Reportage: Mer än bara fotboll
Diego* är en 15-årig kille från Belo Horizonte i Brasilien. Idag sitter han på bänken för sitt fotbollslag och gör sig redo för inhopp. Det ser tufft ut i matchen, men han är fullt besluten att gå in och göra en bra insats. Men det har inte alltid varit givet för Diego att våga gå ut på fotbollsplanen och ta för sig. Bakom det barnsliga ansiktet döljer sig en bakgrund som påminner om den för många andra fattiga i Brasilien med mängder av hinder och motgångar. Välkomna till ett land där fotbollen har makten att förändra liv - på riktigt.
Diego har under större delen av sitt liv växt upp med sin mormor. Trots att han är född år 2000 är han fortfarande väldigt liten och påminner mer om hans lagkamrater i de betydligt yngre åldrarna. Hans storlek har gjort honom känslig för kritik och personer som har stor påverkan på hans liv har sagt till honom att han aldrig kommer kunna bli en fotbollspelare för att han är alldeles för liten. I ett land där skolan inte alltid håller högsta kvalitet och utan föräldrar där för att hjälpa till har Diego tyst lyssnat på orden och tagit åt sig. I sin ensamhet har han grubblat och låtit påståendet bli en sanning. Han kommer aldrig kunna bli en fotbollsspelare.
Nio månader senare har akademin arbetat stenhårt för att hjälpa Diego att växa som fotbollsspelare och människa. Akademins psykolog och tillika Àlvaros syster, Monica Alves, har regelbundet jobbat med Diegos självförtroende för att ge honom en ärlig chans att uppnå sina drömmar. Vägen är fortfarande lång att gå för att bli ett fotbollsproffs, men när han gör sig redo för sitt inhopp är det svårt att tro att det är samma spelare som förut. Fysiskt märks det att han har det svårt, men arbetsinsatsen och viljan är oklanderlig, trots att laget ligger under. Inhoppet blir bara en kvart men under den kvarten hinner Diego vinna flera bollar och fördela dem vidare till sina lagkamrater. När laget efter matchen samlas i en cirkel för att lyssna på vad tränaren Eduardo Cardozo och Àlvaro Santos har att säga syns det hur hårt Diego jobbat och han andas häftigt medan svetten droppar i den brasilianska hettan. Àlvaro ber om lagets uppmärksamhet och tar till orda. Min portugisiska är ännu inte den bästa och jag förstår inte exakt vad Àlvaro säger, men budskapet är tydligt. Diegos namn nämns direkt inför gruppen och det är ingen tvekan om att Àlvaro talar om hans insats i positiv mening. Trots att berömmet bara varar av drygt tio sekunder av fem minuters genomgång syns det tydligt på Diego hur mycket det betyder för honom. Jag har svårt att bedöma om det är trötthet eller stolthet, men trots flera försök att behärska sig märks det tydligt att tårarna inte är långt borta. Jag betvivlar att han hör några fler ord från matchgenomgången. Ändå är Diego bara en av nästan 300 elever på fotbollsskolan. En skola som i sin tur bara är en mängder olika fotbollsskolor runt om i Brasilien och världen. Jag har i drygt tre veckor haft privilegiet att agera som instruktör på denna fotbollsakademi, men det stod klart redan från dag ett att det inte handlar om fotboll i första hand - I Brasilien är det här betydligt mer än bara fotboll.
I vintras löpte svenskbekantingen Àlvaro Santos kontrakt ut med Helsingborg. Redan i juni hade han dock startat upp en fotbollsakademi i Belo Horizonte som han ska fortsätta driva efter sin karriär. Akademin är döpt efter laget i hans hjärta, Helsingborg. På lång sikt finns det en tanke om ett eventuellt samarbete med den svenska klubben, men än så länge har de inget gemensamt mer än namnet. När vi sitter i bilen på väg hem från en träning berättar Àlvaro att syftet med akademin i första hand inte är att ta fram framtida storspelare, utan snarare ge ungdomar chansen att utvecklas.
- Vi vill att barnen ska bli bra människor som kan bidra till samhället. Därför är det jätteviktigt att alla sköter skolan. Alla måste lämna in ett skolintyg för att bevisa att de går i skolan, annars får de inte fortsätta i akademin.
Den vanliga skolan i Brasilien är bara fyra timmar, antingen på morgonen, eftermiddagen eller kvällen. Därför har spelarna gott om tid att komma och träna på under dagarna. Varje åldersgrupp tränar 75 minuter, antingen på morgonen eller eftermiddagen, tre dagar i veckan. Utöver detta spelar de matcher på helgerna. Men man ska inte låta skenet bedra, även om akademin inte startades med prioritering att producera fram storspelare är det ingen tvekan om att spelarna vill bli proffs.
