El Gráfico-minnen: Hur blev Daniel Passarella såhär galen?
I dagens El Gráfico-minnen så tar vi en titt på Daniel Passarella - landsikonen som vann VM-guld 1978 i egenskap av lagkapten men som efter det guldet blivit en kontroversiell man. Från bråket med Maradona till förbudet mot långt hår och homosexuella i landslaget till förskingring utav pengar under sin tid som president för River Plate. Hur blev Passarella såhär galen?
Publiken jublar och spelarna springer, segerrusiga, runt nere på planen. Argentina har blivit världsmästare för första gången i fotbollshistorien samtidigt som landet är indraget i en jobbig, politisk situation med en väldigt auktoritär militärregering. Mitt i allt detta – nere på planen – springer Daniel Passarella runt med VM-pokalen i handen. På något sätt så har han blivit en symbol för flera olika saker på en och samma gång. På enda sidan så är han mittbacken, lagkaptenen och landslagets självklare ledare som militärregimen har använt för att få visa upp för världen att landet faktiskt är civiliserat även under deras styren. Och sen på den andra sidan där han symboliserar folket – den lilla gnuttan av glädje som nu väller över ett land som annars inte har mycket att glädjas över.
Daniel Passarella var under många år Argentinas landsikon, mer eller mindre, och synonym med fotbollen som i stort sett varje argentinare hade kunnat identifiera sig med. Detta trots att han växte upp och spelade i ett land vars fotbollsidentitet blivit ifrågasatt. Efter VM 1958, där Argentina i det närmaste blev utskrattade och totalt kölhalade av bl.a. Tjeckoslovakien, så krävdes en förändring. Det blev uppenbart för många att det inte längre räckte att spela vacker fotboll mot världseliten. Man var tvungen att spela cynisk, taktiskt och tänka på försvarsspelet. Enda sedan fotbollen introducerades i Argentina utav ett gäng engelsmän så hade fotbollen kretsat kring ”La Nuestra” – vårt, vårat sätt att spela fotboll på. Årtiondena fortlöpte där Argentinas själ kring fotbollen växte. Genom La Maquina och vidare mot eleganta spelare som Omar Corbatta och Roberto Cherro. När VM i Sverige skulle spelas så fanns det knappt en enda spelare i Argentinas trupp som visste hur man gjorde en rejäl tackling. Spelarna som var där skulle istället ta världen med storm genom fint och vackert spel.
En hel värld väntade på att få se det omskrivna geniet Omar Corbatta – mannen som idag har en gata uppkallad efter sig i centrala Avellaneda, precis vid Racing Clubs hemmaplan El Cilindro. Det var hos den klubben han skojade friskt med motståndarna och det var på samma sätt som han skulle skoja med gruppmotståndarna i VM 1958 – så blev det inte. Laget slutade sist i grupp 1 och fick stryk av både Västtyskland och Tjeckoslovakien. Det sistnämnda laget mosade Argentina på Olympia i Helsingborg med 6–1. Corbatta själv stod för två mål under turneringen men det hjälpte föga – Argentina åkte ut och fick inget vidare varmt välkomnande när man återvände till Buenos Aires. Få spelare ifrån denna trupp spelade landslagsfotboll igen.
Passarella var bara fem år när detta VM ägde rum, det skulle fortfarande dröja ett tag innan han skulle dra på sig fotbollsskorna för landslaget. 60-talet blev inte heller det något succéfyllt årtionde för Argentina. I VM 1962 så åkte man åter ut i gruppspelet och i England-VM 1966 så fick sig ”anti-fotbollen” en ordentlig törn när det blev respass i kvartsfinalen mot värdlandet i en synnerligen våldsam match. Lagkaptenen Antonio Rattín blev utvisad och engelsmännens förbundskapten, Alf Ramsey, förbjöd sina spelare att byta tröjor med argentinarna efter matchen. En kombination av detta och Estudiantes brutala match mot Milan i Interkontinentalcupen två år senare gjorde att Argentina åter började vela i sina fotbollstro. När man sen inte lyckades att kvalificera sig för VM i Mexiko 1970 så blev det droppen som fick bägaren att rinna över. Antifotbollen var tvungen att försvinna och fotbollstänket behövde återgå till det vackra – La Nuestra var svaret på bönerna.
Men vem skulle då leda detta landslag mot nya segrar? Svaret fann man i en gänglig och kedjerökande man vid namn César Luis Menotti. Efter att man avverkat Juan José Puzzuti, Omar Sívori och Vladislao Cap som förbundskaptener i inledningen utav 70-talet så tog Menotti över i oktober 1974. Menotti trodde på La Nuestra och var själv en ganska så medioker spelare men som tränare ville han spela en attraktiv fotboll. När han var ansvarig för Huracán under inledningen utav 70-talet så charmade han och laget hela Argentina med sin fotboll. I det laget så återfanns spelare som Carlos Babington, Miguel Brindisi, Roque Avallay och den smått legendariske René Houseman. 1973 så vann Huracán ligan i storartad stil efter att bara förlorat fem av trettiotvå matcher. Dessutom så gjorde man sextiotre mål och släppte bara in trettio. Det var dessa bedrifter som ledde fram till jobbet som Argentinas förbundskapten.
1978 var året då Argentina skulle vara värd för fotbolls-VM. Inför världens blickar så skulle den då auktoritära och smått galna militärjuntan visa upp ett land i harmoni – bl.a. så byggde man en gigantisk mur längs motorvägen som skulle skymma dom ruffigaste områdena för folket som tog sin in till Buenos Aires från flygplatsen. För att göra en lång historia kort så vann Argentina det VM:et med en sylvass Mario Kempes i anfallet och en stark försvarsklippa i Daniel Passarella. Det är här som inledningen utav texten tar vid. Här tar mittbacken emot publikens jubel och befinner sig i händelsernas centrum. Där och då så var det nog få som trodde att han, 40 år senare, skulle sitta häktad för förskingring utav pengar.
