El Gráfico-kalendern: När Racing var bäst i världen
Under december månad så kör vi här på Superligan-sidan en El Gráfico-kalender där vi delar ett nytt minne från den argentinska fotbollen varje dag fram till julafton. Idag, bakom lucka nummer fem, finner vi när Racing Club var bäst i världen.
Ett år innan finalmatchen av ligan mot Veléz som Racing förlorade så vann klubben Copa Libertadores och blev därför kvalificerade till Interkontinentalcupen. Där skulle man ta sig an ett smått legendariskt lag i form av ”The Lisbon Lions” – Celtics historiska lag som blev det första brittiska laget att lyfta Europacuppokalen samma år.
På 60-talet innehöll Copa Libertadores betydligt färre lag än man gör idag. Argentina hade bara två lag representerade vilket kan jämföras med året turnering då man hade sju. Efter att Racing hade plöjt sig igenom gruppspelet på ett övertygande sätt tog man sig vidare till semifinalsgruppspelet tillsammans med River Plate. Väl där var man det bästa laget men tog lika många poäng som peruanska Universitario vilket ledde till en play-off match mellan dessa båda – en match som Racing vann med 2–1.
I finalen mötte man uruguayanska Nacional och efter två mållösa matcher så fick allt avgöras i ett sista möte på neutral plan. Den matchen vann Racing med 2–1 och blev därför mästare i Copa Libertadores för första gången i klubbens historia. Turneringens bästa målskytt var Racings Norberto Raffo som gjorde 14 mål – samme Raffo skulle vara i blickfånget när Interkontinentalcupen skulle avgöras några månader senare.
Interkontinentalcupen spelades i oktober och november samma år. Det första mötet spelades på Hampden Park i Glasgow och vanns av hemmalaget efter ett fint mål av lagkaptenen Billy McNeill. Matchen, som spelades inför över 80-tusen åskådare, blev en brutal sådan med mycket frisparkar och gruff på planen. Annars hade Racing blivit prisade för sitt lugna uppträdande när man anlänt till Glasgow. Man hade snabbt installerat sig på sitt hotell, central i staden, och hade uppträtt artigt mot personalen. Det var väldigt tydligt att Racings tränare, Juan José Pizzuti, hade bestämt sig för att spela defensivt och försvara sig till ett oavgjort resultat. Det fysiska och stundtals brutala spelet från bortalaget gjorde att Celtics tränare Jock Stein sa efter matchen att samtliga av hans spelare behövde uppsöka läkarvård. Målskytte McNeill gick av med en blåtira, Bertie Auld hade blivit skallad och Bobby Lennox hade fått en ordentligt smäll på örat vilket gjorde att han missade landskamperna med Skottland i veckan efter.
Franska tidningen L’Equipe beskrev matchen som ”ett brutalt krig”, spanska Marca prisade Racings defensiv medan italienska Gazetta Dello Sport tyckte att Celtic hade tur som lyckades besegra sina motståndare.
Till returen i Argentina kan man lägga till att detta var Celtics första resa nedanför ekvatorn. En 20-timmars flygresa var något som skottarna inte var vana vid och även fast Celtic-spelarna upplevde mottagandet i Argentina som välkomnande var stämningen något helt annat på El Cilindro när matchen skulle blåsas igång. Över 120-tusen åskådare skapade en otroligt hätsk stämning och redan på uppvärmning så fick Celtic-målvakten Ronnie Simpson ett föremål i huvudet. Simpson själv menade att det var en glasflaska medan andra menar att det var en sten – oavsett vilket kunde inte Simpson spela matchen då han fått ett stort sår i huvudet. Istället hoppade reservmålvakten John Fallon in i målet.
Det var också bortalaget som tog ledningen i matchen genom Gemmell på straff. Tidigare nämnda Norberto Raffo kvitterade sedan, tio minuter innan halvtidsvisslan. Den andra halvleken var sedan bara några minuter gammal när Cárdenas slog in ledningsmålet. Vid båda målen välde både supportar och fotografer in på planen vilket ledde till kaosartade scener. Returmatchen var inte alls lika brutal som det första mötet – mycket tack vare den uruguayanske domaren Esteban Marino som var väldigt bestämd i sina bedömningar.
Matchen slutade 2–1 till Racing och därför tvingades ytterligare en match fram. Efter matchen välde argentinska supportrar in i Celtics omklädningsrum samtidigt som en del supportar slogs med uruguayanska anhängare utanför, som tagit sig Avellaneda för att heja fram skottarna. Celtics tränare Jock Stein var hyfsat uppgiven efter matchen när han konstaterade att en avgörande match skulle spelas i Montevideo.
”Vi vill inte spela i Montevideo eller någon annanstans i Sydamerika men vi vet att vi är tvungna till det”.
Den avgörande matchen i Montevideo spelades inför över 60-tusen åskådare där dom flesta höll på Celtic. Matchen i sig skulle komma att bli den mest brutala av dom tre finalerna. Flertalet bråk mellan spelarna fick avstyras av kravallpolisen och inte mindre än sex spelare blev utvisade. Då ska man också lägga i beaktning att flertalet tacklingar och bråk inte resulterade i utvisningar – däribland återfanns Tommy Gemmell som sparkade en Racing-spelare på pungen men domaren var redan upptagen med att försöka avstyra ett annat bråk.
Matchen vanns av Racing efter att Juan Carlos Cárdenas återigen blivit segerskytt. Det bestående minnet blev dock brutaliteten som kännetecknade sporten vid denna tidpunkt i allmänhet och sydamerikansk i synnerhet. Året efter skulle Estudiantes komma att vara involverade i en synnerligen brutal fajt med AC Milan. Jock Stein summerade vad han tyckte om att ha mött Racing i Sydamerika efter den sista matchen på ett bra sätt.
”Jag kommer inte att ta med mig ett lag till Sydamerika igen – inte för alla pengar i världen”.
