El Gráfico-kalendern: När Banfield blev moraliska mästare 1951
Under december månad så kör vi här på Superligan-sidan en El Gráfico-kalender där vi delar ett nytt minne från den argentinska fotbollen varje dag fram till julafton. Idag, bakom lucka nummer tolv, finner vi Banfield och när dom blev moraliska mästare 1951.
Från början av 30-talet och fram tills slutet av 60-talet vann inget lag utanför ”Los 5 grandes” – det vill säga att någon av River Plate, Boca Juniors, Racing Club, Independiente och San Lorenzo vann mästerskapet under dessa år. Laget som var närmast att bryta storlagens dominans var Banfield under säsongen 1951.
Banfield, som sägs ha varit Evita Peróns favoritlag, hade gjort en fin säsong och kommit på samma poäng som Racing Club i toppen av tabellen. Banfield hade visserligen en bättre målskillnad än Racing men det var inget som hade någon särskild betydelse på den tiden. Istället tvingade detta fram ett avgörande möte mellan lagen. Racing var, trots att man kommit på samma poäng som Banfield, ändå storfavoriter till att vinna titeln. Banfield hade en vass anfallare på den tiden i form av Gustavo Albella som kom tvåa i skytteligan den säsongen på 21 gjorda mål – ett mål bakom Rivers Santiago Vernazza.
Medan Banfield spelade en variant av 3-2-2-3 spelade Racing den klassiska ursprungsformationen 2-3-5. Denna säsong satt en väldigt speciell herre på Racings bänk i form av Guillermo Stábile – mannen som vann skytteligan i tidernas första världsmästerskap. Det saknades inte heller stjärnor på planen för Racing som bl.a. hade Llamil Simes på topp som fortsatt är klubbens tredje bästa målskytt genom alla tider. Tillsammans med Norberto Méndez, Salvini, Ezra Sued och Rubén Bravo hade Simes bildat ett otroligt starkt anfall som vann ligan tre år i rad under slutet av 40-talet och början av 50-talet. Varken Norberto Méndez eller Salvini var dock med i detta finalmöte då båda drogs med skador.
Den första matchen slutade oavgjort, 0–0, på Viejo Gasómetro i Buenos Aires vilket tvingade fram ytterligare en match. Returen spelades på samma ställe men vanns denna gång av Racing efter ett mål precis i början av den andra halvleken genom Mario Boyé (ersättaren till Norberto Méndez). Matchen omgärdades av flera rykten som pekade mot att domaren var köpt av Racing eftersom den nuvarande presidenten Juan Perón sägs ha hejat på dom blå-vit randige (vilket det fortfarande råder delade meningar om). Oavsett hejade majoriteten av Argentina på Banfield då man gärna såg att något lag bröt storlagens dominans. Banfield-försvararen Luis Bagnato hintade flera år efter matchen att mörka krafter säkerligen hade ett spel med i resultatet och att hans lag fick nöja sig med att bli ”moraliska vinnare”.
Det skulle dröja enda till 1967 och Estudiantes ligatitel innan storlagens dominans bröts. Dock pratar fortfarande människor om det Banfield lag som borde blivit segrare 1951 men som i historieböckerna bara är ihågkomna som dom moraliska vinnarna.