Men vi tar det hela i rätt ände. Passarella föddes i Chacabuco utanför Buenos Aires. Han började spela boll i Sarmiento innan han tog sig vidare till River Plate. Med River så vann han sex ligatitlar innan proffsklubbarna i Europa knackade på dörren. 1982 så värvade Fiorentina honom till Serie A och i den klubben så satte han ett rekord som stod sig enda till 2001 – han gjorde elva mål under en säsong vilket var rekord för en försvarare i Serie A. Efter VM 1986 i Mexiko så valde han att lämna för Inter men det var egentligen inte det som folks fokus låg på.
Under VM i Mexiko så hade han och Maradona hamnat i luven på varandra då dom äldre i laget, med Passarella i spetsen, ifrågasatt den unge och, i många ögon, omogne spelaren som trodde att han skulle erövra världen. Det hela slutade med att Maradona skällde ut Passarella inför hela laget och avslöjade att det var han som ringt alla långdistanssamtal från spelarhotellet men ändå tänkte låta hela truppen dela på summan. I hela ordgemenget fanns också en antydan om att Passarella i själva verket ringt en älskarinna och inte sin fru hemma i Italien. Några dagar efter detta bråk så valde Passarella att lämna truppen – pga. en skada löd den officiella förklaringen – men det skälet låg med största sannolikhet i sprickan som orsakats mellan den förre lagkaptenen och lagets nya stjärna Maradona. I slutändan så blev Argentina världsmästare för andra gången i historien och mannen som lyfte VM-pokalen i luften var inte Passarella utan Maradona.
Passarella valde att avsluta karriären där allt började, i River Plate. Men det blev ingen succé och istället så valde han att lägga skorna på hylla. Omgående så blev han tränare för River och ledde laget till tre ligatitlar innan förbundskaptensjobbet i Argentina påkallade hans uppmärksamhet. Det var Alfio Basile som skulle ersättas efter att VM 1994 slutat i sorti med Maradona avstängd för doping som krydda på verket. Med Passarella vid rodret så skulle Argentina rusta upp sig inför VM i Frankrike – det blev, inte heller detta, någon höjdare. Omgående så gjorde han sig ovän med stora delar utav landet när han förbjöd långt hår, örhängen och homosexuella i truppen. Claudio Caniggia sade ”åt helvete med honom” och behöll sitt långa hår – vilket ledde till att han lämnades utanför truppen. Men dessa förbud hade gett eko i hemlandet och Passarella hade börjat distansera sig än mer från den idolspelare han, i många argentinares ögon, en gång var. Landslaget åkte ur efter att ha förlorat kvartsfinalen mot Nederländerna och Passarella blev ersatt utav Marcelo Bielsa.
Efter landslagsuppdraget så sökte Passarella lyckan i ett flertal klubblag samt det uruguayanska landslaget och bortsett från en mexikansk ligatitel med Monterrey så gick det inget vidare. Istället för att fortsätta tränarkarriären, som uppenbart inte gick något vidare, så gav han sig in i politiken istället. När han blev vald till president för River Plate så lovade han att städa upp ekonomin och rensa ut ”tjuvarna” som han kallade dom. Där och då, som ny president för River, så använde han sig av samma retorik för att beskriva sitt nya uppdrag som han hade använt under sina år som försvarare. ”Att vara försvarare är lite som att vara en riktigt bra tjuv” hade han sagt en gång i tiden.
Ironiskt nog så visade det sig att Passarella själv var en usel tjuv vid sidan om planen. 2013 tog hans tid som president för River Plate slut. Vid det tillfället så hade klubben genomgått en smärtsam degradering och hade skulder på över 100 miljoner kronor. I efterhand så har Passarella blivit anklagad och utredd för pengaförskingring under sin tid som River Plate-president. Under dessa år så ska en handfull bluffakturor ha skrivits av Passarella själv för tjänster som inte ens har skett och för spelare som River aldrig värvade. Dessutom ska han ha beblandat sig med Rivers Barras Brava och gett dom gratisbiljetter för försäljning. Alla dessa anklagelser i kombination med en hel del pengar som mystiskt försvunnit gör att Passarella i förra veckan hamnade i rättssalen för att försvara sig och sina handlingar. Vill det sig riktigt illa så kan den förre världsmästaren och landsikonen hamna i fängelse i upp till sex år. Åklagaren har yrkat på strängaste straff och lyckats inte Passarellas advokater komma upp med ett bra försvar så finns risken att han inte får se solens strålar på ett par år.
Det är med andra ord ingen garanti för att saker löser sig bara för att man en gång i tiden var succéfylld och uppskattad. Maradona har varit ifrågasatt genom hela sin karriär – kanske inte så värst mycket för sina kvalitéer på planen utan mer för hans personlighet och livsval vid sidan om planen. Men oavsett vad som sagt och tyckts om ”El Diego” så har han aldrig suttit och varit nära att få ett flerårigt fängelsestraff. Han har gjort många dumma saker och delar fortfarande folket hemma i Argentina.
Vad det gäller Daniel Passarella så finns det snart ingen som håller hans rygg längre. River Plate-supportrarna har inte mycket till övers för sin förre lagkapten och vad det gäller övriga landet så känner många att det gör inget ifall åklagaren dömer Passarella till fängelse. Att gå från ikon till persona non grata på 40 år kan tyckas vara långsamt arbetat – för Passarella är det nog en klen tröst där han sitter och svettas i rättssalen.