- 95 procent av spelarna som är här vill bli proffs. Jag försöker få dem att förstå vad som krävs av dem. Vissa spelare tror att det räcker att komma och träna tre gånger i veckan och sedan kan de bli proffs. Jag säger till dem att det är riktigt tufft att gå hela vägen. Man kan göra allt rätt men så plötsligt får man en korsbandsskada. Men om man inte försöker och inte ger allt man har, då har man ingen chans alls. De flesta kommer inte lyckas, men det finns ett par stycken iallafall som jag tycker är intressanta, berättar Àlvaro.
Àlvaro vet vad som krävs. Han har själv gått den långa resan från fattig pojke i staden till stor fotbollsstjärna i Europa. Under perioder av hans liv hade familjen inte råd med att ha eget boende utan bodde hos de familjer där hans mamma, Maria Helena, jobbade som kokerska, städerska eller hembiträde. Hos en av dessa familjer lärde Àlvaro känna en son i hans egen ålder som han spelade fotboll med varje dag, även efter att hans mamma tvingats flytta med Àlvaro till en annan familj för att jobba där. Maria Helena tyckte inte om det och trodde han skulle försumma skolan. För att kunna spela behövde Àlvaro smyga iväg tidigt på morgonen för att hinna träffa sina kompisar och spela innan skolan började. Till slut gick Maria Helena med på att låta sin son spela fotboll och han fick börja spela
med en klubb i staden.
Inte ens då var det lätt för Àlvaro att kunna fortsätta spela fotboll. Flera gånger hotades hans fotbollskarriär att ta slut innan den ens börjat. Vid ett tillfälle när han var 13 år gammal hade familjen väldigt dålig ekonomi och Àlvaro var tvungen att arbeta som springpojke på ett snabbköp för att samla ihop pengar åt familjen. Den gången räddades han av att klubben erbjöd honom att betala honom lika mycket pengar som lönen var på snabbköpet, och Àlvaro kunde fortsätta spela. Vid ett annat tillfälle som 11-åring var han slutade han spela fotboll på grund av att klubben vägrat sälja honom till Flamengo som visat intresse. Efter ett par veckor utan fotbollen ångrade han sig dock och fortsatte spela med sin klubb. När han var 15 år värvades han till America FC där han spelade ändå upp till seniorålder innan han värvades av Helsingborg och hade uppnått sin dröm att bli professionell fotbollsspelare. Det var en tuff och svår uppväxt, men ett barns dröm att bli fotbollsspelare och en vilja att aldrig ge upp tillsammans med en orubblig tro på Gud hade tagit honom igenom perioden stärkt. Nu vill han ge tillbaks och ge andra ungdomar chansen att få spela fotboll, något som inte alls är en självklarhet i Belo Horizonte.
- De flesta har inte möjlighet fotboll här. Om du skulle starta en fotbollsskola imorgon skulle det komma massvis med spelare som skulle vilja spela.
Akademin är nystartad. Fortfarande är några av bollarna sumpiga och träningsanläggningen är under renovering. Spelarna är ändå glada och stolta över att få spela för klubben. Vissa kommer på morgonen och står och spelar bredvid eller hjälper till med att hämta material till de andra lagens träningar, innan de själva tränar på eftermiddagen. Jag märker att speciellt en spelare i 13-årslaget befinner sig på akademin i princip hela tiden. Àlvaro berättar att killen är på akademin för att de har det tufft hemma och att han inte har någon annanstans att vara. Jag funderar på hur många andra som har det likadant, och vilken betydelse det kan ha för dem att ha fotbollen som en trygghet och en fast punkt i deras liv. Jag försöker vid ett par tillfällen fråga Àlvaro om detta, men han är mest intresserad av att prata om vägen de har framför sig och hur mycket det kommer krävas av dem om de ska bli proffs. Kanske är det den attityden, att aldrig släppa blicken från målet, som gör att han har blivit proffs, medan jag själv som fascinerat imponeras av vad akademin redan uppnått spelar amatörfotboll i division fem hemma i Lund.
Det finns emellertid även problem med ungdomsfotbollen i Brasilien. Viljan att vinna varenda match ställer till en hel del problem både på och utanför plan. När akademins 14-åringar möter Cruzeiro, som värvat ihop spelare från hela delstaten och enbart har kontrakterade spelare, förlorar man stort. Ändå verkar publiken, i detta fallet spelarnas föräldrar, inte kunna acceptera att man möter ett bättre lag. Gång på ropar de saker som ”Byt ut nummer 20 någon gång!” och när han vid ett tillfälle tappar bollen så att det leder till mål hör man föräldrarna skrika ut sin frustration på honom. Spelarna själva verkar inte höra det eller bry sig, men många av matcherna känns smått surrealistiska när man lyssnar på den hetsiga publiken.
