El Gráfico-kalendern: José Manuel Moreno
Under december månad så kör vi här på Superligan-sidan en El Gráfico-kalender där vi delar ett nytt minne från den argentinska fotbollen varje dag fram till julafton. Idag, bakom lucka nummer ett, finner vi José Manuel Moreno.
Om jag säger Pelé, Maradona, Di Stéfano och Garrincha så nickar säkert dom flesta igenkännande – om jag däremot nämner José Manuel Moreno så är det förmodligen inte lika många som nickar. Faktum är dock att Manuel Moreno är med i detta sällskapet och 1999 så blev han rankade som Sydamerikas femte bästa spelare under 1900-talet efter ovan nämnda kvartett.
Han var känd som lite av en kvinnokarl – med sitt svarta blanka hår och välansade mustasch så var han like ”inne” på 40-talet som Brad Pitt är idag. Moreno var född i La Boca i Buenos Aires men det var inte områdets stora klubb som han skulle bli en legendar. Det var dock inte så att han inte försökte spela för det blå-gula laget – uppväxt i en Boca-familj där släkten höll på områdets stora lag och vid 15-års ålder så provspelade han för klubbens ungdomslag utan att lyckas övertyga. Frustrerad och förbisedd så gick han ifrån Bocas träningsanläggning med ett löfte: ”ni kommer att få ångra detta en dag”.
Istället så hittade han hem hos Bocas värsta rivaler, River Plate. Vid denna tidpunkt så var Bernabé Ferreyra en av Rivers bästa spelare och det var han som rekommenderade klubben att ta in Moreno. Vid arton års ålder så följde han med River på en turné i Brasilien. Väl där så fick han göra A-lagsdebut mot Botafogo och ska ha visat upp en sådan briljans att River förstod att det var ett riktigt guldkorn som man hade knutit till sig. Samma år så debuterade Moreno också i Primera Division mot Platense – facit i den matchen blev ett mål från ynglingen och seger för laget med 2–1.
Under säsongerna 1936 och 1937, när River vann ligatiteln, så var han en bärande bjälke i laget och blev också en av dom centrala figurerna i den historia konstellation, som det fortfarande pratas om i Argentina, La Maquina. La Maquina bestod av, förutom Moreno, Juan Carlos Muñoz, Adolfo Pedernera, Ángel Labruna och Félix Loustau. Framför allt Ángel Labruna och Adolfo Pedernera skulle också komma att forma den argentinska fotbollsmodellen under många år – Labruna som fortsatt är den argentinska ligans näst bästa målskytt genom tiderna med makalösa 293 gjorda mål. La Maquina fick sitt namn utav den legendariske El Gráfico-journalisten Borocotó. Denna kända anfallskedja var väldigt speciell och t.o.m. motståndarna imponerades. Bocas försvarare, Ernesto Lazzatti, sade såhär om La Maquina:
”Jag gick alltid in för att vinna och så även när vi mötte La Maquina. Men som en beundrare av vacker fotboll så satt jag hellre i publiken och kollade på dom än mötte dom nere på planen”.
La Maquina skulle leva kvar även efter Morenos tid i klubben men då i lite olika konstellationer.
Tillskillnad ifrån andra spelare vid denna tidpunkt så hade Moreno, förutom tekniken och det kliniska avslutet, även fysiken med sig. Han var en fruktad huvudspelare och av dåtidens experter så symboliserade han den kompletta fotbollsspelaren. Det fanns t.o.m. dom som gick så långt som att jämföra honom rakt av med Di Stéfano – vilket givetvis inte var fy skam.
Moreno hade många rykten kring sig som spelare och med flera decenniums distans så ter dom sig nästan mytiska. Bland annat så sägs det att han ogillade att träna, vilket kan sättas i perspektivet att fotbollsträning på 40-talet var väldigt lugn och behaglig jämfört med träningarna idag. Precis som sin lagkamrat i River, Muñoz, så ansåg Moreno att tango var den bästa träningsmetoden. Han ska också ha gillat att festa mellan matcherna samt sägs ha både rökt och druckit en hel del. På lördagskvällarna så älskade Moreno att göra en stor kycklinggryta och dricka flera flaskor med öl. Klubben försökte få honom att sluta dricka så mycket alkohol mellan matcherna. Under en veckas tid så provade han att sova lugnt på nätterna och bara dricka mjölk. Efter den perioden så spelade han sin sämsta match någonsin och valde därför att återgå till sina vanliga ”rutiner”. Detta slutade med att River stängde av honom under en kort period med resultatet att övriga spelare i laget gick ut i strejk i solidaritet med sin bohemiske lagkamrat.
Totalt vann Moreno inte mindre än 14 titlar med River Plate – åtta av dessa var ligatitlar. Han representerade också landslaget vid flertalet tillfällen och vann det sydamerikanska mästerskapet fyra gånger – motsvarigheten till dagen Copa América.
Efter den första tiden i River Plate så gick han först en vända till mexikanska Real Club España innan han åter var tillbaks i River igen. Därefter blev det en säsong i chilenska Universidad Católica – som han också blev mästare med. Han var faktiskt också en säsong i Boca Juniors men utan att sätta något vidare avtryck.
När Moreno kom tillbaks till River under våren 1946 så var det många som ville se hans comeback. Den spelades mot Ferro Carril på deras hemmaplan. Ferros hemmaplan var en klassisk trä-arena som i vanliga fall bara tog in runt 35-tusen åskådare men som denna dag var fylld med 45-tusen entusiastiska supportrar. Detta gjorde att staketen in till planen brast och supportrarna välde in på planen. Mitt i allt detta kaos så spelades en fotbollsmatch där River fullkomligt mosade sina motståndare och vann med 5–1 – Moreno stod för ett minnesvärt hattrick i en match som symboliserade all den härliga galenskap som fanns och fortfarande finns runt den argentinska fotbollen.
Moreno dog i augusti 1978 vid en ålder av sextiotvå. Under sin långa karriär så hann han med att spela för flertalet klubbar i Sydamerika och var framgångsrik på nästan samtliga platser. Dessutom var han en del av den mest mytomspunna anfallskedjan någonsin – La Maquina.
