt fin turnering och hade flera klasspelare i laget som lyft dom till fina prestationer. I anfallet återfanns bl.a. den tidigare Marseille-anfallaren André-Pierre Gignac samt Rafael Sobís som en gång i tiden ansågs vara en stor talang hemma i Brasilien.
Det första mötet spelades i mexikanska Monterrey på Estadio Unversitario och lite över 40-tusen åskådare hade tagit sig till Tigres hemmaplan för att försöka heja fram sitt lag till en bra inledning på finalserien. Men matchen slutade mållös och den största snackisen blev istället situationen när Marcelo Gallardo blev utvisad i slutskedet av matchen och därmed missade returen på Monumental. Returen spelades en vecka senare i Buenos Aires. Känslan kring Rivers lag och stämningen på hemmaplanen påminde om den som var för 19 år sedan mot América de Cali. Vem skulle bli denna finalens Hernán Crespo? Skulle det bli Lucas Alario eller kanske den rutinerade räven Fernando Cavenaghi?
Båda två gjorde en fantastisk match – precis som hela River och i den 44:e minuten gav, just nämnda, Alario hemmalaget ledningen med 1–0 efter ett utsökt förarbete av Leonel Vangioni. 2–0 kom en dryg kvart ifrån slutet när Carlos Sánchez tryckte ditt straffen som han själv fixat. Där och då var matchen över och slutet var bara en formalitet – Tigres var ett slaget lag. Det sista River-målet kom på en hörna och nickades in av mittbacken Ramiro Funes Mori med knappa tio minuter kvar på matchuret.
Regnet öste ner denna augustikväll men ingen som hejade på River Plate brydde sig. Laget var återigen bäst i Sydamerika efter 19 långa år av Libertadores-titeltorka. Gallardo fick känna på hur det var att vinna den finaste av titlar i Sydamerika som tränare – något som skulle visa sig inte bli den sista. Efter matchen var det en rörd Leonardo Ponzio som mötte pressen.
”Detta är vad River Plate som föreningen är skapta för att slåss om, detta är vår historia. Detta är det största du kan vinna i egenskap av en sydamerikansk klubb och idag lyckades vi med det”.