El Gráfico-kalendern: När Boca förlorade sin första Libertadores-final
Under december månad så kör vi här på Superligan-sidan en El Gráfico-kalender där vi delar ett nytt minne från den argentinska fotbollen varje dag fram till julafton. Idag, bakom lucka nummer sexton, finner vi när Boca förlorade sin första Copa Libertadores-final.
När man tittar på vilket land som är överrepresenterat bland dom främsta lagen i Copa Libertadores sammanhang hittar man dom argentinska. Independiente har fortsatt flest Libertadores-titlar av samtliga lag i Sydamerika – detta trots att man inte vunnit en final sedan 1984.
Boca Juniors är inte långt efter och ifall man hade vunnit mot River Plate för en vecka sedan hade man gått upp på lika många titlar som Independiente (7 titlar). Men det fanns en tid när Boca förlorade en Copa Libertadores-final och fortsatt stod på noll titlar. I början av 60-talet hette Sydamerikas ohotade etta Santos FC från Brasilien. Det brasilianska laget hade stjärnor som ingen annan med en viss Pelé i spetsen. Men övriga spelare i laget var inte kattpiss det heller – eller vad sägs om Zito, Coutinho och Pepe. 1963 var det dessa lirare som Boca skulle försöka rubba i finalen av Copa Libertadores.
Det var första gången som ett argentinsk lag spelade en final i den då relativt unga turneringen (grundades 1960). Boca hade verkligen inget dussinlag heller. I ett försöka att mönstra ett av Argentinas starkaste anfallsuppsättningar genom tiderna hade man värvat in både Omar Corbatta från Racing Club samt José Sanfilippo från San Lorenzo. Corbatta kostade Boca 12 miljoner pesos, vilket var en stor summa pengar vid den tidpunkten, och han var givetvis en kraftig förstärkning. Pengarna som kom in för den försäljningen använde Racing Club för att förbättra sin hemmaarena. Sanfilippo hade redan öst in mål i San Lorenzo och är fortsatt klubbens främsta målskytt genom alla tider – han är dessutom ligans femte bästa målskytt i historien.
Sanfilippo skulle också visa sig bli den spelare som Bocas hopp i detta årets Libertadores stod till. Corbatta hade nämligen skadat sig och missade finalen vilket gjorde att all offensiv tillit sattes till Sanfilippo. Den första matchen inleddes på ett mardrömsliknande sätt för Boca på ett fullsatt Maracanã. Santos var totalt överlägsna under den första halvleken och ledde också med solklara 3–0 efter knappa halvtimmen. Men Boca fick in ett mål innan halvtidsvisslan av Sanfilippo och samme man gjorde även 2–3 i slutet av den andra halvleken. Detta gjorde att hoppet fortfarande fanns kvar hos Boca inför returen på La Bombonera. Marzolini minns matchen på Maracanã med fasa.
”Det var som om Maracanã var 200 meter lång och 100 meter bred. Detta var dom bästa mot dom bästa och bland dom bästa var Pelé med sitt Santos. Tyvärr spelade det ingen roll vad vi gjorde för dom skulle vunnit ändå – dom var helt enkelt bäst”.
Ett fullsmockat La Bombonera väntade spelarna en dryg vecka senare. Corbatta var altjämnt skadad och inte med i truppen. Istället fick hoppet åter skrivas till Sanfilippo och det var också han som gav laget ledningen strax efter halvlek. I det skedet var matchen helt lika men Santos hade inte sagt sista ordet i detta dubbelmöte. Coutinho kvitterade i den 52:e innan Pelé definitivt avgjorde finalmötet i den 82: e.
Boca hade blivit besegrade av den tidens, tveklöst, bästa lag i Sydamerika. Boca dök inte upp i en final igen förrän 1977 och då som segrare över Cruzeiro. Santos storhetsperiod i Libertadores tog slut efter denna finalsegern och man dök inte upp i en final igen förrän 2011. På dom åren hann Boca vinna sex titlar och därmed passera dom flesta lagen som en av Sydamerikas största klubbar genom alla tider.