Även spelarutbildningen verkar försämras på grund av det väldigt ensidiga resultatfokuset. Lucas Rodrigues, en av tränarna på akademin berättar att vikten av att vinna gör att man ofta satsar väldigt mycket på fysiska, tidigt utvecklade spelare i ungdomsåren. Det gör att man missar många sent utvecklade talanger, eller spelare som har sina styrkor i tekniken och spelförståelse. Enligt Lucas missar man inte bara framtida storstjärnor, utan förändrar även fotbollen till att bli mindre sevärd. Själv hejar han knappt på Brasiliens landslag, utan gillar mer att titta på Holland eller Argentina.
När jag diskuterar saken med Peter Arnholdt, dansk fotbollsscout och journalist i området instämmer han. Han berättar att spelarna mycket tidigare än i Skandinavien har egna agenter och kontrakt, och att de fysiskt skickliga spelarna är de som är mest attraktiva eftersom de sticker ut. Han föreslår istället att klubbarna borde använda sig av något som kallas för future-lag och används i bland annat Holland och Danmark som går ut på att man spelar extra matcher med spelare som är födda sent på året eller ännu inte börjat sin växtspurt. Eftersom enbart de duktigaste spelarna i nuläget ges speltid för att lagen ska vinna matcher finns risken att de senare utvecklade inte får tillräckligt med chanser till utveckling annars.
Peter Arnholdt flyttade till Belo Horizonte för några år sedan och har sedan dess jobbat som fristående scout och har än så länge främst studerat America FC i Serie B. Egentligen hade laget kvalificerat sig för att spela i Serie A, men på grund av att de använt en oregistrerad spelare bestraffades man förra säsongen med sex minuspoäng och missade uppflyttning. För att scouta brasilianska spelare krävs stort tålamod och man måste vara helt säker på att en spelare kan klara av acklimatiseringen till skandinavisk fotboll. Ibland är det inte den bästa spelaren utan den som bäst kan klara det mentalt som har bäst chans att lyckas, menar Peter.
Skillnaden är inte stor gentemot hur det fungerar hemma på akademin. Spelarna som kommer lyckas kommer inte nödvändigtvis vara de som har störst talang rent fotbollstekniskt. Det kommer vara de som håller fast vid sin dröm och gör allt de kan för att få den att gå i uppfyllelse som kommer ha störst chans. Efter matchen mot Cruzeiro berättar Àlvaro för det deppiga laget om Cruzeiros målvakt. Bara några månader tidigare hade han spelat för akademin mot just Cruzeiro och varit med om en liknande förlust. Den matchen hade han gjort flera grova tabbar. Ändå spelar han nu i Cruzeiro.
- Vi har alla varit med och förlorat matcher. Idag är ni här och förlorar matchen stort. Men det betyder bara att ni behöver träna hårdare och ge ännu mer av er energi. Gör ni det så kanske ni står på andra sidan imorgon, precis som deras målvakt.
Det är sista dagen för mig på akademin. Jag fortsätter instruera spelarna som vanligt. Det överraskar mig fortfarande när man stannar en spelare som gjort fel, och berättar hur den borde gjort annorlunda. I Sverige är man van vid att spelarna tolkar det som kritik och hittar en anledning till att de egentligen gjort rätt, tittar skeptiskt på en, eller i bästa fall svarar okej. På akademin svarar de oftast ”obrigado professor” som betyder ungefär ”tack coach”. Här ser man feedbacken som en hjälp att utvecklas till skillnad från i Sverige där man i högre grad tolkar det som kritik. Kanske beror det på att man här inte är lika vana vid att få hjälp, kanske beror det på att det är viktigare för dem att utvecklas för att mer står på spel. Det hade behövts mer än tre veckor att verkligen förstå de här ungdomarna på allvar. Det är emellertid tid inget snack om att de känner båda stolta, viktiga och tacksamma över chansen att få spela fotboll på akademin, och speciellt nu när de har tränare från Europa som kommer och besöker dem.
För att lättare kunna ta avsked från spelarna efter de sista träningarna tar vi Àlvaro till hjälp för att översätta. Vi tackar spelarna, och berömmer dem för deras inställning och attityd och menar att det kan ta dem långt i livet. Vi hör Àlvaro säga detta på portugisiska snabbt, och vi gör oss redo att skaka spelarnas händer och säga hejdå. Halv förvånat och halvt roat hör jag dock Àlvaro fortsätta översätta ännu mer trots att han redan fått med allt vi sagt. Jag inser att vi glömt att få med de absolut viktigaste orden för Àlvaro, så han har tar sig friheten att lägga till några egna. Allt förstår jag inte men jag uppfattar det väsentliga.
”Ni måste jobba hårt.”
*) Fotnot: Namnet Diego är förändrat för att skydda spelarens identitet.
